På några få veckor har det hänt mycket. Vänsterpartiet har fått – hittills – fyra kandidater till partiledarposten: Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt. Kanske kommer snart Ali Esbati också att kandidera. De, och hela partiapparaten, har välkomnat en öppen process, vilket innebär att alla kandiderar öppet och ställer upp vid utfrågningar. Jag har varit positiv till den öppna processen och är väldigt glad över att Flamman den 1 september i Stockholm kommer ordna den första utfrågningen.
En del är oroliga för att det öppna tillvägagångssättet ska urarta – antingen att medierna kommer få större inflytande än medlemmarna i Vänsterpartiet, eller att resultatet blir fulspel och personangrepp. Om farhågorna besannas den här gången kan ingen säga, men det räcker med att se på Socialdemokraternas för att se att medial påverkan och fulspel går alldeles utmärkt att kombinera med traditionella, slutna processer.
Jag tror att den verkliga skillnaden mellan en sluten och öppen process istället är två andra faktorer.
Den stora fördelen, som jag tror få har upptäckt, är att kandidaterna på försök träder in i rollen att företräda partiet. De måste lära sig frågor som tidigare inte legat på deras bord och ta ställning till partiets framtidsfrågor. Sedan övar de sig i just det som ett partiledararbete till stor del innehåller: att tala med medlemmar, allmänhet och medier. Visst kommer några förlora detta val, men alla kandidater kommer att växa inför framtida uppgifter. Att ställa upp detta val är också ett effektivt sätt att göra sig känd inför nästa.
Den andra fördelen är att medlemmar, sympatisörer och allmänhet får en bild av kandidaterna, som annars bara är förbehållen en liten krets. För kandidaternas supportrar spelar kanske ny information ingen roll, eftersom de redan gjort sitt val. Men för valberedningen, distrikten och de många som inte ännu har en åsikt är utfrågningarna en chans att se vad kandidaterna går för. Jag tror att det är klokt att både ha lite is i magen och inte räkna med att någon given kandidat ska klara hem det här på gamla meriter. Åsa Romson vann mot ”den givna” Mikaela Valtersson, Bo Lundgren mot favoriten Per Unckel, Barack Obama mot Hillary Clinton. När väl ett parti startar sin process spelar det mindre roll om man har lång erfarenhet eller är känd i riksmedia än om man kan övertyga partimedlemmarna. Oavsett vad tidningar, nätomröstningar, uttalanden från experter och partigängare säger har därför alla en god chans.
Vad är det egentligen nästa partiledare i Vänsterpartiet ska vara bra på?
Just nu, när kandidaturerna börjat diskuteras i nätforum och tidningar är det en sak som diskuteras mest: Är kön, ålder, sexuell läggning och hudfärg avgörande argument för en kandidat eller är det enda viktiga att kandidaten är skicklig i det politiska hantverkets alla delar? När frågan ställs idag kommer man ofrånkomligen att tänka på vilka kandidater som ingår just i detta ordföranderace.
Lyfter man blicken från just de kandidater som nu diskuteras skulle många gissningsvis komma fram till att kön, ålder, hudfärg och sexuell läggning definitivt spelar roll – men bara om kandidaten är en riktig stjärna i övrigt. Skälet till att Gudrun Schyman och Maria Wetterstrand lyckades att bli en så starka personligheter i svensk politik var att de var initiativrika som opinionsbildare, starka som debattörer och hade uppbackning av sitt parti. Utan dessa förutsättningar hade det faktum att de var kvinnliga partiledare inte märkts. Varken Maria Leissner, Lotta Nilsson Hedström eller Marianne Samuelsson blev i första hand betraktade som starka kvinnor. De sågs som partiledare som inte lyckades lyfta sina partier. Samma saker kommer gälla för ålder, hudfärg och sexuell läggning. De är bara en fördel om man klarar arbetsuppgiften.
En annan sak som diskuteras är om partiledarskapet är ett politiskt, eller bara kommunikativt uppdrag. I debatten hittills har en del velat se ”program” från kandidaterna, medan andra verkar anse att en partiledares åsikter knappt är relevanta överhuvud taget eftersom Vänsterpartiet i god arbetarrörelsetradition beslutar om politiken kollektivt. Men samtidigt som ingen vill se ett parti där partiledaren har all makt, är det svårt att ta idén om att partiledaren är en tomt kärl som bara kan fyllas med majoritetens beslut på allvar.
Politiken beslutas av kongressen. Mellan kongresserna av partistyrelsen. Mellan partistyrelsemötena av verkställande utskottet. Men när det gäller förberedelserna, vad som kommer upp på dagordningen och hur beslutsunderlagen ser ut är ordningen rakt motsatt. Det är verkställande utskottet som förbereder partistyrelsen som förbereder kongressen. I slutändan på båda processerna finns partiordföranden, som måste stå inför tv-kameror och stå för besluten och just därför har starka skäl att försöka se till att det är en politik som ordföranden kan stå för.
Det man i det här läget vill veta är alltså först om kandidaten överhuvudtaget är tänkbar ihop med det vänsterparti som man själv vill se. Kommer den här personen ha rätt instinkter när det kommer nya frågor på dagordningen? Kommer de viktiga besluten vara välgrundade och förankrade?
Det finns alltså, som jag ser det, alla skäl att ge utfrågningarna utrymme: ingen är given, det räcker inte att ha rätt bakgrund eller meritlista.
Flammans utfrågning den 1 september kommer att utsätta kandidaterna för test över hela spektrat. De kommer få berätta om Vänsterpartiets grundläggande värderingar och svara på hur de står i frågor där vänsterpartister är oense. De kommer få oväntade frågor, elaka frågor och frågor som deras politiska motståndare kommer att ställa. Det mesta är osäkert, men jag kan garantera att det kommer bli en intressant kväll och att det kommer vara fullsatt.
Välkommen!
