Det är spännande det där med ordet ”kommunist”. När jag berättar för en god vän från England att Lars Ohly försvarar sig mot vissa attacker i media genom att hänvisa till att han var en kommunist ”i 1848 års bemärkelse”, är reaktionen road.
– Hade vi kommit på det själva, då hade vi kanske kvar vårt lilla kommunistparti!
Min engelske vän anspelar förstås till det brittiska kommunistpartiets öde. Ett förvånansvärt oberoende Kominternparti – till exempel det enda medlemsparti som vägrade försvara den så kallade Hitler-Stalinpakten år 1939 – misslyckades fundamentalt med att bli av med den tunga ryggsäck som partiets Kominternarv innebar. Till sist försvann partiet från den politiska kartan, trots att de långt innan Berlinmurens fall hade tagit avstånd från utvecklingen i Sovjet. Men i stället för att byta namn och låtsas som ingenting så lades projektet ned.
I Frankrike gjorde man annorlunda. En gång intervjuade jag en medlem i franska kommunistpartiets verkställande utskott. När jag kom in på deras föga ”kommunistiska” profil i den regering de satt med i då, anmärkte mannen lite syrligt:
– Vi må ha justerat vår politiks innehåll under de senaste årtionden – men vi har i alla fall inte bytt partibeteckning…
På sätt och vis kan man fråga sig om en bofink egentligen får se ut hur som helst. Å andra sidan går det kanske att rädda det frihetliga projekt som är inflätat i kommunismens skamfläckade historia.
Oavsett hur partibeteckningen lyder idag – det finns en partitradition som är värd att ta fasta på. I Sverige precis som i Frankrike och Storbritannien. Men den måste befrias från de myter och de historiska misstag som omgärdar den.
Att rädda projektet skulle innebära att man lämnade rörelsens belägringsmentalitet bakom sig. Den märks fortfarande och den har gjort oss blinda för berättigad kritik från våra politiska motståndare. Den egna historien måste granskas, jämt och alltid. Men att våga vara självkritisk, utan att för den skull förkasta de traditioner som är värda att bevara, det kräver styrka.

Dessvärre verkar den styrkan inte finnas hos dagens vänsterparti. Partiets ledning svajade i höst när det stormade i media. Å ena sidan ville man inte erkänna att det kanske verkligen finns en byk att tvätta, å andra sidan gjorde man avbön för det mesta som kritiserades i massmedia. Nu har Janne Josefsson varit på krigsstigen igen – och paniken börjar sprida sig bland somliga berörda. Själv tycker jag att mediepåhoppen är bra. De ökar bara trycket på att prestera bra…