Vi lever i en tid högst genomsyrad av valfrihet. Mycket stora ansträngningar har gjorts för att allmänheten skall befrias från väsentliga val över huvud taget. Denna frihet konstitueras till stor del på medvetandenivån.
Längst har vi kommit med utrikespolitiken. När vi idag får våra dagliga nyheter om världens revolutioner, palatskupper, valfusk och -segrar slipper allmänheten veta någonting om det politiska innehållet, vem som står för vad och hur det är tänkt att göras. Titta på Kenya, Georgien eller Pakistan! Inte en människa kan förstå vad som händer. Så länge det finns bilder som rör på sig behövs inget mer. Ibland behöver man tala om vem som är skurk, en hjälte, eller mitt emellan. I sin tur sammanfaller det ju ofta med statsintresset. Det är praktiskt och förnuftigt.
Inrikespolitiskt finns tills vidare åsiktsskillnader kvar i medvetandet. Men de väsentliga statsministerkandidaterna i landet arbetar på att de inte skall märkas. Parallellt gör de inrikespolitiska kommentatorerna ett viktigt arbete för att fokusera på mediestrategier, personliga konflikter och spekulationer. Om bara de stora aktörerna klarar att hålla ordning i de centrala frågorna bakom kulisserna, såsom sker med överlämnandet av landets suveränitet och försvar i EU-fördraget, eller med Vaxholmsdomen, behöver ingen bli upprörd. Och det är viktigt.
Under 1900-talet fanns det många olika konflikter och annat tråkigt. Strejker, kvinnorörelser, avkoloniseringen – så många grupper av obehöriga lade sig i statens intressen. Det är också historien som fortsatt är problemet. Det räcker inte att operera bort alla alternativ ur nutiden. När fel person kan råka på delar av 1900-talet blir effekten dålig. Vi talar inte bara om kommunismen – viktigt att ta upp Gulag – eller socialdemokratin – steriliseringar. Utan till exempel om August Strindberg.
Mannen var ett absolut kräk politiskt. Den grövsta sortens socialist som hatade samhällets grundpelare, lyckade entreprenörer – den populära monarkin. Men det är betydligt bättre om helt andra saker nu tas upp, hans barndom och psyke. Ingen kunde väl tro att det skulle gå att – av allt politiskt – uteslutande ge sig in på Strindbergs förhållande till judar. Men se tv-dokumentären Strindberg – Ett djefla liv! (SVT 29/12 2007) Då behöver inte tittaren ens ta ställning till hur galna hans väsentliga politiska idéer var. Risken finns alltid att de kan tycka att det fanns något vettigt där.
År 2008 var det också 40 år sedan 1968. Många lever fortfarande i villfarelsen att det hade något att göra med politik. I själva verket var det bara några studenter som hade pyjamasparty i Kårhuset. Kärnan av 1968 var ett antal studentfrackar som begick fadersuppror. Samtliga blev sedan programchefer på Kanal 5. Att ytterst få av dem som sedan strejkade i gruvor, hamnar och fabriker blev programchefer är en tydlig indikation på att de inte kan behandlas som en del av 68-fenomenet. Det fanns förstås störande konfliktbenägna inslag i God morgon, Världens behandling av ämnet (Sveriges radio P1 i söndags), men mycket kunde också kapslas in i frågor ställda på en meta-nivå – att få tyckandet att handla om mytbilden. Detta är ett bra sätt att handskas med 1968. Ingen kommer att bli upprörd eller få idéer.
Både Strindberg och 1968 är besvärliga, något som dessvärre understrukits i Birros produktioner. De gör att man kan få intrycket att det fanns skäl till att bli socialist. Till och med om man var världsberömd författare. Till och med för 40 år sedan. Det går inte heller att bara klippa ut dem ur böckerna som man kunde göra på Stalins tid, eller sluta prata om dem. De måste pladdras bort. De måste böjas ned till mindre figurer, testas igen för tidiga psykologiska störningar.
Låt oss ha ett mysigt 2008.
