Presidentvalet den 2 juli i år markerade en historisk vändpunkt i Mexiko. Folket accepterar inte längre att vara offer för en korrumperad statsapparat som använder valfusk för att cementera sig vid makten. Nu tar folket makten i sina egna händer och utser sin egen president. Dubbelmakten växer sakta fram i Pancho Villas och Emiliano Zapatas land.
REPORTAGE MEXIKO CITY ”Det känns, det syns, nu har vi en verklig president!” Så skanderade massorna när de lämnade Mexikos, ja kanske Latinamerikas, största Plaza på kvällen den 16 september.
Jag har aldrig sett så mycket folk samtidigt koncentrerat som denna kväll. Trots att regnet vräkte ner under 30 minuter, rörde sig inte en enda av 1,2 miljoner mexikaner, som tog ställning till om de skulle utse Andres Manuel Lopez Obrador, även kärleksfullt kallad ”Amlo”, till president för Mexiko de kommande sex åren. Eller om han skulle utses till att leda det civila motståndet mot högerpartiet PAN:s Felipe Calderón, som av Federala valkommissionen (TEJPF) hade godkänts som Mexikos nästa president med en marginal på 0,56 % eller 233 831 rösters övervikt mot Lopez Obrador. Svaret kom innan propositionen ens hunnit ställas på Zócalatorget: ”Presidente, presidente, presidente!”
Den politiska krisen i Mexiko har inte vuxit fram i och med valfusket den 2 juli, eller den parallella utnämningen av Amlo till president. Dessa händelser är snarare en inledning på att det i Mexiko mognar det fram en ny politisk medvetenhet och nya former för politisk kamp. Det är en befolkning som i massomfattning aktivt har deltagit i utformandet av vänsterkoalitionens politik och som har kämpat och kämpar för att striden ska leda till ett nytt rättvist Mexiko. Och det måste vara, säger de, ett Mexiko fritt från den korrumperade politiska och ekonomiska eliten, nickedockor för det inhemska storkapitalet, Vita huset och frihandelsavtalens krav på nationellt underordnande, menar Rosario Ortiz, parlamentsledamot för PRD, Revolutionära demokratiska partiet.
– Valfusket den 2 juli var så uppenbart för alla mexikaner. Därför kan vi inte erkänna Felipe Calderón som president. Det bolivianska folket har visat vägen när det störtade två korrumperade presidenter. Även erfarenheterna från Latinamerika är viktiga när Mexiko ska dra sina egna slutsatser och bestämma sin framtid, understryker Rosario Ortiz.
I måndags uppgav zapatisternas ledare subcomandante Marcos, att de uppgifter som han förfogar över bekräftar anklagelserna från hela landet om att valet var ett enda stort valfusk. Enligt Zapatistledaren vann Obrador med över en miljon röster. Det är samma uppgifter som alla de valförrättare som jag talade med under tio dagar i Mexiko bekräftade. Valprotokoll och antalet röstande stämmer inte.
– Därför har vi insisterat på att kräva att alla de 130 000 vallokalernas urnor ska räknas, inte bara ett urval av elva procent som valkommissionen beslutade, menar Ortiz, som anser att situationen som Latinamerika upplever är konsekvensen av en ekonomisk och politisk modell som har havererat.
– Det betyder inte att vi går mot revolutioner som på 1980-talet, utan demokratiska politiska djupa omdaningar där kraven är ekonomisk och social hederlighet.
Parallellerna till Venezuelas ”Fjärde republik”, 1958-98, är slående. Korruptionen i Mexiko finns på alla nivåer i statsapparaten, inklusive med en utväxt till den PRI-kontrollerade landsorganisationen CTM (Confederación de Trabajadores de Mexico) där en ”monark” satt som ordförande i 57 år innan kroppen, vid 97 års ålder, sa stopp. Basen för denna korruption och korporativa statsbildning lade PRI, Institutionella Revolutionspartiet som satt vid makten i 70 år. Under dessa år inlemmades både organisationer, personer och fackföreningar som delar av en enorm apparat med starka korporativa drag.
Vid valet i juli 2000 sprack PRI:s kontroll. Coca Cola-direktören Vicente Fox och PAN-partiet tog över presidentposten, en post med en enorm makt koncentrerad hos en man.
Många anklagar Fox för att ha inlett privatisering eller utförsäljning av den offentliga sektorn, men denna kom igång under PRI:s regeringsinnehav och accelererade med frihandelsavtalet NAFTA 1994. Konsekvenserna är fruktansvärda på den tidigare bördiga mexikanska landsbygden där jorden till största delen har lagts i träda, efter att starkt subventionerade produkter hos transnationella USA-företag inom jordbrukssektorn har invaderat Mexiko.
Som hundratusentals landsbygdskvinnor i Centralamerika har de mexikanska kvinnorna lämnat gården och byn, för att bege sig till de stora gränsstädernas gigantiska fabriker. Männen i arbetsför ålder har illegalt tagit sig över gränsen till USA, för att söka efter ett arbete som i många fall innebär en enorm exploatering, bostadskostnader som ofta tar mer än två tredjedelar av lönen. Av de sju miljoner mexikaner som skulle in på den mexikanska arbetsmarknaden under Fox’ mandat (2000-2006), tog sig tre miljoner över gränsen, tre miljoner skaffade jobb inom den undersysselsatta informella sektorn medan endast en miljon mexikaner fick en formell anställning, oftast till den låga minimilönen på 150 dollar per månad.
Över 24 miljoner barn lever i fattigdom, uppgav UNICEF-representanten Yoriko Yasukawa i en rapport i slutet av 2005, och det trots att Mexiko är betraktat som en ekonomisk stormakt. De 24 miljonerna barn representerar 60 procent av befolkningen i åldern 6-11 år. Yasukawa sa också att två miljoner mexikanska barn inte går i skolan och att tre miljoner barn arbetar utan att ens ha uppnått 14 års ålder. Ett av fem barn växer upp som undernärt. Men i ursprungssamhällena är denna siffra fyra gånger högre, sa FN-representanten om den politik som förts av en av Bushs närmaste allierade, en stark förespråkare för fri handel och privatiseringar.
Men Mexiko är ett rikt land, även om över femtio procent av befolkningen lever under fattigdomsstrecket. Av dem överlever tio miljoner personer på mindre än en dollar per dag. Enligt tidskriften Forbes finns över 85 000 miljonärer. Samma magasin har på sin lista över världens mångmiljardärer över elva mexikaner uppsatta, mer än både Saudiarabien, Taiwan eller Schweiz.
Mot denna politiska och ekonomiska bakgrund har de ekonomiska och sociala konflikterna exploderat de senaste åren. Just nu pågår en ockupation av miljonstaden Oaxaca där lärarna befinner sig i generalstrejk sedan maj månad och tillsammans med ett drygt dussin folkrörelser har ockuperat stora delar av staden. Kravet är att den korrumperade delstatsguvernören avgår. Elektrikerfacket har det senaste decenniet fört en stenhård framgångsrik strid för att förhindra en privatisering och utförsäljning av de lönsamma statliga elföretagen. På Volkswagen har de 12 500 arbetarna tvingats ut i flera generalstrejker de senaste åren för att försvara både arbeten som krav på högre löner.
Den 2 juli hade över 15 miljoner väljare fått nog och röstade på Lopez Obrador. Valkoalitionen ”För allas väl”, en bred demokratisk front med antikapitalistiska och antiimperialistiska förslag till att utveckla Mexiko, genomförde enorma massmöten över hela landet och fick större delen av den brokiga men breda folkrörelsen att ansluta sig till koalitionen. Däremot gick zapatisterna ut och uppmanade folk att avstå att rösta, ett beslut som de blivit mycket starkt kritiserade för.
Lopez Obrador ledde nio av tio opinionsundersökningar inför valet, trots en av de mest smutsiga kampanjerna som Mexiko skådat. Erfarna valförrättare och matematiska valexperter talade om matematiska omöjligheter. Först den 6 september kom Federala Valkommissionens beslut som innebar att PAN:s Felipe Calderón ansågs ha vunnit valet med 233 000 röster, eller 0,53 procent.
– När Valkommissionens beslut blev offentligt kändes det en enda stor örfil och förolämpning mot folket, säger Nina Hernandez, en 55-årig kvinna som är en av dessa 1,2 miljoner mexikaner som denna dag står på Zocalatorget och vägrar att erkänna Calderon som president utan ser Lopez Obrador som Mexikos legitime president.
Efter den 2 juli uppmanade Lopez Obrador sina anhängare att stanna kvar på gator och torg. Det gigantiska Zocalatorget blev över en natt ockuperat av ett helt tältläger bestående av tusentals arbetare, bönder, indianer, student- och andra sociala och folkrörelser. Även de stora gatorna som leder till torget ockuperades under 47 dagar för att både hålla en permanent folkmobilisering som en kontroll över att valkommissionen verkligen skulle komma till ett korrekt beslut. Trots en enorm folklig vrede var disciplinen imponerande; inte en enda glasruta krossades trots miljoner personer i rörelse.
Det är under dessa 47 dagar som en ny insikt och medvetenhet har vuxit fram i Mexiko, insikten om att något måste förändras i grunden av samhällskroppen. Lopez Obrador har inte missat ett enda tillfälle att tala till och med folket. Och i stället för att resignera inför en gigantisk motståndare har i stället denna lilla man lyfts fram av massornas samlade miljonkraft.
– Även om mina motståndare inte gillar det så säger jag rakt ut: Åt helvete med deras institutioner!
Men Mexikos folk har en historisk respekt i just dessa institutioner och grundlagen, trots en sjuk samhällskropp. Det är därför som Lopez Obrador och den breda fronten ständigt försöker ingjuta vikten av de fredliga protesterna i motståndet. Och hittills har man undvikit alla slags provokationer från statsmaktens sida.
Och det är också i grundlagen som López Obrador hämtar argument när han nu inleder en av de mest komplicerade processer den politiska breda vänstern i Mexiko stått inför; skapandet av en parallell dubbelmakt.
– Vi kommer att stödja oss på artikel 39 i grundlagen som fastställer att folket i varje ögonblick har rätt att modifiera formen för sin regering och det är det vi ska göra, vi ska utöva vår suveränitet för att skapa vår regering, sa han inför miljonmassan den 5 september (då valkommissionens beslut hade offentliggjorts) och elva dagar senare, när han utsetts till president av Nina och övriga på torget.
Etablissemangets president kommer att få svårigheter att utöva sin rege-ringspolitik. Vänstern kontrollerar en tredjedel av kongressen och flera delstater. Över Mexiko reser sig arbetande och organiserade människor. En ny luft andas i Villas och Zapatas Mexiko. När Calderón nyligen skulle framträda på två möten i turistorten Cancun stod de där, representanterna för AMLO. Calderón ställde in mötena. När Mexikos självständighet skulle firas på Zocalatorget den 15 september och avgående president Fox skulle utropa ”VIVA MEXICO”! Och dra i kyrkklockorna ställde han in mötet eftersom plazan var fylld med en miljon Obradoranhängare. I stället genomförde han ceremonin i sin hemstad. På morgonen den 16 september stod dock Fox på balkongen i presidentpalatset men med halva torget avspärrat och militariserat av pansarvagnar i en militärparad som bara samlade några tusen huvudstadsbor, varav 80 procent av vara Obradoranhängare som tog tillfället i akt och skandera ”Fox, demokratins förrädare!”
Situationen är intressant, menar Rosario Ortiz, som tillsammans med sina deputeradekamrater från vänstern ockuperade kongresspresidiet i protest mot valfusket den 2 juli, när Fox skulle tala om ”tillståndet i nationen”. Kampformerna är mångfacetterade och vi kommer att använda dem, var så säker, understryker hon.
Den 20 november ska Mexikos citys borgmästare fram till 2 juli, Andres Manuel Lopez Obrador, installeras på sin nya post som president. Den 1 december installeras Calderón. Frågan är vem av dem som sitter kvar efter mandatperioden den 2 juli 2012.
