Romarrikets århundraden beundras ofta i europeisk historieskrivning. Det blodiga imperiebygget var en värdig förebild för senare århundradens europeiska kolonialvälden, det brittiska exempelvis. Regeringen i London härskade över cirka en fjärdedel av världens befolkning när det begav sig.
Romarna såg sig som arvtagare till det antika Greklands kultur. Bildade romare kunde grekiska. Men romarriket snarare krossade än förvaltade det grekiska arvet.
En grekisk havsdykare som plockade tvättsvamp att sälja hittade år 1900 ett skeppsvrak på 42 meters djup vid ön Andikithira. Han kom upp med en klump bronsmetall. Skeppet hade förlist omkring år 85 före vår tidräkning.
1902 upptäcktes ett kugghjul i bronsklumpen. Men ingenting hände förrän den röntgenfotograferades 1971. Bilderna visade 29 dolda kugghjul av varierande storlek. Intresset för fyndet exploderade och forskare byggde modeller av det. De lyckades också få fram en inristad bruksanvisning.

Konservatorn Michael Wright har använt 24 år för att lösa den upphittade mekanismens funktion. Han anser att kugghjulen är en astronomisk kalender vars urverk visar dagar och månader samt solens, månens och de synliga planeternas positioner och även sol- och månförmörkelser. Mekaniken är så avancerad att den även kopierar månens varierande hastighet och irreguljära bana runt jorden, som sker i nioårsintervaller, och dessutom den så kallade saroscykeln om solens och månens inbördes positioner vilka upprepas under en tid av 223 månader.
Detta fynd visar inte bara dåtida grekers omfattande astronomiska kunskaper utan också att de kunde matematiskt beräkna och tillverka precisionsinstrument. Forskare på området anser att detta och andra fynd kunde ha varit början till en industriell utveckling. Men alltsammans sopades bort av romarnas otaliga krig.

Kristendomen som romersk statsreligion på 300-talet bidrog inte heller till någon progressiv utveckling, tvärtom. Kristna krigare brände det väldiga biblioteket i Alexandria år 391 då drygt 500 000 skrifter med samlad kunskap förstördes.
Före romarriket beboddes västra och centrala Europa av keltiska och germanska folk, människor på en hög kulturell nivå av deras efterlämnade konstskatter att döma. I århundraden försvarade de sig tappert mot de romerska erövrarna och plundrarna. Kelterna besegrades efterhand av romarnas välutbildade och effektiva yrkesarmé.
På det civila området införde romarna ett rättssystem med skrivna lagar, det första i sitt slag. De var också skickliga arkitekter och byggmästare.
Men framförallt krigare.
Under kejsar Trajanus fälttåg mot Dakien (Rumänien) år 101–106 dödades hela befolkningen. I en text citeras hans kejserliga höghet: ”Ensam har jag besegrat folken bortom Donau och jag har förintat det dakiska folket.”

Den 39 meter höga Trajanuskolonnen i Rom med uthuggna marmorreliefer är en hyllning till minnet av detta stordåd. Efteråt befolkades Dakien av romerska bosättare. Språken i Italien och Rumänien är än i dag mycket lika.
Romarna kallade folken utanför sitt imperium för barbarer och så effektiv var den romerska propagandan att barbar fortfarande betyder grym, rå och hänsynslös. Men det grekiska ordet barbaros betydde från början en människa vars språk man inte förstod.
Romarna själva var de verkliga barbarerna. Medlidande var den mest föraktade egenskapen hos den så kallade eliten. Att människor offrades på de romerska arenorna åt hungriga vilddjur är välkänt. Berömda intellektuella som Cicero och Seneca ansåg att gladiatorer var lyckliga över att kunna bereda sina herrar tillfredställelsen att dö tappert i deras åsyn.

På förmögna romares fester kunde det förekomma att en slav blev korsfäst för nöjet att höra den arma människans
stön och klagoskrin. Ibland eldade man under offret för att öka  plågorna. Att se människor lida och dö ansågs nyttigt för härskarmoralen.