Den som trodde att valrörelsen skulle vara över den 14 september trodde fel. Eftervalsdebatten har varit minst lika intensiv som själva valdebatten. På ena sidan sitter de som förordar tydlig klasspolitik och som säger att vänstern framförallt måste lyssna på dem som röstat på SD. Rädda människor blir inte rasister, kraftiga välfärdssatsningar kommer att minska rasismen i samhället och så vidare.

På andra sidan sitter de som tycker att vi ska sluta tycka synd om SD-väljarna. De som tycker att insatserna, strategierna och politiken ska ägna sig åt dem som drabbas av rasismen och som inte tror på samhället och därför inte röstar. De som drabbas av diskriminering på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och som i högst grad utsätts för hatbrott bör ägnas störst tid och kraft. Newsflash: Båda har rätt.

På Albyberget i Botkyrka kommun, där Socialdemokraterna, Miljöpartiet och de borgerliga partierna trots kraftiga protester och namninsamling, tillsammans sålde 1 300 lägenheter till en riskkapitalist, där rasar valdeltagandet i kommunvalet och minskar med nästan fem procent. I Albyberget Västra ligger valdeltagandet nu på 42,30 procent. Albyberget Östra är snäppet bättre och landar på 51,04 procent. Vänsterpartiet, som aktivt kampanjade mot försäljningen och som tydligt stödde kampanjen Alby är inte till salu som organiserade de boende, ökade förvisso till omkring 16 procent, men i resultatet syns inget kraftigt tapp för S och ungefär lika stort stöd för Mp som tidigare. SD ökar från fyra till sju procent.

På sidan vansterekonomerna.se har ett antal ekonomer på ett förtjänstfullt sätt visat på sambanden mellan arbetslöshet och andel SD-väljare. Såväl i Stockholms förorter, där andelen nyanlända är hög, som på landsbygden, där många knappt sett en kvinna i slöja mer än på TV, ökar SD:s stöd.

När demokratin, samhället och politikerna, sviker de som behöver demokratin mest ökar stödet för de som har enkla förklaringar. En vänsterrörelse som ska förtjäna både epiteten vänster och rörelse, måste förstå att dessa grupper har gemensamma intressen av ett samhälle som håller ihop, som går att påverka och där maktrelationen mellan arbete och kapital är vänd upp och ner. Den rikaste procenten av det här samhället äger makten oberoende av värderingar om vänsterns samhällsmodell. Det är en viktig insikt. Alldeles oavsett vad man personligen tycker om den som röstade på SD i valet, så kan inte lösningen bara handla om att försöka påverka människors värderingar via kampanjer. Tanken om att det går att helt frikoppla rasismen i samhället från dess ekonomiska utveckling är felaktig.

”Men de är ju rasister?” Ja. Föreställningen om hur flyktingmottagandet ser ut, hur ”integreringsbara” flyktingar som kommer till Sverige inte är, hur muslimerna håller på att ta över världen, handlar om ett värderingsskifte som SD i mångt och mycket drivit på för. Här måste politiken komma med handfasta politiska lösningar. Bygg bort bostadsbristen, stimulera ekonomin för skapandet av fler jobb, bygg ut SFI-verksamheten.

Människors förtroende måste förtjänas. När politikerna gett upp ambitionen om att leverera ett samhälle och en välfärd som faktiskt gör det, då är det riktigt illa. Rättigheterna som arbetarrörelsen har slagits för finns, men är långt ifrån var de en gång var. Högern har fört en medveten ideologisk kamp för att rasera dem. Nu – om någon gång – är det dags att göra det motsatta. Vänstern måste kämpa för ett samhälle där välfärden och demokratin fungerar, oavsett vart du bor. Ett samhälle där makten över ditt eget jobb, bostadssituation och närområde faktiskt existerar.

Sådan makt kommer inte gratis. Värderingar kan inte kablas ut från makten och etablissemanget, i stil med Aftonbladets “Vi är 87%”-kampanj. Ingen ska heller tro att en socialdemokratisk regering, som dessutom har ett mycket svagt mandat, kommer kunna ge någon några utvecklade demokratiska rättigheter eller omfördela makt från den rikaste procenten. Makt tillkämpas genom att organisera sig, genom att kräva och bråka på jobbet, protestera och samla namn vid utförsäljningar och genom att aldrig ge vika för normaliseringen av rasism, utan bemöta rasism var den än visar sig.

Så, nu gör vi det.