Nyheter/Utrikes 16 april, 2022

Vänstern gör comeback i Latinamerika

Den konservativa kontra­revolutionen såg länge ut att vara ostoppbar i Latin­amerika. Men de senaste åren har vänsterregeringar åter kommit till makten i land efter land. Kan kontinenten nu få uppleva en ny rosa våg med Chile som banérförare?

Under 00-talet, epoken då internationell vänster och progressiva kallade sig ”globaliseringsrörelsen”, var det en del av världen som tilldrog sig särskild uppmärksamhet och ofta uppfattades som något av en vägvisare – Latinamerika. Jättedemonstrationer fällde nyliberala presidenter i länder som Argentina och Bolivia, medan vänster- och mitten-vänsterregeringar genom valsedeln tog över makten i det ena landet efter det andra. Fenomenet kallades det ”rosa tidvattnet”, eftersom de flesta regeringar lade sig i något slags mellanläge mellan Europas urvattnade socialdemokrati och 1900-talets ortodoxa socialism, från Hugo Chávez radikala vänsternationalism i Venezuela till Ignazio ”Lula” da Silvas betydligt försiktigare välfärdsbygge i Brasilien.

Men ett par år in på nästa årtionde hade det mesta rosa suddats ut från kartan. Regeringarna i Paraguay och Brasilien störtades genom dubiösa parlamentarisk-juridiska manövrer och i Honduras genom en regelrätt statskupp. I Ecuador gjorde vänsterregeringen en 180 graders sväng åt höger, medan Nicaragua och Venezuela gradvis utvecklades till besvikelser för många tidigare anhängare. Till slut förlorade också några tidigare mitten-vänsterkoalitioner makten i legitima val, i Argentina, Uruguay och El Salvador. Med högerextrema nationalister som Brasiliens Jair Bolsonaro och nyliberala politruker som Argentinas Mauricio Macri vid makten började det i stället talas om en latinamerikansk högervåg.

Men de senaste åren har vinden vänt igen. Bara under förra året vann den unga vänsterkandidaten Gabriel Boric presidentvalet i Chile, Peru fick sin första vänsterpresident i och med marxisten Pedro Castillos otippade valseger, och i Honduras återtog vänstern makten när Xiomara Castro, gift med den störtade tidigare presidenten Manuel Zelaya, vann valet. Dessförinnan hade vänsterregeringar valts i både Mexiko och Argentina. Och i år kan vågen fortsätta. Colombia håller presidentval i slutet av maj och i Brasilien i oktober. I båda länderna ligger mitten-vänsterkandidater – Gustavo Petro respektive Lula – bra till i opinionsundersökningarna, även om mycket kan hända tills dess.

En ekonomisk analys från banken ING, som knappast kan misstänkas för att sprida vänsterpropaganda, konstaterar att ”Latinamerika har redan sett ett avgörande skifte åt vänster under 2021”.

Nu kan en ny politisk karta ritas där Mexiko, Colombia, Peru, Brasilien, Chile och Argentina, plus ett par mindre länder, alla styrs av någon variant av vänster-, mitten-vänster- eller progressiva regeringar. Ändå har denna andra våg passerat nästan under radarn och fått betydligt mindre uppmärskamhet än det ”rosa tidvattnet”.

– Jag tror egentligen inte på ”vågor”. Kontinenten har varit och är konstant i en dragkamp. Under den förra höjdpunkten för vänstern fanns fortfarande konservativa länder dit den aldrig nådde, säger Pablo Ospina Peralta, historiker vid Bolivar-universitetet i Quito i Ecuador, till Flamman.
– Varje land har sina unika drag. Men man kan säga att en nyliberal hegemoni brutits i länder – Colombia, Peru, Chile – där den alltid varit stabil tidigare, länder som uppfattats som modeller, föregångsexempel, säger han.

Den första generationen vänster­regeringar svek en del av förväntningarna folken hade på dem, även om de genomförde många och uppskattade reformer – ofta så uppskattade att efterträdare valt att behålla dem. De mer radikala, vänsternationalistiska ländernas flaggskepp Venezuela sjönk efter Hugo Chávez död ned i djup ekonomisk och politisk kris under Nicolás Maduros styre. Nicaragua har upplevt en medelmåttig ekonomisk utveckling under den tidigare sandinistiske gerillakämpen Manuel Ortega, men i och med den ökande repressionen och hans långa maktinnehav ser många inte längre landet som demokratiskt. De regeringar som höll mer på demokratiska principer som maktdelning och ledarrotation, har å andra sidan ofta misslyckats att få till stånd djupgående förändringar. Till exempel bevarade Uruguay i stort sett landets position som något av ett finansparadis i Sydamerika under socialdemokratiska Frente Amplios över ett årtionde långa maktinnehav – även när de leddes av den djupt respekterade ”Pepe” Mujica.

Kan den nya vågen finna en väg runt den förras begränsningar? Vad karaktäriserar den? Analytikern John Kavanaugh kallar den, i en intervju med Al Jazeera, för en ”millenievänster”.

– Jag skulle inte kalla den rosa, som står för en traditionell socialism; det som kommer här är annorlunda. Det är mer nyanserat, mindre macho och mer inriktat på unga väljare som bryr sig om miljön. Det finns mer gröna och feministiska strömningar i rörelsen.

Han exemplifierar med Honduras Manuel Zelaya som störtades i en statskupp, känd för sina cowboyhattar och sin skamlösa kärlek till rampljuset. När vänstern nu gör comeback är det i stället under ledning av en kvinna och en politiker med en mindre extravagant och mer inkännande stil, Xiomara Castro – trots att hon också är Zelayas hustru.

Det är ofta svårt att peka ut exakt när en tendens eller ett fenomen börjar, men om man ska peka ut ett datum och en plats för den andra vänstervågens början måste det nog bli den 18 oktober 2019 i Chile. Det var då som de massiva demonstrationerna mot biljettprishöjningar i tunnelbanan i huvudstaden Santiago bröt ut. Frågan är om ens de mest optimistiska demonstranterna då kunde förutse hur mycket rörelsen skulle växa: den spreds som en löpeld från huvudstaden till städer över hela landet, från gymnasieelever till människor ur alla samhällssektorer – även om den fortfarande dominerades av unga – och från frågan om biljettpriser till ett ifrågasättande av hela landets ekonomiska och politiska modell. Det var en brokig och kaotisk rörelse som ändå lyckades finna ett konkret krav att samlas kring – en ny grundlag som skulle ersätta den nyliberala konstitution som landet fortfarande dras med sedan diktaturens dagar.

Efter att demonstrationerna gjorde avbrott för pandemin följdes de av seger i folkomröstningen om huruvida en ny grundlag ska skrivas, en progressiv seger i valet till den församling som ska skriva grundlagen, och till sist presidentvalseger – efter ett oroande uppsving för ultrahögermannen José Kast – för vänsterns Gabriel Boric, tidigare studentledare och världens yngste president med sina 35 år.

– Chile präglades i årtionden av ett tvåpartisystem, mellan den traditionella högern och mittenkoalitionen Concertación, som turades om vid makten utan att ändra mycket i samhällsmodellen, vilket ledde till en utbredd apati och besvikelse över det politiska systemet. I det senaste valet tog sig ingen av partiernas kandidater till utslagsomgången. I stället stod en ny vänster mot ultrahögern, säger Pablo Ospina Peralta.

Med Boric installerad på presidentposten och grundlagsförsamlingen satt i arbete tycks Chile definitivt ha slagit in på en progressiv väg. Kan det bli något av en vägvisare för andra länder i regionen, på samma sätt som till exempel Venezuela var det under den första vågen?

– Jag tror Gabriel Boric kan bli något av en kontinental ledare, som Lula och Chávez var under den första vågen. Han har ett slags republikansk anda i stället för de tidigare ledarnas paternalistiska och populistiska modell, som med tiden kom att bli en svaghet. Han har en dynamisk rörelse bakom sig med nya former för folklig medverkan, särskilt i och med den nya grundlagsförsamlingen, säger Pablo Ospina Peralta.

Denna församling har hittills mest antagit allmänna principer, förutom att i februari fastslå rätten till abort – ett i sig nog så stort steg i det tills nyligen ganska konservativa landet. Men de stora sociala och ekonomiska frågorna – bland annat ett förslag om nationalisering av naturresurser – återstår fortfarande att ta tag i. Nyligen gav sig församlingen dessutom ytterligare tre månader, fram till slutet av juli, för att slutföra det omfattande arbetet.

– Församlingen präglas av en stark feministisk tendens, av representation för urbefolkningen, av många partioberoende ledamöter som kommer direkt från spontana folkrörelser. Det är en ny sammansättning, men det återstår fortfarande att se vad de kan uppnå. För att nå de nödvändiga två tredjedelars majoritet för att få grundlagen antagen måste de också förr eller senare kompromissa med den politiska mitten, säger Marcelo Lhermitte, uruguayansk kommunikationsvetare som arbetat med valkampanjer för vänsterpartier i flera länder.

Utvecklingen i Colombia liknar på många sätt den i Chile: en våg av demonstrationer med sociala krav, följd av ett uppsving för en ny mitten-vänster och en god chans för en kandidat ur en ny generation – Bogotás tidigare borgmästare Gustavo Petro – att vinna presidentvalet.

– En förutsättning för genombrottet var fredsavtalet med Farc-gerillan. De väpnade rörelserna i Latinamerika har för länge sedan blivit kontraproduktiva och legitimerade bara auktoritära regimer, säger Pablo Ospina Peralta.

Så länge gerillan existerade kunde också alla former av proteströrelser demoniseras och kriminaliseras genom att kopplas till den. Även om Colombia fortfarande är ett farligt land för exempelvis miljöaktivister, visade demonstrationsvågen att något avgörande hänt: den hade ”brutit rädslans förbannelse”, som Lalis Smile, en populär politisk youtuber, uttryckte det.

Även om Petro skulle vinna nästa månads val har han stora utmaningar framför sig: Colombia har drabbats hårt ekonomiskt under pandemin och väpnade grupper och mäktiga brottssyndikat finns fortfarande kvar.

– Han måste hantera ett land med enorma problem, och det är inget enkelt utgångsläge för att sjösätta radikala reformer, säger Marcelo Lhermitte.
Han påpekar att Petro ändå har en historia av kreativa reformer, framför allt hans mjuka kriminalpolitiska linje som kraftigt lyckades minska våldet i Bogotá med satsningar på sociala insatser i slumområden snarare än fler poliser.

Det kan vara lättare att vinna val än att sedan regera. Xiomara Castro hade knappt hunnit tillträda posten innan hon drabbades av sin första motgång: 20 parlamentsledamöter från hennes eget parti hoppade av och röstade fram en talman från oppositionen i stället för den hon föreslagit. Mexikos president Andrés Manuel Lopez Obrador är fortfarande hyfsat populär i opinionen, men han har varken genomfört några verkligt genomgripande reformer eller lyckats lösa problemet med våldet och narkotikakartellernas makt: förra månaden mejade till exempel kartellsoldater ned 20 personer på en tuppfäktningsarena i norra Mexiko.

Pedro Castillo, den peruanske läraren som bedrev valkampanj från hästryggen, har också mött konstant motstånd. Oppositionspartier i parlamentet har kontinuerligt sökt en laglig väg att avsätta honom: en ny sådan motion, med tveksamt konstitutionellt stöd eftersom den baseras på en paragraf som snarast är tänkt att användas om presidenten drabbas av mentalsjukdom eller liknande, behandlas just nu. Tidigare försök har fallit på att det inte gått att samla en parlamentarisk supermajoritet. Castillo har bytt ut en rad ministrar och rådgivare och brutit med Vladimir Cerron, ordföranden i partiet Peru Libre som stod bakom hans kandidatur, vilket har lett till en splittring i partiet. Men verkligheten har också hunnit ifatt honom: även om hans seger var en historisk milstolpe för vänstern, var den också möjlig tack vare att han hade turen att ställas mot Keiko Fujimori – dottern till en tidigare diktator och som är misstänkt för allvarliga korruptionsaffärer – som stora delar av befolkningen avskydde hjärtligt.

– Castillo kom till makten med ett radikalt program, men har än så länge inte haft stödet i parlamentet eller i samhället för att driva igenom särskilt stora delar av det. Han har fått koncentrera sig på att överleva, säger Marcelo Lhermitte.

De nya vänsterregeringarna har också kommit till makten i en komplicerad global situation, menar Lhermitte. Kriget i Ukraina har gjort uppdelningen i maktblock i världen skarpare, med krav på att stater väljer sida.

– De som i dag utgör det gamla gardet, Ortega och Maduro, har backat Ryssland, men Maduro har långtifrån samma auktoritet som Chávez hade. Boric har tydligt fördömt kriget och skickat stöd till Ukraina, medan andra presidenter i stort sett undvikit att ta ställning så långt som möjligt.
Inget land i Latinamerika har hittills anslutit sig till de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland.

Världsekonomin har också vänt nedåt, vilket kan göra radikala reformer svårare att genomföra. Om den första rosa vågen på 00-talet möjliggjordes ekonomiskt av historiskt höga råvarupriser, som ett resultat av den explosionsartade efterfrågan från Kina och Indien, befinner sig världen nu snarare i permanent lågkonjunktur. Å andra sidan kan det också användas som argument för att kräva att de rika bidrar mer. I Argentina, som befann sig i en svår ekonomisk situation redan innan pandemin började, ser man exempel på båda tendenserna – landet blev till slut tvunget att sluta en överenskommelse med Internationella valutafonden IMF. Men en fraktion inom den regerande koalitionen driver samtidigt på för hårda åtgärder för att upptäcka och beskatta gömda utlandsförmögenheter. Samtidigt exporterar många länder i regionen just de råvaror som gått upp i pris tack vare sanktionerna mot Ryssland, vilket skulle kunna mildra krisens verkningar.

Vilken väg den nya vänstervågen tar kanske blir klarare efter en eventuell återkomst för Lula i Brasilien i höst, ett land som befolkningsmässigt representerar halva Sydamerika och därför har ett dominerande inflytande. Hans utsikter ser goda ut efter Jair Bolsonaros katastrofala pandemihantering och allmänt konflikt- och skandaldrabbade mandatperiod. Lula verkar dock välja att spela säkert genom att redan nu gå i allians med mittenpolitikern Gerardo Alckmin, vilket en del av de radikalare krafterna i hans parti PT protesterat mot. På ett sätt är det typiskt: vänstern och mitten-vänstern kommer tillbaka efter högerns misslyckanden, men är än så länge försiktig med att gå framåt med egna radikala projekt.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Rörelsen 08 december, 2023

Socialismen handlar om att bygga makt här och nu

Nooshi Dadgostar talar på Vänsterdagarna i Göteborg, 25 november 2023. Foto: Adam Ihse/TT.

Kjell Östberg skriver i Flamman om förslaget till partiprogram för Vänsterpartiet. Det är en läsning som ligger ganska långt från hur diskussionerna gått i programkommissionen – men som kanske kan leda till en bra diskussion, där det blir tydligare vad programförslaget innebär och inte. 

En av de saker vi landat i under arbetets gång har varit att vi vill se en socialistisk rörelse som står med båda benen i de klasskonflikter som pågår här och nu. Därför har strategiska frågor som hur vi bygger sammanhållning och makt vägt tungt för oss. 

Begreppet förhandlingsstyrka är en del av en serie resonemang i programförslaget om hur förändring blir möjligt. Vi har velat ge materialistiska svar på varför radikala förslag kan eka tomt i en politisk situation, för att sedan visa sig vara sprängstoff i en annan. 

Det är genom att vinna konkreta ekonomisk-politiska segrar i strategiska frågor som vi bygger makt och hopp

Östberg tar upp löntagarfonderna, som är ett bra exempel på just det. Skälen till att det förslaget kom så långt handlade om att en bred arbetande klass stod samlad organisatoriskt, att politiken drivit fram full sysselsättning och att människor levde i en ny ekonomisk och social trygghet. 

Decennier av framsteg för arbetarrörelsen hade byggt upp en förhandlingsstyrka som blev självförstärkande. Den användes i allt från vilda strejker till centrala avtal och politiska initiativ. 

Att vi lyft fram det beror på att vi ser det som avgörande för vad Vänsterpartiet kan göra idag för att skapa liknande situationer i framtiden. Det är genom att vinna konkreta ekonomisk-politiska segrar i strategiska frågor som vi bygger makt och hopp. 

Ofta kommer det handla om saker som människor upplever som enkla och självklara. Kan vi till exempel göra verklighet av det starka tryck som finns idag på att styra upp ägandet i skolan, så skulle den segern öppna dörren för en liknande diskussion kring exempelvis oansvariga banker. En seger öppnar för nästa. Det vi kallar socialism är den verkliga rörelse som gör upp med de unkna strukturer vi ser idag, för att parafrasera Marx. 

Vi är helt överens med Kjell Östberg om att det kapitalistiska samhället behöver läggas på historiens skräphög. Det är också en av de tydligaste röda trådarna i programförslaget. Trots att förslaget är kortare, argumenterar det långt mer uttryckligt kring varför ägandefrågorna spelar så stor roll. Förändringar där löser högst praktiska problem som samhället står inför idag, och kommer samtidigt åt grunden för kapitalets makt.  

I programförslaget finns två stycken som handlar om Vänsterpartiets visioner om ett bättre samhälle. Det första sammanfattar de tidigare resonemangen om varför just ägandet är centralt. Det andra beskriver det friare liv vi skulle kunna leva om vi genomför det skiftet. 

Det finns inget att vinna på att försöka skriva recept för framtidens kök

Vi har velat ge visionerna rätt roll i rörelsen – de är en del av rörelsens hjärta. Hoppet om ett samhälle som präglas av värme, demokrati och omsorg för morgondagen tar oss ur normaliseringen av den hårda verklighet vi möter i vardagen. 

Skulle vi däremot försöka göra en ritning på hur allt en dag ska se ut, kommer den snart vara hopplöst förlegad. Det finns inget att vinna på att försöka skriva recept för framtidens kök. Vi kan visserligen arbeta här och nu för att ge förutsättningar för en ny strid i löntagarfondernas anda om tio eller trettio år. Designen av de förslagen lämnar vi dock med varm hand till den tidens rörelser. 

Programförslaget bygger på förtroende för att människor kommer använda den förhandlingsstyrka vi tillsammans bygger upp till kloka saker. Det bygger också på ett förtroende för andra vänsterpartister, och att vi är ett parti som genomsyras av socialistisk och feministisk övertygelse. Ett partiprogram som försöker ”förpliktiga” organisationen till olika sätt att agera långt i framtiden kommer bli fyrkantigt, och stå i vägen för det verkliga arbetet. Vi behöver tvärtom ha gott om utrymme att svara strategiskt på de politiska situationerna allt eftersom de uppkommer. 

Verkliga samhällen formas i historiska situationer. Därför är det ett medvetet val att socialismen i förslaget till partiprogram framför allt handlar om att bygga upp den makt och sammanhållning som öppnar för att faktiskt förändra samhället i grunden. 

Jens Börjesson
Sammankallande för Vänsterpartiets programkommission
Krönika 08 december, 2023

Snillen spekulerar. Foto: SVT.

När Utrikesbyrån ger sig på att förstå varför Greta Thunberg solidariserar sig med palestinierna blir nivån pinsamt låg. Panelen lyckas ta sig igenom ett helt program utan att ens nämna klimatrörelsens relation till antikoloniala kamper.

”Varför bryr sig Greta Thunberg om frågor som inte handlar om klimatet och skadar inte detta klimatrörelsen?” frågar sig programledaren Rebecca Randhava och hennes tre panelister. Greta gått igenom ”formativa år” och måste få ändra sina åsikter, poängterar kommunikationsforskaren Sol Agin, men ifrågasätter samtidigt  om klimatplattformen är rätt forum. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Utrikes 08 december, 2023

Gazakriget försenar svenskt Nato-inträde: ”Vi säger ja när Netanyahu är i Haag”

Erdogan på ett möte till stöd för Palestina den 28 oktober 2023. Foto: Emrah Gurel/AP.

Under kriget mot Gaza har Turkiets handel med USA och Israel fortsatt som vanligt. Samtidigt pressas han av folklig ilska till konfrontation med Väst. Nu kan nya krav från den turkiska högern försena Sveriges Natointräde ytterligare.

I dag ställer Devlet Bahçeli, ordförande för Erdogans högernationalistiska koalitionspartner MHP och skuggledare i regimen, nya krav för att acceptera ett svenskt medlemskap i Nato.

– Vi ställer oss givetvis kyliga till ett svenskt Natointräde. För oss är förolämpningar mot vår heliga skrift detsamma som att förtrycka muslimer. Om en permanent fred uppnås mellan Israel och Palestina, om den palestinska statens oberoende och territoriella integritet erkänns, med Östra Jerusalem som sin huvudstad och med 1967 års gränser, om Israel går med på att betala kompensation, och att en rättegång för Netanyahu förbereds i Haag, så kommer vi att säga ja till Sveriges Natomedlemskap.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Halil Karaveli
Halil Karaveli är senior forskare vid Institute for security and development policy (ISDP) i Stockholm, och författare till boken "Why Turkey is authoritarian" (2018).
Utrikes 08 december, 2023

En postsovjetisk krutdurk

Kazakstans president Qaym-Zjomart Toqayev och Rysslands president Vladimir Putin skakar hand med diplomater i den kazakiska staden Astana. Foto: Pavel Bednyakov/AP.

Centralasien har en lång historia av etniska konflikter. Med ett instabilt närområde och autokrater i presidentpalatsen riskerar regionen att explodera i nya krig.

För de flesta i väst är Centralasien en vit fläck på kartan. Hade de fem muslimskt präglade postsovjetiska republikerna i området varit ett enat land, så skulle dess ekonomi varit bland de 30 största, dess befolkning bland de 20 största och dess territorium det sjunde största i världen. I stället är det är en splittrad region som vanstyrs av autokrater, i den globala uppmärksamhetsekonomins periferi. Men i kölvattnet av den dramatiska geopolitiska utvecklingen runt Ukraina kan avkroken förvandlas till en brännpunkt för världspolitiken – i värsta fall.

För som Vladimir Putins erövringskrig mot Ukraina visar är den postsovjetiska ordningen långt ifrån självklar. Att föreställa sig Putins nyimperialism ta sikte på exempelvis Kazakstan kräver inte mycket fantasi. I landets norra delar finns en betydande rysk minoritet, som skulle kunna behöva ”befrias” så fort den ryska militärmakten har återhämtat sig från debaclet i Ukraina.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 07 december, 2023

En miljöaktivist i örnens näste

Protest i Arkhangelsk mot Moskvas planer på att dumpa sopor i ett dussintal fattiga glesbygdsstäder. Foto: Natalia Beshkareva/Pravda/AP.

När miljöaktivisten och journalisten Dmitrij Sjevtjenko tog sig in på byggarbetsplatsen för Putins nya privatresidens blev han stoppad och beordrad att radera bilderna. Men minneskortet fick han med sig i strumpan.

Ryssland är som de flesta länder: delat. Å ena sidan finns storstäder som Sankt Petersburg och Moskva, där det satsas på storslagna byggen, förbättrad infrastruktur och nöjen. Å andra sidan finns periferin, på ryska kända som regiony, regionerna. Det är eftersatta delrepubliker och områden med en betydligt lägre levnadsstandard, samtidigt som de utarmas på naturresurser, i högre grad drabbas av miljöförstöring, och där attraktiv mark inte sällan olagligt tas över av politiker och oligarker.

Regionerna drabbas också hårdare av miljöförstöring. För några år sedan, när Moskvas soptippar svämmade över, beslöts exempelvis att huvudstadens sopor i stället skulle dumpas i den arktiska orten Sjies. Lokala och tillresta miljöaktivister slog upp tältläger och gjorde allt för att förhindra planerna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Satir 07 december, 2023

Ellen Lagerson
Illustratör och formgivare.
Kultur 06 december, 2023

Folkhemmet som sunkigt mattorg

Iris Smeds, ”Det tusenåriga riket” (Scen 5 och 7), 2023.

”Det isolerade benet” sätter fingret på samhällets smärtpunkter, och får skriket ut i rymden att kännas meningsfullt.

Tittar du också på nyheterna och känner att du vill skrika rakt ut i rymden utan att något händer? Har du någonsin känslan av att befinna dig i en dröm, fastän allt som händer sker på riktigt utan att larmet går eller att folk gör det mest logiska och grips av panik?

Känslan av dissociation och förtvivlan, som många av oss någon gång delat, är utgångspunkten för en ny utställning med den makabra titeln Det isolerade benet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Nyheter 05 december, 2023

Veckan som gått

Foto: AP.

Låt Flamman sammanfatta veckans nyheter.

41 gruvarbetare räddas från en kollapsad tunnel i Himalaya, där de varit instängda sedan den 12 november. Efter att maskinerna som skulle assistera vid räddningen lagt av tvingades man använda den riskfyllda metoden råtthålsbrytning, där arbetarna manuellt fick gräva sig ut de sista rasmassorna genom ett kryptrångt hål.

Firoz Qureshi, en gruvarbetare med ansiktet fullt av vitt damm, säger till Reuters: ”Det var ett svårt uppdrag, men för oss är ingenting svårt.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 05 december, 2023

Dör du på jobbet så är det ditt eget fel

I år har 47 arbetare dött i arbetet – ändå vill regeringen spara in på arbetshälsoforskningen. Foto: Mats Schagerström/TT.

Arbetares säkerhet offras när regeringen sparar in på livsviktig forskning. Tydligen är kunskap om hur man räddar arbetares liv ett ”slöseri med skattepengar”.

Den 12 november gick 18-åriga Nova till sitt jobb på LKAB, i tron att det skulle bli en helt vanlig dag. Det blev i stället den sista i hennes liv. När det var dags att gå på rast blev hon påkörd av ett arbetsfordon och avled kort därefter. 

Nyheten fick ovanligt mycket uppmärksamhet. Antagligen för att Nova bara var 18 år, med hela livet framför sig. Det väcker något mänskligt i oss, och vi söker förklaringar bortom slump, otur och den ”mänskliga faktorn”, som arbetsgivare gillar att hänvisa till.

Regeringen verkade däremot oberörd. I stället för att väcka frågan om hur dödsolyckorna på arbetsplatser kan förhindras gick den samma vecka fram med ett förslag av motsatt karaktär. Tio myndigheter skulle bli till fem – och bland annat ska Arbetsmiljöverket och Myndigheten för arbetsmiljökunskap slås ihop. I Svenska Dagbladet (13/11) motiverade finansminister Elisabeth Svantesson och civilminister Erik Slottner beslutet med att statsförvaltningen skulle ”koncentrera sig på sin kärnuppgift”, och att man ville ”stoppa slöseriet med skattemedel”.

Synen på arbetares säkerhet som ”slöseri med skattemedel” känns igen från Fredrik Reinfeldts tid. Bland det första den regeringen gjorde var nämligen att lägga ner Arbetsmiljöinstitutet, som bedrev världsledande forskning om ohälsa i arbetslivet. Man fortsatte med drakoniska nedskärningar på Arbetsmiljöverket.

När regeringen Kristersson tillträdde var det med samma mål i kikaren. Först skar man ner ytterligare på Arbetsmiljöverket. Nu ska ytterligare en myndighet rymmas inom samma ramar. Men det är varken möjligt, eller regeringens ambition att båda verksamheterna ska rymmas där. I praktiken innebär ”hopslagningen” att Myndigheten för arbetsmiljökunskap läggs ner.

47 människor har hittills i år gått till jobbet för att aldrig mer komma hem. 47 människoliv som hade kunnat räddas.

Konsekvenserna kommer att bli förödande för det systematiska arbetsmiljöarbetet ute på arbetsplatserna, som är avgörande för säkerheten. Varje olycksfall går nämligen att undvika, om man vet vad man ska leta efter och hur riskerna kan förebyggas. Arbetslivsforskningen spelar en nyckelroll i att ta fram den kunskapen.

47 människor har hittills i år gått till jobbet för att aldrig mer komma hem. 47 människoliv som hade kunnat räddas. Men den enda gången som regeringen verkar bry sig om arbetsmiljön är när den kan kopplas till kodordet ”kriminalitet”. Och den enda kriminalitet som erkänns när det har med arbetsmiljö att göra är så kallad ”arbetslivskriminalitet”. Den kännetecknas av ljusskygga aktörer som exploaterar migrantarbetare under ofta slavliknande villkor. 

Problemet är nog så viktigt att hantera, med regeringens uppsåt är knappast omsorg om de mest utsatta. Snarare är det ett led i dess ”hårdare tag”-strategi, som tar fokus från girigheten i samhällets toppskikt. En girighet som absolut inte vill spilla potentiella vinster på tidsödande och kostsamt arbete med riskbedömningar, skyddsronder och säkerhetsåtgärder. I stället har den allt att vinna på att olyckor som hade kunnat undvikas betraktas som konsekvenser av ”den mänskliga faktorn”.

Med andra ord: om du dör, är det ditt eget problem.

Åtminstone är det inte statens.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 04 december, 2023

Räkfrossans moder

”Searching for my inner Elvis in a post Elvis society” öppnar på Bonniers konsthall den 5 december. Foto: Pär Fredin.

Bonnier-stipendiaten är den första textilhantverkaren som fått utmärkelsen. Med manisk briljans syr Maja Fredin upp en dekadent splatterskräckis där skrattet fastnar som räkskal i halsen.

97, 98, 99… 101 handflatestora rosa räkor i glansig, rosabeige textil ligger framför mig i en kartong. Precis som den äkta varan i delidisken känns de vått sträva att ta i, med sprött skal som utlovar något mjukare därunder. När jag vänder på dem avslöjas gömmor av en blänkande rom av pärlor. Det är konstnären Maja Fredins kräftdjur och hon har sytt dem alla för hand, färgat in polyesterjersey, broderat och experimenterat fram den rätta konsistensen för att med maximal realistisk effekt arrangera en bombastisk räkfrossa. Snart öppnar utställningen på Bonniers Konsthall i Stockholm Searching for my inner Elvis in a post Elvis society. Vi kommer strax tillbaka till Elvis.

Maja Fredin är född 1992 i Uppsala och växte upp nära sin textilhantverkstokiga mormor, som introducerade henne till alla gammeldags hemslöjdstekniker och hjälpte henne att massproducera eleganta plagg till barbiedockorna. Hemmapysslet utvecklade sig till ett livskall och efter tio år av diverse utbildningar inklusive Konstfacks textilprogram kunde hon kalla sig färdig konsthantverkare – och blev utnämnd till årets Maria Bonnier Dahlin-stipendiat, den av de finaste utmärkelserna som en ung konstnär kan få i Sverige, som sällan ges till en textilare. Ingen i juryn hade hört hennes namn tidigare och det var hennes vältaliga ansökan som fick experterna att tänka om. ”Genom multidisciplinära verk i form av scenografier och installationer utforskar hon ämnen som överkonsumtion, beroendeproblematik och dysmorfofobi”, stod det i pressmeddelandet bland annat. I priset ingår en utställning och det är den som börjar nästa onsdag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]