Nyheter/Utrikes 16 april, 2022

Vänstern gör comeback i Latinamerika

Den konservativa kontra­revolutionen såg länge ut att vara ostoppbar i Latin­amerika. Men de senaste åren har vänsterregeringar åter kommit till makten i land efter land. Kan kontinenten nu få uppleva en ny rosa våg med Chile som banérförare?

Under 00-talet, epoken då internationell vänster och progressiva kallade sig ”globaliseringsrörelsen”, var det en del av världen som tilldrog sig särskild uppmärksamhet och ofta uppfattades som något av en vägvisare – Latinamerika. Jättedemonstrationer fällde nyliberala presidenter i länder som Argentina och Bolivia, medan vänster- och mitten-vänsterregeringar genom valsedeln tog över makten i det ena landet efter det andra. Fenomenet kallades det ”rosa tidvattnet”, eftersom de flesta regeringar lade sig i något slags mellanläge mellan Europas urvattnade socialdemokrati och 1900-talets ortodoxa socialism, från Hugo Chávez radikala vänsternationalism i Venezuela till Ignazio ”Lula” da Silvas betydligt försiktigare välfärdsbygge i Brasilien.

Men ett par år in på nästa årtionde hade det mesta rosa suddats ut från kartan. Regeringarna i Paraguay och Brasilien störtades genom dubiösa parlamentarisk-juridiska manövrer och i Honduras genom en regelrätt statskupp. I Ecuador gjorde vänsterregeringen en 180 graders sväng åt höger, medan Nicaragua och Venezuela gradvis utvecklades till besvikelser för många tidigare anhängare. Till slut förlorade också några tidigare mitten-vänsterkoalitioner makten i legitima val, i Argentina, Uruguay och El Salvador. Med högerextrema nationalister som Brasiliens Jair Bolsonaro och nyliberala politruker som Argentinas Mauricio Macri vid makten började det i stället talas om en latinamerikansk högervåg.

Men de senaste åren har vinden vänt igen. Bara under förra året vann den unga vänsterkandidaten Gabriel Boric presidentvalet i Chile, Peru fick sin första vänsterpresident i och med marxisten Pedro Castillos otippade valseger, och i Honduras återtog vänstern makten när Xiomara Castro, gift med den störtade tidigare presidenten Manuel Zelaya, vann valet. Dessförinnan hade vänsterregeringar valts i både Mexiko och Argentina. Och i år kan vågen fortsätta. Colombia håller presidentval i slutet av maj och i Brasilien i oktober. I båda länderna ligger mitten-vänsterkandidater – Gustavo Petro respektive Lula – bra till i opinionsundersökningarna, även om mycket kan hända tills dess.

En ekonomisk analys från banken ING, som knappast kan misstänkas för att sprida vänsterpropaganda, konstaterar att ”Latinamerika har redan sett ett avgörande skifte åt vänster under 2021”.

Nu kan en ny politisk karta ritas där Mexiko, Colombia, Peru, Brasilien, Chile och Argentina, plus ett par mindre länder, alla styrs av någon variant av vänster-, mitten-vänster- eller progressiva regeringar. Ändå har denna andra våg passerat nästan under radarn och fått betydligt mindre uppmärskamhet än det ”rosa tidvattnet”.

– Jag tror egentligen inte på ”vågor”. Kontinenten har varit och är konstant i en dragkamp. Under den förra höjdpunkten för vänstern fanns fortfarande konservativa länder dit den aldrig nådde, säger Pablo Ospina Peralta, historiker vid Bolivar-universitetet i Quito i Ecuador, till Flamman.
– Varje land har sina unika drag. Men man kan säga att en nyliberal hegemoni brutits i länder – Colombia, Peru, Chile – där den alltid varit stabil tidigare, länder som uppfattats som modeller, föregångsexempel, säger han.

Den första generationen vänster­regeringar svek en del av förväntningarna folken hade på dem, även om de genomförde många och uppskattade reformer – ofta så uppskattade att efterträdare valt att behålla dem. De mer radikala, vänsternationalistiska ländernas flaggskepp Venezuela sjönk efter Hugo Chávez död ned i djup ekonomisk och politisk kris under Nicolás Maduros styre. Nicaragua har upplevt en medelmåttig ekonomisk utveckling under den tidigare sandinistiske gerillakämpen Manuel Ortega, men i och med den ökande repressionen och hans långa maktinnehav ser många inte längre landet som demokratiskt. De regeringar som höll mer på demokratiska principer som maktdelning och ledarrotation, har å andra sidan ofta misslyckats att få till stånd djupgående förändringar. Till exempel bevarade Uruguay i stort sett landets position som något av ett finansparadis i Sydamerika under socialdemokratiska Frente Amplios över ett årtionde långa maktinnehav – även när de leddes av den djupt respekterade ”Pepe” Mujica.

Kan den nya vågen finna en väg runt den förras begränsningar? Vad karaktäriserar den? Analytikern John Kavanaugh kallar den, i en intervju med Al Jazeera, för en ”millenievänster”.

– Jag skulle inte kalla den rosa, som står för en traditionell socialism; det som kommer här är annorlunda. Det är mer nyanserat, mindre macho och mer inriktat på unga väljare som bryr sig om miljön. Det finns mer gröna och feministiska strömningar i rörelsen.

Han exemplifierar med Honduras Manuel Zelaya som störtades i en statskupp, känd för sina cowboyhattar och sin skamlösa kärlek till rampljuset. När vänstern nu gör comeback är det i stället under ledning av en kvinna och en politiker med en mindre extravagant och mer inkännande stil, Xiomara Castro – trots att hon också är Zelayas hustru.

Det är ofta svårt att peka ut exakt när en tendens eller ett fenomen börjar, men om man ska peka ut ett datum och en plats för den andra vänstervågens början måste det nog bli den 18 oktober 2019 i Chile. Det var då som de massiva demonstrationerna mot biljettprishöjningar i tunnelbanan i huvudstaden Santiago bröt ut. Frågan är om ens de mest optimistiska demonstranterna då kunde förutse hur mycket rörelsen skulle växa: den spreds som en löpeld från huvudstaden till städer över hela landet, från gymnasieelever till människor ur alla samhällssektorer – även om den fortfarande dominerades av unga – och från frågan om biljettpriser till ett ifrågasättande av hela landets ekonomiska och politiska modell. Det var en brokig och kaotisk rörelse som ändå lyckades finna ett konkret krav att samlas kring – en ny grundlag som skulle ersätta den nyliberala konstitution som landet fortfarande dras med sedan diktaturens dagar.

Efter att demonstrationerna gjorde avbrott för pandemin följdes de av seger i folkomröstningen om huruvida en ny grundlag ska skrivas, en progressiv seger i valet till den församling som ska skriva grundlagen, och till sist presidentvalseger – efter ett oroande uppsving för ultrahögermannen José Kast – för vänsterns Gabriel Boric, tidigare studentledare och världens yngste president med sina 35 år.

– Chile präglades i årtionden av ett tvåpartisystem, mellan den traditionella högern och mittenkoalitionen Concertación, som turades om vid makten utan att ändra mycket i samhällsmodellen, vilket ledde till en utbredd apati och besvikelse över det politiska systemet. I det senaste valet tog sig ingen av partiernas kandidater till utslagsomgången. I stället stod en ny vänster mot ultrahögern, säger Pablo Ospina Peralta.

Med Boric installerad på presidentposten och grundlagsförsamlingen satt i arbete tycks Chile definitivt ha slagit in på en progressiv väg. Kan det bli något av en vägvisare för andra länder i regionen, på samma sätt som till exempel Venezuela var det under den första vågen?

– Jag tror Gabriel Boric kan bli något av en kontinental ledare, som Lula och Chávez var under den första vågen. Han har ett slags republikansk anda i stället för de tidigare ledarnas paternalistiska och populistiska modell, som med tiden kom att bli en svaghet. Han har en dynamisk rörelse bakom sig med nya former för folklig medverkan, särskilt i och med den nya grundlagsförsamlingen, säger Pablo Ospina Peralta.

Denna församling har hittills mest antagit allmänna principer, förutom att i februari fastslå rätten till abort – ett i sig nog så stort steg i det tills nyligen ganska konservativa landet. Men de stora sociala och ekonomiska frågorna – bland annat ett förslag om nationalisering av naturresurser – återstår fortfarande att ta tag i. Nyligen gav sig församlingen dessutom ytterligare tre månader, fram till slutet av juli, för att slutföra det omfattande arbetet.

– Församlingen präglas av en stark feministisk tendens, av representation för urbefolkningen, av många partioberoende ledamöter som kommer direkt från spontana folkrörelser. Det är en ny sammansättning, men det återstår fortfarande att se vad de kan uppnå. För att nå de nödvändiga två tredjedelars majoritet för att få grundlagen antagen måste de också förr eller senare kompromissa med den politiska mitten, säger Marcelo Lhermitte, uruguayansk kommunikationsvetare som arbetat med valkampanjer för vänsterpartier i flera länder.

Utvecklingen i Colombia liknar på många sätt den i Chile: en våg av demonstrationer med sociala krav, följd av ett uppsving för en ny mitten-vänster och en god chans för en kandidat ur en ny generation – Bogotás tidigare borgmästare Gustavo Petro – att vinna presidentvalet.

– En förutsättning för genombrottet var fredsavtalet med Farc-gerillan. De väpnade rörelserna i Latinamerika har för länge sedan blivit kontraproduktiva och legitimerade bara auktoritära regimer, säger Pablo Ospina Peralta.

Så länge gerillan existerade kunde också alla former av proteströrelser demoniseras och kriminaliseras genom att kopplas till den. Även om Colombia fortfarande är ett farligt land för exempelvis miljöaktivister, visade demonstrationsvågen att något avgörande hänt: den hade ”brutit rädslans förbannelse”, som Lalis Smile, en populär politisk youtuber, uttryckte det.

Även om Petro skulle vinna nästa månads val har han stora utmaningar framför sig: Colombia har drabbats hårt ekonomiskt under pandemin och väpnade grupper och mäktiga brottssyndikat finns fortfarande kvar.

– Han måste hantera ett land med enorma problem, och det är inget enkelt utgångsläge för att sjösätta radikala reformer, säger Marcelo Lhermitte.
Han påpekar att Petro ändå har en historia av kreativa reformer, framför allt hans mjuka kriminalpolitiska linje som kraftigt lyckades minska våldet i Bogotá med satsningar på sociala insatser i slumområden snarare än fler poliser.

Det kan vara lättare att vinna val än att sedan regera. Xiomara Castro hade knappt hunnit tillträda posten innan hon drabbades av sin första motgång: 20 parlamentsledamöter från hennes eget parti hoppade av och röstade fram en talman från oppositionen i stället för den hon föreslagit. Mexikos president Andrés Manuel Lopez Obrador är fortfarande hyfsat populär i opinionen, men han har varken genomfört några verkligt genomgripande reformer eller lyckats lösa problemet med våldet och narkotikakartellernas makt: förra månaden mejade till exempel kartellsoldater ned 20 personer på en tuppfäktningsarena i norra Mexiko.

Pedro Castillo, den peruanske läraren som bedrev valkampanj från hästryggen, har också mött konstant motstånd. Oppositionspartier i parlamentet har kontinuerligt sökt en laglig väg att avsätta honom: en ny sådan motion, med tveksamt konstitutionellt stöd eftersom den baseras på en paragraf som snarast är tänkt att användas om presidenten drabbas av mentalsjukdom eller liknande, behandlas just nu. Tidigare försök har fallit på att det inte gått att samla en parlamentarisk supermajoritet. Castillo har bytt ut en rad ministrar och rådgivare och brutit med Vladimir Cerron, ordföranden i partiet Peru Libre som stod bakom hans kandidatur, vilket har lett till en splittring i partiet. Men verkligheten har också hunnit ifatt honom: även om hans seger var en historisk milstolpe för vänstern, var den också möjlig tack vare att han hade turen att ställas mot Keiko Fujimori – dottern till en tidigare diktator och som är misstänkt för allvarliga korruptionsaffärer – som stora delar av befolkningen avskydde hjärtligt.

– Castillo kom till makten med ett radikalt program, men har än så länge inte haft stödet i parlamentet eller i samhället för att driva igenom särskilt stora delar av det. Han har fått koncentrera sig på att överleva, säger Marcelo Lhermitte.

De nya vänsterregeringarna har också kommit till makten i en komplicerad global situation, menar Lhermitte. Kriget i Ukraina har gjort uppdelningen i maktblock i världen skarpare, med krav på att stater väljer sida.

– De som i dag utgör det gamla gardet, Ortega och Maduro, har backat Ryssland, men Maduro har långtifrån samma auktoritet som Chávez hade. Boric har tydligt fördömt kriget och skickat stöd till Ukraina, medan andra presidenter i stort sett undvikit att ta ställning så långt som möjligt.
Inget land i Latinamerika har hittills anslutit sig till de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland.

Världsekonomin har också vänt nedåt, vilket kan göra radikala reformer svårare att genomföra. Om den första rosa vågen på 00-talet möjliggjordes ekonomiskt av historiskt höga råvarupriser, som ett resultat av den explosionsartade efterfrågan från Kina och Indien, befinner sig världen nu snarare i permanent lågkonjunktur. Å andra sidan kan det också användas som argument för att kräva att de rika bidrar mer. I Argentina, som befann sig i en svår ekonomisk situation redan innan pandemin började, ser man exempel på båda tendenserna – landet blev till slut tvunget att sluta en överenskommelse med Internationella valutafonden IMF. Men en fraktion inom den regerande koalitionen driver samtidigt på för hårda åtgärder för att upptäcka och beskatta gömda utlandsförmögenheter. Samtidigt exporterar många länder i regionen just de råvaror som gått upp i pris tack vare sanktionerna mot Ryssland, vilket skulle kunna mildra krisens verkningar.

Vilken väg den nya vänstervågen tar kanske blir klarare efter en eventuell återkomst för Lula i Brasilien i höst, ett land som befolkningsmässigt representerar halva Sydamerika och därför har ett dominerande inflytande. Hans utsikter ser goda ut efter Jair Bolsonaros katastrofala pandemihantering och allmänt konflikt- och skandaldrabbade mandatperiod. Lula verkar dock välja att spela säkert genom att redan nu gå i allians med mittenpolitikern Gerardo Alckmin, vilket en del av de radikalare krafterna i hans parti PT protesterat mot. På ett sätt är det typiskt: vänstern och mitten-vänstern kommer tillbaka efter högerns misslyckanden, men är än så länge försiktig med att gå framåt med egna radikala projekt.

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)