Kristna väljare har länge lutat åt höger men i årets Valu vann vänstern tydligt. Det är knappast resultatet av någon charmoffensiv. Frågan är om vänstern förstår varför väljarna kommit – och klarar av att behålla dem.
Att kristna röstar höger har länge uppfattats som en självklar sanning, och det har funnits visst fog för det.
USA formar ofta vår bild av religiösa väljare, och där röstar majoriteten av de kristna – särskilt vita – på Republikanerna. Men även i Sverige har kristna väljare lutat mer åt höger än de som inte tar sig till kyrkan om söndagarna.
De senaste åren har dock något förändrats. SOM-undersökningar visar att Tidösidan låg lägre bland gudstjänstfirare än bland sekulära väljare redan åren 2022–2023. Forskning från SOM-institutet visar också hur kopplingen mellan regelbundna gudstjänstbesök och partival har försvagats kraftigt över tid.
I 2026 års Valu syns samma sak. Medan avståndet mellan blocken var minimalt bland väljarna som helhet vann vänstersidan bekvämt bland gudstjänstfirarna: 52 mot 45 procent för V, MP, C och S. Valu visar också ett tydligt tapp för KD bland regelbundna gudstjänstbesökare jämfört med 2022.
Den här uppgången speglar inte någon socialdemokratisk charmoffensiv; partiet signalerar samma ointresse för kristna väljare som alltid. Vad som hänt är snarare att politiken rört sig högerut, i auktoritär och nationalistisk riktning. Men till skillnad från i USA har kristna väljare hoppat av tåget i stället för att följa med på resan.
Att släpa väljare över blockgränsen är svårt i svensk politik, men här har vänstersidan alltså fått en oväntad – och oförtjänt – gåva i form av en grupp gamla högerväljare. Frågan är nu vad man ska göra för att behålla, och kanske till och med öka, stödet.
Kyrkorna vill vara med och bygga Sverige – inte i stället för arbetarrörelsen, utan tillsammans med den.
Det kan vara frestande för partistrateger att göra en identitetspolitisk analys och tänka att ”den kristna rösten” vinns genom att man rullar ut förmåner för denna väljargrupp – höjda statsbidrag till allt ifrån samfund till studieförbund.
Och visst, ingen tackar väl nej till mer resurser. Men man missförstår det kristna politiska engagemanget om man tror att det drivs av en strävan efter fördelar för den egna gruppen. Hjärtat i kristendomen är ett hjärta för andra människor. Kyrkan existerar inte för sin egen skull, utan för världens.
Den här logiken måste politiker som vill närma sig kristna väljare förstå. Lär man känna dem ser man omedelbart att engagemanget för samhället och världen är centralt.
Till att börja med är det tydligt att global solidaritet hamnar högt på agendan i kyrkorna: klimat, migration och biståndspolitik.
Förra vintern fick pingstpastorn Christian Mölk stor uppmärksamhet när han kritiserade Tidösidans migrationspolitik, och ett frikyrkligt upprop på samma tema samlade tusentals undertecknare. I början av januari hade omkring 3 100 frikyrkligt aktiva skrivit under. När präster och diakoner i Svenska kyrkan tillfrågas om vilka frågor som är viktigast för dem sätter de klimat och miljö högst, och migration och integration på tredje plats. Bland väljare i allmänhet når klimatfrågan inte ens topp tio.
På hemmaplan syns samma mönster. Kyrkorna vill vara med och bygga Sverige – inte i stället för arbetarrörelsen, utan tillsammans med den.
Jag möter ofta pastorer, präster och kyrkoledare runt om i landet, och alla ger samma bild. Lokala politiker säger visserligen att kyrkornas insatser är viktiga, men samtidigt märker kyrkornas företrädare hur misstänksamheten och kontrollen ökar. Kontaktvägar som tidigare var självklara stängs, kraven på dokumentation ökar och små, symboliska bidrag tas bort. Inte för att spara pengar, utan för att ”religion” anses vara farligt och skrämmande.
Politikerna stryker medhårs med ena handen, men håller tillbaka kyrkorna med den andra. På så sätt stänger man ute en vital och aktiv del av det svenska civilsamhället i stället för att ta vara på vad kyrkorna har att ge i frågor som nu står högt på dagordningen: socialt stöd genom diakonin, integration genom språkkaféer och mångkulturella församlingar, psykisk hälsa genom själavård och kultur. Svenska kyrkan beskriver själv bland annat migration, integration och ekonomisk utsatthet som centrala delar av det diakonala arbetet.
Årets val representerar en reaktion mot fyra års auktoritär och nationalistisk utveckling, och det är fullt möjligt att majoriteten av gudstjänstfirarna återfinns på högersidan nästa gång det är dags att rösta. Men det skulle också kunna vara så att 2026 representerar en permanent kursomläggning för den här väljargruppen. Det kräver dock att vänstern sträcker ut handen till dem.
Det behöver inte kosta särskilt mycket i skattekronor – snarare finns det pengar att tjäna. Vänstern behöver bara göra tre saker som egentligen borde ligga den varmt om hjärtat: väcka liv i engagemanget för vår omvärld, visa uppskattning för kyrkornas samhällsinsatser och bjuda in dem att vara med och bygga det svenska samhället.
