När USA nästa vecka håller mellanårsval – det vill säga de val till kongressen som hålls mellan två presidentval – är det ett ödesval för ett land som länge tyckts vara på väg allt djupare ner i rasism och fascism. De senaste åren har det talats mycket om det ”polariserade” läget i amerikansk politik. Undersökningar visar att den ömsesidiga aversionen mellan republikaner och demokrater är starkare än någonsin förr, samtidigt som fascistiska och högerextrema grupper mobiliserar på gatorna.
Detta var alltså läget innan en Trump-anhängare i veckan skickade brevbomber till demokratiska politiker och andra liberala tyckare och en annan sköt ihjäl elva personer i en attack på en judisk gudstjänst. Även om medborgarrättsgrupper som NAACP och ADL länge varnat för att attackerna på etniska och religiösa minoriteter ökat lavinartat under de senaste åren, så var detta värre än vad ens de hade fruktat:
– Jag har inte sett något liknande under min livstid, säger Mark Hetfield, ordförande för den judiska flyktinghjälporganisationen HIAS, till New York Times. Folk måste sluta uttrycka sig hatiskt om flyktingar, om judar, om latinos, om transpersoner, om den andre.
Trumpeffekten
President Donald Trump har samtidigt försökt att vända uppmärksamheten från förövarnas kopplingar till honom själv, och har lagt skulden på medierna och motståndare. Angreppet på gudstjänsten kunde, menade presidenten, ha undvikits om församlingsmedlemmarna hade burit vapen. Brevbomberna var å andra sidan ett försök att ”stoppa Republikanernas momentum” inför valet, antydde han konspiratoriskt.
Enligt Sofia Arias, vänsteraktivist och medlem i International Socialist Organization, råder det inte något tvivel om att det finns en direkt koppling mellan presidentens retorik och det ökande våldet:
– Valet av Trump ledde till en eskalering av angreppen på hela arbetarklassen, på flera olika fronter. Det har uppmuntrat våldet från extremhöger och nazister mot svarta, judar, muslimer, kvinnor, queers och socialister.
Men att använda just sådana anklagelser för att mobilisera sina egna väljare har blivit något av en favoritstrategi för republikanerna. Jimmy Kriström, socialarbetare bosatt i New York, menar att det var något som märktes tydligt i samband med valet till Högsta Domstolen, där republikanernas kandidat Brett Kavanaugh möttes av våldtäktsanklagelser:
– Läget är mycket polariserat, framförallt efter konflikten runt Kavanaughs nominering till högsta domstolen. Republikanska ledare hävdar att deras väljare bara blev extra uppeldade av alla protester mot hans nominering, säger han.
Medvind för vänstern
Samtidigt som extremhögern blir allt våldsammare har den radikala vänstern i USA en medvind som inte setts till på decennier. För första gången på nästan 100 år har uttryckligen socialistiska idéer och socialistiska politiska kandidater börjat spela en central roll i amerikansk politik. Till stor del är det ett tecken på Demokraternas handfallenhet i sin opposition mot den sittande presidenten. För trots att Trump enligt samstämmig statistik är den minst populäre presidenten sedan Harry S. Truman på 1940-talet, så ser siffrorna för Demokraterna knappast bättre ut. Förtroendet för partiet ligger på minus 12 procent, medan förtroendet för kongressen som helhet ligger på hisnande minus 48 procent.
Om Demokraterna hittar en mer försiktig och konventionell kandidat i stället för Bernie Sanders så kan de lyckas tvinga vänstern och arbetarklassen att rösta på ’the lesser evil
Enligt Sofia Arias är det inte heller hos etablissemanget, utan på gräsrotsnivån, i landets fattigare delstater och bland marginaliserade grupper, som det politiska hoppet och potentialen finns:
– 2018 såg vi för första gången på fyra decennier en massiv strejkvåg i den offentliga sektorn, som utlöstes av en serie strejker bland lärare i West Virginia. I många delstater tjänar lärare i dag så lite att de tvingas jobba två jobb parallellt, och strejkerna spred sig som en präriebrand till Oklahoma, Kentucky, Arizona, and North Carolina.
Den viktigaste enande kraften för uppsvinget för den radikala vänstern har varit Democratic Socialists of America (DSA). Organisationen har vuxit lavinartat de senaste åren och har i dag mer än femtiotusen medlemmar i nästan tvåhundra lokalgrupper. Kring DSA har det dessutom vuxit fram en ny politisk miljö med alternativa mediekanaler som tidskriften The Jacobin och podcasten Chapo Trap House, vilka steg för steg har bidragit till att socialistiska idéer har normaliserats och nått helt nya grupper.
DSA:s struktur är lös: det är visserligen en oberoende organisation, men man arbetar också i stor utsträckning gentemot det demokratiska partiet, inte minst för att försöka få socialister nominerade som demokratiska kandidater. Jimmy Kriström, som är aktiv i DSA:s New York-avdelning, menar att just den öppna organisationsstrukturen och bredden är en del av förklaringen till framgångarna:
– Många medlemmar i DSA är främst aktiva lokalt och fokuserar på till exempel feminism eller migrationsfrågor. Varje lokalavdelning har byggt upp olika arbetsgrupper, och samtidigt, på det nationella planet, finns det prioriteringar som man kommit överens om att kämpa för, som ”Medicare for All”.
Sjukvård för alla
Just kampen för Medicare for All – det vill säga universell sjukförsäkring – är en central fråga för vänstern. Det var länge ett kontroversiellt förslag även inom Demokraterna, Hillary Clinton sade till exempel att det ”aldrig någonsin skulle hända”. De senaste åren har det dock blivit alltmer populärt, och det är i dag nästan ett slags schibboleth för radikala kandidater: en fras som direkt avslöjar deras politiska hemvist.
I skuggan av vänsterns uppsving återstår frågan om hur Demokraterna kommer att lyckas i valet. Enligt de sammanvägda opinionsundersökningarna har de åtta procents övertag i själva röstsiffrorna, men på grund av det komplicerade valsystemet är det långt ifrån säkert att det kommer att leda till att de vinner en majoritet av platserna. Politiksajten FiveThirtyEight beräknar att det är fem sjättedelars chans att Demokraterna vinner en majoritet i Underhuset, medan läget är det omvända i Senaten. Även från ett radikalt vänsterperspektiv skulle en valseger för Demokraterna vara avgörande, inte minst eftersom det skulle bidra till en direkt, livsnödvändig lättnad av situationen för invandrare och minoriteter.
Ett annat hoppingivande faktum med valet är att Bernie Sanders, i dag kongressens enda uttalade socialist, kommer att få sällskap av ytterligare två socialister som burits fram av DSA: Alexandra Ocasio-Cortez från New York och Rashida Tlaib från Detroit. De vann båda nomineringarna till att bli demokratiska kandidater i så kallade ”safe seats”, det vill säga valkretsar som alltid vinns av Demokraterna. Inte minst Ocasio-Cortez har blivit något av ett politiskt stjärnskott. Oavsett resultaten i övrigt så innebär detta ett historiskt genombrott.
Givet att Rashida Tlaib är strax över fyrtio år gammal, och Alexandra Ocasio-Cortez inte ens trettio år fyllda så ser återväxten av ledarfigurer minst sagt god ut. Men på kortare sikt återstår frågan om vem som ska utmana Trump i presidentvalet 2020.
Presidentkandidatsfrågan
En möjlighet är naturligtvis att Bernie Sanders, trots att han är 77 år gammal, ställer upp igen:
– Efter valet 2016 har han fortsatt resa land och rike runt och agiterat och spridit sin politiska platform, med bland annat Medicare for All, och han verkar mer populär än någonsin, säger Jimmy Kriström.
Sofia Arias tror också att Sanders skulle ha goda möjligheter om han ställde upp igen.
– Bernie Sanders är den mest populära politikern i USA, och är den som har stört chans att besegra Trump 2020. Men det är inte klart att han kommer att ställa upp ännu, och många tror att Elizabeth Warren, en traditionell ”progressiv” demokrat som står för ett försiktigt reformprogram, kommer att kandidera.
Trots att Bernie Sanders popularitet är enorm och unik i amerikansk politik, finns de som hoppas på att en kandidat som Warren kan hjälpa till att överbrygga klyftan mellan socialister och liberaler i och kring Demokraterna. Det är inget Sofia Arias ger mycket för.
– Om Demokraterna hittar en mer försiktig och konventionell kandidat i stället för Bernie Sanders så kan de lyckas tvinga vänstern och arbetarklassen att rösta på ”the lesser evil”, för att hindra fascismens framväxt. Det skulle riskera att slå hårt mot den växande vänsterrörelsen. I värsta fall sugs hela den politiska och organisatoriska kraften upp av Demokratiska partiet, och vi får se en upprepning av Obama-åren.
Många utmaningar och faror återstår alltså för den amerikanska vänstern. Men det finns gott hopp om att valet på tisdag kan bli början på slutet för högerns dominans.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.
