Vänstern har medvind inför mellanårsvalet i USA

I USA stundar mellanårsval till kongressen. Trots ett sällsynt våldsamt klimat vädrar vänstern morgonluft.

När USA nästa vecka håller mellanårsval – det vill säga de val till kongressen som hålls mellan två presidentval – är det ett ödesval för ett land som länge tyckts vara på väg allt djupare ner i rasism och fascism. De senaste åren har det talats mycket om det ”polariserade” läget i amerikansk politik. Undersökningar visar att den ömsesidiga aversionen mellan republikaner och demokrater är starkare än någonsin förr, samtidigt som fascistiska och högerextrema grupper mobiliserar på gatorna.
Detta var alltså läget innan en Trump-anhängare i veckan skickade brevbomber till demokratiska politiker och andra liberala tyckare och en annan sköt ihjäl elva personer i en attack på en judisk gudstjänst. Även om medborgarrättsgrupper som NAACP och ADL länge varnat för att attackerna på etniska och religiösa minoriteter ökat lavinartat under de senaste åren, så var detta värre än vad ens de hade fruktat:
– Jag har inte sett något liknande under min livstid, säger Mark Hetfield, ordförande för den judiska flyktinghjälporganisationen HIAS, till New York Times. Folk måste sluta uttrycka sig hatiskt om flyktingar, om judar, om latinos, om transpersoner, om den andre.

Trumpeffekten

President Donald Trump har samtidigt försökt att vända uppmärksamheten från förövarnas kopplingar till honom själv, och har lagt skulden på medierna och motståndare. Angreppet på gudstjänsten kunde, menade presidenten, ha undvikits om församlingsmedlemmarna hade burit vapen. Brevbomberna var å andra sidan ett försök att ”stoppa Republikanernas momentum” inför valet, antydde han konspiratoriskt.
Enligt Sofia Arias, vänsteraktivist och medlem i International Socialist Organization, råder det inte något tvivel om att det finns en direkt koppling mellan presidentens retorik och det ökande våldet:
– Valet av Trump ledde till en eskalering av angreppen på hela arbetarklassen, på flera olika fronter. Det har uppmuntrat våldet från extremhöger och nazister mot svarta, judar, muslimer, kvinnor, queers och socialister.
Men att använda just sådana anklagelser för att mobilisera sina egna väljare har blivit något av en favoritstrategi för republikanerna. Jimmy Kriström, socialarbetare bosatt i New York, menar att det var något som märktes tydligt i samband med valet till Högsta Domstolen, där republikanernas kandidat Brett Kavanaugh möttes av våldtäktsanklagelser:
– Läget är mycket polariserat, framförallt efter konflikten runt Kavanaughs nominering till högsta domstolen. Republikanska ledare hävdar att deras väljare bara blev extra uppeldade av alla protester mot hans nominering, säger han.

Medvind för vänstern

Samtidigt som extremhögern blir allt våldsammare har den radikala vänstern i USA en medvind som inte setts till på decennier. För första gången på nästan 100 år har uttryckligen socialistiska idéer och socialistiska politiska kandidater börjat spela en central roll i amerikansk politik. Till stor del är det ett tecken på Demokraternas handfallenhet i sin opposition mot den sittande presidenten. För trots att Trump enligt samstämmig statistik är den minst populäre presidenten sedan Harry S. Truman på 1940-talet, så ser siffrorna för Demokraterna knappast bättre ut. Förtroendet för partiet ligger på minus 12 procent, medan förtroendet för kongressen som helhet ligger på hisnande minus 48 procent.

Om Demokraterna hittar en mer försiktig och konventionell kandidat i stället för Bernie Sanders så kan de lyckas tvinga vänstern och arbetarklassen att rösta på ’the lesser evil

Enligt Sofia Arias är det inte heller hos etablissemanget, utan på gräsrotsnivån, i landets fattigare delstater och bland marginaliserade grupper, som det politiska hoppet och potentialen finns:
– 2018 såg vi för första gången på fyra decennier en massiv strejkvåg i den offentliga sektorn, som utlöstes av en serie strejker bland lärare i West Virginia. I många delstater tjänar lärare i dag så lite att de tvingas jobba två jobb parallellt, och strejkerna spred sig som en präriebrand till Oklahoma, Kentucky, Arizona, and North Carolina.
Den viktigaste enande kraften för uppsvinget för den radikala vänstern har varit Democratic Socialists of America (DSA). Organisationen har vuxit lavinartat de senaste åren och har i dag mer än femtiotusen medlemmar i nästan tvåhundra lokalgrupper. Kring DSA har det dessutom vuxit fram en ny politisk miljö med alternativa mediekanaler som tidskriften The Jacobin och podcasten Chapo Trap House, vilka steg för steg har bidragit till att socialistiska idéer har normaliserats och nått helt nya grupper.
DSA:s struktur är lös: det är visserligen en oberoende organisation, men man arbetar också i stor utsträckning gentemot det demokratiska partiet, inte minst för att försöka få socialister nominerade som demokratiska kandidater. Jimmy Kriström, som är aktiv i DSA:s New York-avdelning, menar att just den öppna organisationsstrukturen och bredden är en del av förklaringen till framgångarna:
– Många medlemmar i DSA är främst aktiva lokalt och fokuserar på till exempel feminism eller migrationsfrågor. Varje lokalavdelning har byggt upp olika arbetsgrupper, och samtidigt, på det nationella planet, finns det prioriteringar som man kommit överens om att kämpa för, som ”Medicare for All”.

Sjukvård för alla

Just kampen för Medicare for All – det vill säga universell sjukförsäkring – är en central fråga för vänstern. Det var länge ett kontroversiellt förslag även inom Demokraterna, Hillary Clinton sade till exempel att det ”aldrig någonsin skulle hända”. De senaste åren har det dock blivit alltmer populärt, och det är i dag nästan ett slags schibboleth för radikala kandidater: en fras som direkt avslöjar deras politiska hemvist.
I skuggan av vänsterns uppsving återstår frågan om hur Demokraterna kommer att lyckas i valet. Enligt de sammanvägda opinionsundersökningarna har de åtta procents övertag i själva röstsiffrorna, men på grund av det komplicerade valsystemet är det långt ifrån säkert att det kommer att leda till att de vinner en majoritet av platserna. Politiksajten FiveThirtyEight beräknar att det är fem sjättedelars chans att Demokraterna vinner en majoritet i Underhuset, medan läget är det omvända i Senaten. Även från ett radikalt vänsterperspektiv skulle en valseger för Demokraterna vara avgörande, inte minst eftersom det skulle bidra till en direkt, livsnödvändig lättnad av situationen för invandrare och minoriteter.
Ett annat hoppingivande faktum med valet är att Bernie Sanders, i dag kongressens enda uttalade socialist, kommer att få sällskap av ytterligare två socialister som burits fram av DSA: Alexandra Ocasio-Cortez från New York och Rashida Tlaib från Detroit. De vann båda nomineringarna till att bli demokratiska kandidater i så kallade ”safe seats”, det vill säga valkretsar som alltid vinns av Demokraterna. Inte minst Ocasio-Cortez har blivit något av ett politiskt stjärnskott. Oavsett resultaten i övrigt så innebär detta ett historiskt genombrott.
Givet att Rashida Tlaib är strax över fyrtio år gammal, och Alexandra Ocasio-Cortez inte ens trettio år fyllda så ser återväxten av ledarfigurer minst sagt god ut. Men på kortare sikt återstår frågan om vem som ska utmana Trump i presidentvalet 2020.

Presidentkandidatsfrågan

En möjlighet är naturligtvis att Bernie Sanders, trots att han är 77 år gammal, ställer upp igen:
– Efter valet 2016 har han fortsatt resa land och rike runt och agiterat och spridit sin politiska platform, med bland annat Medicare for All, och han verkar mer populär än någonsin, säger Jimmy Kriström.
Sofia Arias tror också att Sanders skulle ha goda möjligheter om han ställde upp igen.
– Bernie Sanders är den mest populära politikern i USA, och är den som har stört chans att besegra Trump 2020. Men det är inte klart att han kommer att ställa upp ännu, och många tror att Elizabeth Warren, en traditionell ”progressiv” demokrat som står för ett försiktigt reformprogram, kommer att kandidera.
Trots att Bernie Sanders popularitet är enorm och unik i amerikansk politik, finns de som hoppas på att en kandidat som Warren kan hjälpa till att överbrygga klyftan mellan socialister och liberaler i och kring Demokraterna. Det är inget Sofia Arias ger mycket för.
– Om Demokraterna hittar en mer försiktig och konventionell kandidat i stället för Bernie Sanders så kan de lyckas tvinga vänstern och arbetarklassen att rösta på ”the lesser evil”, för att hindra fascismens framväxt. Det skulle riskera att slå hårt mot den växande vänsterrörelsen. I värsta fall sugs hela den politiska och organisatoriska kraften upp av Demokratiska partiet, och vi får se en upprepning av Obama-åren.
Många utmaningar och faror återstår alltså för den amerikanska vänstern. Men det finns gott hopp om att valet på tisdag kan bli början på slutet för högerns dominans.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information .

Sam Carlshamre

Jag kan komma på få öden värre än det invånarna i Västmanland nu måste utstå. Att portas från de skogar där man brukar plocka svamp, rasta hunden eller jogga under den finaste tiden på året – det är en ordentlig inskränkning av ens fritid. Med rätta blir många arga, men ilskan behöver riktas åt rätt håll.

Kanske var det bara en tidsfråga innan smittan skulle komma till Sverige. I Europa har i alla fall svinpesten grasserat sedan 2014, främst i Östeuropa men också i Belgien och Tyskland. Under 2020 registrerade EU-kommissionen över 12 000 utbrott av afrikansk svinpest både bland vilda och tama grisar.

Jens Holm [email protected]

Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis är utsedd till årets Lars Vilks-stipendiat. “Yttrandefriheten attackeras från alla håll”.

Grattis Leonidas! Hur reagerade du när du fick beskedet?

– Jag blev oerhört stolt å vår tidnings vägnar. Vilken grej!

Tycker du att priset har en viktig funktion, och i så fall vilken?

– Definitivt. Yttrandefriheten attackeras från alla håll – radikala islamister och nationalister, lättkränkta autokrater, och värst av allt från våra folkvalda. Regeringen har genomdrivit en rad inskränkningar för det fria ordet bara i år, som den nya spionerilagen som ska stoppa granskningar som skadar Sveriges relation till andra länder, eller utredningen av ordningslagen. Fler är dessutom på väg.

Man kan tycka att det är skillnad på Lars Vilks, som kan sägas ha varit pionjär inom grenen kulturkrig med tvivelaktigt antimuslimskt sällskap, och att som vänstertidning satirisera en diktator med många liv på sitt samvete. Vad finns det för likheter, tänker du?

– Det tycker jag är en förminskande beskrivning av en upprorisk konstnär som har varit verksam sedan 1970-talet. Med verket ”Nimis” visade han ju hur man kan skapa kultur ur ett bråk med myndigheterna, och hur konsten är en antiauktoritär kraft. För ju mer byråkraterna försöker stoppa en, desto mer växer motståndsviljan. Det passar väl in på regeringens fördömande av Rojavakommittéernas dockprotest i januari – det triggade ju igång oss på tidningen!

– Vilks medverkan i antimuslimska miljöer mot slutet av livet är jag förstås kritisk till. Men det motiverar inte att han tvingades leva under dödshot. Konsten måste få vara fri. Det var fegt av Moderna museet att inte köpa in hans rondellhund, som oavsett vad man tycker, är ett betydande verk.

Hur fick du idén till tävlingen i januari i år som ledde till världspressens uppmärksamhet, utställning och Erdogans vrede?

– Det var vår ledarskribent Per Sicking som lyfte idén på X sent en fredag, och jag insåg hur briljant det var och började jobba direkt. På måndagen var tävlingen igång.

Vad ska du göra med pengarna?

– Täppa till några hål i min privatekonomi!

Du är den andra pristagaren av det här relativt nyinstiftade stipendiet på 25 000 kronor. Den första var professorn på Konstfack Sara Kristoffersson som var den som startade kriget mot konstgruppen Brown Island och gjorde Konstfacks stora sal Vita havet till en känd plats. Vad tycker du om den debatten?

– Min bild är att hon utsattes för mobbning på skolan för att ha uttryckt sina åsikter, och jag lyckades aldrig förstå varför rummet behövde byta namn. Däremot skrev hon ju i DN och hade all möjlighet att göra sin röst hörd.

Vilken konst har kränkt den svenska högern mest i år tror du?

– Vårens och sommarens attacker mot sagostunder med dragqueens visade hur mycket extremhögern och den radikala jihadismen förenas i avskyn mot mångfald. Något som bekräftades ytterligare när både Erdogan och Björn Söder blev arga på Pridetåget.

Vad gäller konsten mer specifikt rörde ju en konstnärsgrupps verk ”Drömmarnas monument” upp känslor i Göteborg, ett allkonstverk som tog plats på trappan till konstmuseet och mitt i blickfånget på Götaplatsen. Där var politikernas fingrar nedsyltade långt bortom vad som kan anses ligga inom gränserna för armlängds avstånd. Moderatpolitikern Hampus Magnusson kallade i GP verket för ett ”migrantläger” och krävde att det skulle föras bort.

16 av de 400 verk som skickades in till Flammans satirtävling kan du se här.

Vill du hänga satiren som skakade världen på väggen i vardagsrummet? Missa inte Flammans webbutik, där två av de mest uppmärksammade verken från satirtävlingen går att köpa.

Så lyder juryns motivering

Under en tid där yttrandefriheten i Sverige ifrågasätts har Leonidas Aretakis varit en välbehövlig vakthund. Tidningen Flammans satirtävling synliggjorde svassandet för Turkiets auktoritära president och den plötsliga tystnaden om hans brott mot det fria ordet.

Huvudstadens konstmuseer erbjöds att visa karikatyrerna men försatte chansen.

Aretakis är en kandidat som arbetar i Lars Vilks anda.

Paulina Sokolow Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]

När både Moderaterna och EU öppnar för att lämna åtstramningspolitiken måste Vänsterpartiet äntligen bryta med gamla ekonomiska dogmer.

Svensk politik närmar sig ett viktigt vägskäl i den ekonomiska politiken. Finansminister Elisabeth Svantesson vill revidera det finanspolitiska ramverket. För Vänsterpartiet öppnas därmed dörren för att göra om och göra rätt, för att erbjuda ett trovärdigt alternativ till åtstramningspolitiken.

Vänsterpartiets vårbudget 2022 är tydlig: ”En finanspolitik som syftar till att upprätthålla en aggregerad efterfrågan på den nivå som är förenlig med full sysselsättning, både på kort och lång sikt, kan inte kombineras med dagens finanspolitiska ramverk.” Klart och koncist. Det enda som saknas är ett erkännande om att Vänsterpartiet under fem år stod bakom detta ramverk.

Det här är inte platsen för att förklara hur vårt parti kunde ställa sig bakom budgetregler oförenliga med principen om full sysselsättning. Det får lämnas till en framtida partihistorik. Nu gäller det att lära av gångna misstag. Då finns möjligheterna att vara både visionär och realistisk.

För många känns säkert resonemang om finanspolitiska ramverk avlägset. Men det handlar om budgetregler som sätter ramarna för hur mycket som kan satsas på farmors äldreomsorg, barnens skola eller de klimatsatsningar som formar barnbarnens verklighet.

Sedan 1997 har finanspolitiken i Sverige styrts av regler som kräver budgetöverskott och hindrar staten att låna till investeringar. Skattepengar har i stället samlats på hög, i dag har offentlig sektor finansiella tillgångar som överstiger skulderna med 1 650 miljarder kronor.

Det finanspolitiska ramverket reviderades senast 2016. I praktiken var det en uppgörelse mellan Moderaternas dåvarande ekonomiska talesperson Ulf Kristersson och dåvarande finansministern Magdalena Andersson. Resultatet blev att offentlig sektor avkrävs ett årligt överskott motsvarande 0,33 procent av BNP över en konjunkturcykel. Av skäl som aldrig redovisats övergav Vänsterpartiet tidigare principer och ställde sig bakom uppgörelsen.

Därmed band partiet sig för att vår politik skulle rymmas inom de trånga ramarna för ett årligt budgetöverskott på cirka 20 miljarder kronor i dagens penningvärde. Resultatet blev att stolta ambitioner fick förenas med blygsamma budgetförslag, och tal om ”klimatnödläge” följdes av snålt tilltagna satsningar.

Samtidigt växte kritiken inom arbetarrörelsen mot dessa budgetregler som lade en våt filt över möjligheterna till satsningar på välfärden och klimatet. LO, Reformisterna, SSU, fackliga ekonomer, Kommunal, Handels och andra fackförbund krävde en mer offensiv ekonomisk politik.

Våren 2022 hann dock verkligheten, och den interna kritiken, ifatt Vänsterpartiets ledning. Då föreslogs att ramverket skulle sättas på paus och att ett mindre budgetunderskott skulle godtas för att möjliggöra lånefinansiering av klimatinvesteringar. Ett indirekt men ändå tydligt erkännande av att partiets politik hade hämmats av stödet till ramverket.

När principerna för budgetpolitiken nu ses över igen får Vänsterpartiet inte än en gång trampa snett.

Vi behöver återgå till de principer som präglade det egna förslaget till ramverk som Vänsterpartiet presenterade 2011. En av dess grundbultar var att statens investeringar bör lånefinansieras. Det skulle öppna dörren för satsningar på grön omställning, bostäder, järnvägar, vägar och vatten som i dag skjuts på en osäker framtid. Samtidigt skulle skatteintäkter frigöras för välfärdssatsningar. Att bryta med ramverket är alltså en förutsättning för att lösa våra största samhällsproblem.

Utrymmet för en sådan politik är enormt. Den offentliga skulden är i dag cirka 30 procent av BNP, lägre än vad som anges önskvärt i dagens ramverk. Och det är 30 procentenheter, eller 1 800 miljarder kronor, lägre än EU:s skuldtak på 60 procent av BNP. En nivå som flertalet EU-länder dessutom överstiger.

Att Vänsterpartiets ekonomiska politik underordnats det finanspolitiska ramverket har ofta mötts av intern kritik. Ledningens svar var då ofta att ”vi arbetar för att en översyn ska tidigareläggas”. Det var att smita från sakfrågorna. Det finanspolitiska ramverket är inte en lag utan en frivillig överenskommelse mellan självständiga partier. Det går att stå utanför.

Vänsterpartiet ska förstås försöka påverka en kommande översyn, men troligen blir resultatet ändå budgetregler som försvårar för en ekonomisk vänsterpolitik. Då måste partiledningen våga säga: ”Tack men nej tack, då står vi utanför.” Inte som förra gången krypa till korset och sätta Vänsterpartiets bomärke under ett nyliberalt regelverk.

Jonas Karlsson, Thea Holmlund, Marcus Wallin, Robert Armblad & Rikard Hjort Warlenius

I sin masterutställning avslöjar konstnären Simon Ferner den svenska konsthistoriens och rasbiologins gemensamma rötter – på vägen upptäcks en mörk skandal.

Det är uppenbarligen inte ett porträtt, i alla fall inte av det klassiska slaget som man kan hitta i ett gammalt album, ett foto taget i en ateljé. Bakgrunden är neutral, men betraktaren möts av en intensiv, resignerad blick. Det mest avslöjande om mannen – som vi ännu inte vet vem han är – är de grova händerna och den randiga arbetarskjortan som skymtar vid kragen, men också genom en stor reva på jackbröstet. Bilden är ett av sex fotografier överförda till kraftiga tygstycken monterade som fanor i Simon Ferners masterutställning på Konstakademien, ”Mejan”, på Skeppsholmen i Stockholm. Vanligtvis skriver konstkritiker inte om nybakade konstnärer, men det här är inte vilken utställning som helst. Det är berättelsen om de misshandlade, de osynliga, de bortglömda och obegravda.

Vi träffas för en tidig fredagsöl på Södermalm i Stockholm. När jag ber honom att beskriva sin kommande utställning tar han ett djupt andetag.

Paulina Sokolow Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]

Teknikbolagens oförmåga att ta itu med vår tids största utmaningar visar att offentliga investeringsbanker borde ta över. Men då måste vi bryta med nyliberalismen.

När motordrivna sparkcyklar först blev på modet i New York varnade en tidningsartikel 1916 för den ”djävulsvagn” som riskerade bli ”stadslivets nya farsot”. Den lynniga farkosten har ”vildhästens humör och ålens list”, men läsarna bör ändå ta modet till sig och prova, ”för man har bara en nacke och två ben och kommer troligen undan med ett par av dem”.

Autopeden, som fordonet kallades, blev snabbt populär med sin rapphet och låga bränsleförbrukning. Samtidigt skojar artikeln, som publicerades i New York Herald den 8 oktober samma år, om hur ”vulgärt” det vore att ”hittas död i skogen eller mosad på Broadway”. Detta var långt innan gatutrafiken hade reglerats ordentligt, och först 14 år senare fick staden sina första trafikljus.

Den motoriserade sparkcykeln är alltså över ett sekel gammal. Ändå hyllas grundarna till företag som Voi och Lime som ”entreprenörer”. Så vari består deras innovationer?

För det första sysslar sådana bolag inte främst med teknologi. Framgången ligger snarare i att hitta luckor i regleringarna, som att strössla sparkcyklarna över hela staden och lämpa över ansvaret för kaoset på det allmänna, eller att runda svenska arbetsmarknadslagar för de nattliga cykelhämtarna. Att framställa lågbetalda arbetare som ”egenföretagare” för att slippa betala sociala avgifter är den nya serviceekonomins främsta innovation.

En annan är att vinna upphandlingskontrakt för att fokusera på de tjänster som ger mest utdelning, som när vårdbolaget Kry fakturerar staten tusenlappar för varje snuvig storstadsbo som loggar in på appen

Problemet är alltså inte teknologin i sig, som man en del vänsterkritik kan få en att tro. Tvärtom är den i regel både omtyckt och framtagen i samspel med det offentliga, från den komplexa grundforskning från 1700-talet och framåt som ligger bakom batteriets uppfinnande, eller det internet som apparna surfar på. Vilket är toppen, så länge detta samspel erkänns snarare än saboteras.

Något som blir tydligt i Walter Isaacsons nya biografi om Elon Musk (Fri tanke, 2023) är hur bråttom det är för det offentliga att kliva fram ur skuggorna igen. Det är knappast rimligt att han enbart i egenskap av mångmiljardär tillåts bestämma spelreglerna på X, ett av världens största offentliga torg, eller rycka in på Putins sida i kriget genom att tillfälligt slå av den satellitdrivna internettjänsten Starlink och avbryta en ukrainsk offensiv. Det är dags att försätta kommunikationsmedlen i folkets händer.

Som Cory Doctorow visar i sin nya bok Internet con: How to seize the means of communication (Verso, 2023) har de flesta nättjänster från början varit till hjälp för användarna. Facebook låter oss hålla kontakt med vänner, Tinder träffa nya dejter, X diskutera forskning och politik – och tjänsternas popularitet visar att de tillfredsställer behov som finns i våra hjärtan. Men genom att höja kostnaden för att lämna plattformarna kan de också försämra tjänsterna genom att tvinga på oss allt fler annonser. Därför skulle det behövas reklamfria utmanare med vad han kallar ”interoperabilitet” – möjligheten att flytta till en bättre tjänst med sin data. Ett sådant alternativ har bara det allmänna intresset och musklerna att ta fram.

Detta vore dock omöjligt i dag. Det finanspolitiska ramverkets mål för låg skuldsättning och överskott i offentliga verksamheter stryper Sverige som innovationsland – vilket i sin tur får knäppa miljardärer som investerar i pojkrumstrams som digital konst (NFT), kryptovalutor och rymdturism att framstå som de enda med handlingskraft. Resultaten av denna offentliga paralys syns överallt, inte minst i oförmågan att bygga ut förnybar energi eller höghastighetsbanor.

Medan regeringen benfast försvarar falska ”superentreprenörer” som skickar hem våra pizzor på cykel, vars enda innovation är usla arbetsvillkor, står de existentiellt nödvändiga framstegen stilla. Om inte posten och andra offentliga inrättningar antingen sålts ut eller tvingats till ständiga nedskärningar, så hade de kunnat skapa hållbara budtjänster. Inte minst behövs en demokratisk investeringsbank som styrs av medborgarna.

I fotoarkivet Getty hittar jag en bild från 1916 där suffragetten Priscilla Norman poserar på en autoped som hon körde till sitt Londonkontor. Jag påminns om att progressiva rörelser alltid har varit modernister, och dagdrömmer om att hoppa på.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Snarare än att samlas kring politiska krav, kämpar den nya ”folkliga” klassen för sin existens. Men när missnöjesgrupperna kokar, saknar vänstern en radikal kritik av det ekonomiska systemet. Mathias Wåg har läst ”De degraderade”.

Protesterna i Frankrike dör aldrig ut. Så fort en våg ebbat ut väller en ny fram. Strejker mot höjningar av pensionsåldern eller försämrad arbetsrätt, landsbygdsbor i gula trafikvästar som blockerar rondeller mot höjda bränslepriser, klimataktivister som förstör maskiner, universitetsockupationer, förortskravaller efter polisens dödsskjutningar. Breddar man bilden kan man räkna in det ökande missnöjesröstandet på populistpartierna, Marine Le Pens Nationell samling till höger och Jean-Luc Mélenchons Det okuvliga Frankrike till vänster.

Geografen Christophe Guilluy beskriver Frankrike som ett kluvet land mellan en ny superrik elit i storstäderna och de nya folkliga klasserna i småstäder och landsbygd. Han använder just begreppet folkliga klasser, les classes populaires, för att beteckna de samhällsskikt som förskjuts allt mer ut i periferin i det franska samhället.

Mathias Wåg Grävande journalist och aktivist.

Ungdomsarbetslösheten har exploderat i Kina, medan strejkerna har fördubblats på ett år. För att främja social harmoni och säkra tillväxten ska högutbildade arbetslösa ungdomar nu skickas ut från städerna för att få landsbygden att blomstra.

I maj saknade var femte kinesisk ungdom mellan 16 och 24 år ett jobb. Sedan dess har närmare 11,6 miljoner universitetsstudenter tagit examen som även de letar en sysselsättning. Det är framför allt i städerna som de unga har svårt att hitta ett arbete, och i augusti upphörde staten att publicera siffror på sysselsättningsgraden.

Ungdomsarbetslösheten är, tillsammans med det ökande antalet äldre, statsrådets största inrikespolitiska utmaning. 2022 hade Kina två personer i arbetsför ålder per pensionär, och 2042 beräknas bara en vara kvar. Detta oroar inte endast statsrådet utan även dagens unga, särskilt med anledning av att majoriteten av dem är enda barn och att det allmänna pensionssystemet är undermåligt. Dessutom är den offentligt finansierade vården så underfinansierad att barn- och mödradödligheten återigen ökar, och i flera provinser har man lika många patienter liggande i vårdsalar som i korridorerna.

Gordana Malesevic

Sveriges ekonomiska politik hålls gisslan av en odemokratisk centralbank som bara har ett verktyg i lådan – räntehammaren. Det är dags att återta kontrollen.

Häromveckan var det dags igen, Riksbanken höjde räntan med 0,25 procentenheter till 4 procent och flaggade för att fler höjningar var på gång. Sveriges många hushåll med stora lån känner hur snaran börjar dras åt. Kritiken lät inte vänta på sig. Det är som måndag hela veckan vid varje ny räntehöjning.

Näringslivstoppar vars branscher drabbas hårt är som vanligt ute och klagar. LO-ekonomer tycker att Riksbanken bör utnyttja utrymmet att föra en självständig räntepolitik som är anpassad till den svenska ekonomins och arbetsmarknadens förhållanden, och inte bara blint följa andra stora centralbankers räntehöjningar.

Det hörs till och med kritik från bankekonomer som tycker att det är fel att penningpolitiken styr medan finanspolitiken är förvisad till baksätet, det vill säga att förändringar i styrräntan premieras medan skattepolitik och investeringar hålls tillbaka. Hedrande med tanke på de gigantiska vinster som bankerna gör i detta läge. Men de oroar sig väl för att fastighetsbranschen kan kollapsa om räntan fortsätter uppåt.

Argast av alla är Andreas Cervenka som i Aftonbladet (21/9) förklarade att i princip allt Riksbanken gjort det senaste decenniet har varit fel. Misstag efter misstag har gett oss 15 förlorande år, argumenterar han. ”Med sådana vänner behöver svensk ekonomi inga fiender.”

Men tänk om människorna på Riksbanken inte är dumma i huvudet? Tänk om institutionen bara är riggad på fel sätt. Det formella beslutet om centralbankens självständighet trädde i kraft 1999, delvis eftersom det var ett kriterium för EU-inträdet. Det är ingen naturlag att den måste vara självständig.

Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

Den bakomliggande idén är att det skulle vara farligt att låta folket och de folkvalda ha direkt inflytande över penningpolitiken. I stället överlåter man ansvaret på en teknokratisk ekonomisk elit. Med detta oberoende skapades också en striktare separation mellan finanspolitiken och penningpolitiken, två politikområden som egentligen hänger tätt samman.

Trots penningpolitikens komplexitet så har Riksbanken bara fått ett övergripande mål, att hålla inflationen på två procent per år, och ett trubbigt verktyg för att nå målet, att höja och sänka räntan. Något motsvarande mål om att hålla arbetslösheten låg finns inte. Det behöver kanske inte påpekas att man för det mesta också misslyckas att nå inflationsmålet.

Men nu börjar den här nyliberala uppdelningen äntligen att ifrågasättas. Nyligen var den franska ekonomiprofessorn Eric Monnet i Stockholm och talade vid Arena Idés konferens New economic order om behovet av att demokratisera penningpolitiken.

Monnet menar att de senaste 15 åren har retoriken inte visat sig stämma med verkligheten. Centralbanker har fokuserat mer på att stabilisera finansmarknader än på att nå inflationsmål. Man har också använt sig av många fler verktyg än räntan, som exempelvis stödköp av värdepapper (så kallade kvantitativa lättnader), valutaswapar och riktade lån.

Dessutom har den förda penningpolitiken lett till en stigande ojämlikhet, skyhöga bankvinster och en dysfunktionell bostadsmarknad. Områden som borde ligga på de folkvaldas bord. Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

I Sverige ifrågasatte nyligen professor Bo Rothstein Riksbankens självständighet i DN-Debatt (4/9). Han möttes av tystnad, inte en enda replik. Här är frågan belagd med tabu – det är hög tid att det krossas.

Enna Gerin är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Jacob Lundberg Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Rasmus Canbäck Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]

Vänstern har medvind inför mellanårsvalet i USA

Trumpeffekten

Medvind för vänstern

Sjukvård för alla

Presidentkandidatsfrågan

Prova Flamman!

Jens Holm: Svinpesten är en mänsklig skapelse

Leonidas Aretakis får Vilks-stipendiet: ”Konsten är en antiauktoritär kraft”

Så lyder juryns motivering

Vänsterpartiet får inte svika igen om ramverken

”Det här stället måste rivas”: utställning avslöjar konsthistoriens rasbiologiska rötter

Skicka Musk till Mars – låt folket styra jorden

Klassens minst populära

Den långa (åter)marschen

Riksbanken måste underställas folkviljan igen

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Trumpeffekten

Medvind för vänstern

Sjukvård för alla

Presidentkandidatsfrågan

Prova Flamman!

Prenumerera och läs direkt!

Så lyder juryns motivering

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Flammans veckobrev