Rötterna till Rifondazione finns i utbrytning ur det socialdemokratiska parti som blev kvar av landets historiskt sett största vänsterparti PCI.
Utbrytningen, som blev parti 1992 fick en ledare i fackkämpen Fausto Bertinotti, som ville sträva mot ett ”radikalt antikapitalistiskt oppositionsparti”, starkt nog att forma en regering för an alternativ politik i Italien. Problemet för Rifondazione uppenbarade sig vid bildandet av Olivträdskoalitionen ledd av socialdemokraten Romano Prodi 1996. Denna center-vänsterregering bildades som ett försök att hindra Silvio Berlusconi att än en gång nå makten: en allt-utom-Berlusconi-pakt. Redan under 1990-talet var Italien i ekonomisk kris och EMU-anpassningen malde ned möjligheterna till offensiva satsningar mot arbetslösheten och klyftorna. Den 25 september 1997 konstaterade Rifondaziones tidning Liberazione: ”vi har nu röstat för nedskärningar som uppgår till 100 000 miljarder lire” (då motsvarande 600 miljarder svenska kronor). Rifondazione, lyckades inte påverka politikens riktning och tog konsekvenserna och hoppade av varefter det splittrades i två delar. Ända sedan dess har de fått utstå massiv kritik för avhoppet, inte bara från socialdemokrater, utan från vänsterprofiler som Nanni Moretti för att ha lett Berlusconi till makten. Trots att Rifondazione då stod på sin röstmässiga topp med 8,5 procent, låg i grunden dess problem det faktum att det, liksom många andra europeiska vänsterpartier, var för svagt.

Men tiden spelade partiet i händerna. 90-talet var för många unga vänsteraktivister ett besvikelsens årtionde, som resulterade i att de satsade sitt krut utanför partierna. Just Rifondazione upplevde ett liknande utanförskap. Efter den globala rättviserörelsens inofficiella dop i Seattle 1999, valde PRC att försöka bli partiet för denna spretiga rörelse. Under åren med Berlusconi växte sig en stark utomparlamentarisk opposition i landet. Men strategin har inte bidragit till att förstärka vänstern. År 2006 är Rifondazione tillbaka på samma nivåer i väljaropinionen och i medlemstal som 1992. Och tio år efter den förra regeringserfarenheten står valet står likadant för Bertinotti: gå med Prodi på Prodis villkor för att slå Berlusconi.”Frågan är, kan någon fundera på att vara närvarande i realpolitiken i landet utan att erkänna det viktigaste kravet från folket, hela vårt folk, kravet att bli av med Berlusconi?”, frågade Bertinotti kongressdeltagarna i mars 2005. Bland de som tror på framgång hävdas också nödvändigheten att öppna upp den italienska staten för medborgarna. I The Left and Power – the Italian way (Red Pepper, maj 2005) beskriver Hilary Wainright entusiastiskt hur Rifondaziones öppningar mot proteströrelser skapat nya lokala allianser som föröker utmana makten inifrån.
Det står dock klart att de ekonomiska förutsättningarna är svåra även denna gång. Italien, världens tredje mest skuldsatta land, kallas av de liberala ekonomerna för Europas sjuke man. I en intressant artikel i the Socialist review (Italy: How Long Can the Party Last?, maj 2006) konstaterar Chris Bambery att det inte beror på låg produktivitet – nivån är lägre i Storbritannien – utan på ett svårt prisläge för industrin.
”Traditionellt skulle Italien devalverat, men sedan 2002 har landet euron som valuta, över vilken den italienska staten inte har tillåtelse att devalera. Som ett resultat har delar av högern, utöver den traditionellt EU-fientliga Lega Nord, föreslagit att Italien lämnar euron”.

Bambery konstaterar också att vissa delar av näringslivet tydligt föredrar Prodi framför Berlusconi, som anses ha ägnat för mycket energi åt sina egna rättegångar och för lite åt landets situation. Prodi har, å sin sida gjort utfärstelser om att Italien måste ”liberalisera och privatisera” och pekat på sina meriter att lyckas med detta som EU-kommissionär.
Bambery, liksom trotskister i Rifondazione är dessutom mycket kritisk till försöket att bli den globala rörelsens parti. Marxismen, en gång så, stark i Italien, har försvagats kraftigt i de nya radikala strömningar som mobiliserats på frågor kring krig och miljöförstörelse.
”Det betyder att det finns mycket lite som förankrar rörelsen idémässigt. Som ett resultat finns det en acceptans för en slags liberal eklektisism – anything goes – och en misstänksamhet inte bara mot politiska partier utan mot alla försök att hitta strategiska och taktiska prioriteringar”.
För vem som helst som besökt vänstern i Italien, eller Frankrike för den delen, där vänstern testat denna strategi, är det tydligt att det saknas effektiva partibyggen för att realisera kommande vänsterregeringar eller en varaktig vänsterhegemoni.
Men Rifondaziones öppning har gett upphov till andra positiva erfarenheter. Om det är något man kan lära av detta parti är det att det inte skadar för ett parti att diskutera öppet. Systemet med primärval och – ännu viktigare – med breda diskussioner om kommande regeringsprojekt har visat sig effektiva för att engagera många i annars abstrakta politiska frågor. Här kan partiets intentioner tillsammans med politiska krav testas och diskuteras.
Tricket borde vara att lyckas med både det och att bygga ett parti.