Inför valet utkristalliserades en slags arbetsdelning mellan allianspartierna. Centern jävlades med ungdomar och facket, folkpartiet misstänkliggjorde invandrare, kristdemokraterna jiddrade med ogudaktiga kvinnor, medan moderaternas uppgift var att säga att inget av det där stämde. Ett år senare står det helt klart att moderaterna fortsatt utgör den politiska motorn, i ett regeringsarbete som gnager sönder en samhällsmodell.
Den nya ml-rörelsen i vårt land, alltså den hårda kärnan i moderatledningen, fortsätter att berätta en berättelse.
– Det har aldrig varit enklare att förklara moderaternas politik än i denna valrörelse /…/ därför att det gick ihop, sade Reinfeldt på m-stämman. Han berättade inte skillnaden mellan ett bra manus och en bra dag – att om man hade sagt hur politiken hängde ihop med verkligheten, så hade han inte varit statsminister idag. Fredrik berättade att han besökt 18 offentliga verksamheter och där funnit dåliga arbetsvillkor och låga löner. Han sade inte i nästa andetag, att hans regering just lagt en budget som drar bort över nio miljarder kronor från överföringen till kommuner och landsting 2009 och 2010.
– Utanförskapet har på ett år minskat med 113.000 personer, påstod den leende ministern Littorin.
Men han nämnde inte hur den siffran förhåller sig till de berömda 1,5 miljoner som ”inte gick till jobbet en vanlig dag”. Inte heller att hans eget regeringskansli efter valet avskaffat de kvantitativa delmålen för sysselsättning – ett kreativt sätt att hantera kontrasten mellan retoriken före valet och politiken efter.
Anders Borg talade om för stämman att ”det pågår ett värderingsskifte i Sverige /…/ För oss är arbete intimt förknippat med rättvisa /…/ Fler kommer att leva på sin lön, färre är beroende. Det påverkar människornas värderingar”. Nu är det alltså inte så att regeringen för en politik för full sysselsättning. Tvärtom. Men det som Borg säger betyder ändå något. Klyftorna växer rejält mellan den som har ett jobb och den som råkat förlora det, samtidigt som höginkomsttagarna drar ifrån. Outmanad skapar en sådan samhällsutveckling en förändrad social struktur och just värderingsskiften. Sjuka och långtidsarbetslösa tappar lättare förankringen i arbetslivet och förtroendet för politikens möjligheter. Många ungdomar, som i åratal hänvisas till osäkra anställningar, kommer varken i kontakt med facket eller med socialförsäkringarnas trygghet; det påverkar människors uppfattningar om samhället. Det blir betydligt lättare att bedriva en politik som fortsätter befästa orättvisorna, om de mest orättvist behandlade söndras och resignerar. Storslam är att mellanskikten blir ängsliga för att få sälla sig till de fattiga, och – i strid med sina egna intressen – trycker på för att överge de gemensamma välfärdssystemen. Börjar köpa retoriken om att någon annan säkert fuskar och latar sig. Det är den utvecklingen som för moderaterna är ”intimt förknippat med rättvisa”.
Många reagerar mot den högerpolitik som blommat ut efter valet. Det är glädjande. Men den som tror att Reinfeldts gäng därmed automatiskt bärs ut 2010 lurar sig själv. Och den som tror att den politik som Reinfeldts gäng planterar, automatiskt vissnar efter 2010, är helt fel ute.
Moderaternas retoriska bragd har bestått i att de kunnat dölja den långsiktigt radikala politiken. För vänstern gäller det motsatta – att ha en långsiktigt radikal politik och föra ut den. Men Anders Borgs sätt att tänka politik är värd att snegla på – politiska reformer som får ett eget liv; som förändrar värderingar. En arbetarrörelse som återupptäcker lite marxism via en moderat finansminister – det vore en framgångssaga att spinna vidare på.
