No, the end is not near. The end is not nearly what you think it is. Så sjunger Benny Hester på det självbetitlade albumet Benny från 2016. Jag brukar sätta på den låten när den politiska verkligheten tycks allt för påträngande och destruktiv. Ibland nynnar jag med.

Sången påminner mig om att vi är många som är fast beslutna vid att förändring är nödvändig och genomförbar. Slutet är inte nära, men när du väl når dit, så ser det absolut inte så illa ut som du tror. Våra barn eller barnbarn kommer leva och må bra, i en värld som har ett annat ekonomiskt system och ett annat sätt att fördela makt och rikedom. De kommer få erfarenheter från att kämpa och leva tillammans i en demokrati som är mer utvecklad och sofistikerad än den här. Tro mig, det är så det är. Det ekonomiska system som vi lever under har sett sina bästa dagar (trots att det inte fungerat för flertalet) och går nu sakta men säkert mot sin egen undergång.
Frågan för oss till vänster är: Hur formar vi tillsammans tiden efter kapitalismen?

Karin Pettersson, för närvarande tjänstledig politisk chefredaktör för socialdemokratiska Aftonbladets ledarsida, skrev för två veckor sedan en allt för dåligt uppmärksammad krönika (Aftonbladet 16/4, 2017) som handlar om vårt samhälle efter kapitalismen, det system som göder några få på majoritetens bekostnad, och hur det kan se ut. Pettersson presenterar två nutida tänkares syn på vad som kan komma efter kapitalismen. Dels sociologen Wolfgang Streeck som har skrivit boken How will capitalism end? som i den ger en dyster framtidsbild av en värld som går åt fel håll och en vänster som inte vågar tänka nytt och därför förblir uppgiven. På andra sidan finns den brasilianske politikern och filosofen Roberto Mangabeira Unger, som menar att vänstern måste tänka bortom skatter och fördelning och ha en idé om hur marknaden kan stöpas om helt och hållet. En vänster som måste kunna svara på frågan: Hur ser en alternativ världsordning ut?

Pettersson, som är socialdemokrat och som vid ett första maj-samtal under valåret 2014 erkände att hon inte var visionär, är inte själv säker på vem av herrarna hon sympatiserar mest med eller hur hon själv tror att det slutar, men hon vågar i alla fall tänka tanken. Tänk att det krävs en socialdemokrat – det gör frågan än mer intressant. Är vi på väg in i en tid då vänstersossarna snart springer förbi vänsterns parlamentariska gren i ytterfilen?

I Sverige har vi nu en socialdemokratiskt ledd regering som ibland kan framstå som radikal i ord, men som (med hänvisning till det parlamentariska läget) sällan tar strid för progressiva förslag som på allvar skulle förbättra arbetarklassens villkor. Repression och begränsningar av friheter däremot, det är områden där det inte råder någon idétorka direkt. Det parti som i dagsläget är regeringens enda väg till att få igenom sin budget, Vänsterpartiet, har sagt sig vilja balansera mellan att vara ett oppositionsparti och ett parti som puttar socialdemokraterna i en progressiv riktning. Så här några år senare kan vi konstatera att strategin har lyckats till en del, men inte fullt ut.

Regeringens högervridning och i bästa fall status quo-position får alltför sällan några konsekvenser

Regeringen begränsar asylrätten, splittrar familjer och skickar tillbaka ensamkommande barn till Afghanistan. Regeringen samlar pengar i ladorna trots att 40 000 äldre lider av undernäring. Regeringen tar mycket dåliga klimatbeslut som innebär högre koldioxidutsläpp, regeringen närmar sig Nato och regeringen vill absolut inte höja några skatter på kapital, trots att det är de skattemedel som kan användas till en utbyggd välfärd. Det går bra för Sverige, men majoriteten får inte ta del av den framgången.

Regeringens högervridning och i bästa fall status quo-position får alltför sällan några konsekvenser. Miljöpartiet står stadigt bredvid och är tacksamma för att de får vara med. Vänsterpartiet står bredvid och menar att man faktiskt påverkar i rätt riktning, vilket är sant. Framför kritikerna håller man fram vinstfrågan som den politiska fråga man värnar. Jag fattar det. Vinstfrågan var det man gick till val på, den fråga man lovade väljarna att inte vika sig i. Men det var 2014.

Ja, politikens mål och mening, för ett socialistiskt parti, är att på kort sikt göra samhället bättre för den breda arbetarklassen. Men på lång sikt då? Vad är målet? Jo, det är det klasslösa och jämlika samhället vilket man skapar med hjälp av ett mer gemensamt, kollektivt och demokratiskt ägande. Har man inte det klart för sig så hamnar man lätt i det hörn som allt fler progressiva nu står i: ”Det hade blivit sämre om inte vi var med”. Men är det utifrån de negationerna vi nu bedömer politiken?

Det är nu drygt ett och ett halvt år kvar till valet. Om man tittar på det senaste ett och ett halvt året så är det mycket som har hänt. Många politiska förutsättningar har förändrats, en stadig politisk förflyttning höger ut och ett omfamnade av det i grunden nazistiska partiet Sverigedemokraternas problemformuleringar.

Vad gör det med hoppet om förändring, när de progressiva parlamentariska krafter som finns kvar, nöjer sig med för lite? När vi inte förmår formulera hur alternativet till det här systemet ser ut och argumentera för små men välskapta reformer, samtidigt? Hur formar det vår egen bild av hur alternativet ser ut? Gör det möjligheterna större eller mindre? Klarare eller suddigare?

Glasögonbidrag, tio välbehövda miljarder till kommunerna, 200 kronor i sänkt skatt för pensionärer och en halv miljard till förlossningsvården. Det är inte kattskit, men – det är inte heller tillräckligt. Sverige är ett av världens rikaste länder och har pensionärer som är undernärda, barn som inte går ut skolan och en alltför hög självmordsstatistik. Det är inte tillräckligt.

Det som riskerar att hända med ett parti som fogligt håller sig till det etablissemang man också vill kritisera, är att de väljare som ser Vänsterpartiet som hoppet för förändring tappar samma hopp. Tron på att det går att göra stora förändringar blir svagare, när de som skulle utgöra motståndet mot det orättvisa samhället istället enbart försvarar det lilla som finns kvar.
Första maj är dagen då vi minns att ”en gång skall jorden bliva vår”. Men för att det ska bli så krävs det politiker som fortfarande tror det – och vågar stå upp för det.