En vänsterregering behöver ett politiskt projekt som entusiasmerar. Det är slutsatsen man måste dra av de flesta nuvarande och tidigare vänsterregeringar i Europa. Ett illustrativt exempel är Norge. Den tidigare norska rödgröna regeringen hade efter att man tillträdde 2005 Europas mest radikala regeringsförklaring, men när reformtakten avtog förlorade man valet 2013. En vänsterregering kan inte, till skillnad från en borgerlig regering, nöja sig med att administrera landet. En vänsterregering måste förändra det.
I Sverige har den socialdemokratiskt ledda regeringen stora problem i opinionen. Miljöpartiet går dåligt och Socialdemokraterna backar – till detta kommer också att Vänsterpartiet inte ökar i någon nämnvärd takt. Man ska inte dra alltför stora slutsatser av opinionsmätningar, men Stefan Löfvens regering har problem.

Jag är övertygad om att regeringens problem är politiska snarare än kommunikativa. Den här regeringen står och stampar på samma plats, och det undgår inte svenska folket. Man gör en del som är bra, gör annat som är bedrövligt – men det är ingen som vet vad man vill åstadkomma under sina fyra år vid makten. Man saknar ett politiskt projekt som entusiasmerar, något att mobilisera kring och en riktning för hur man vill förändra samhället. Detta påverkar också Vänsterpartiet, som efter decemberöverenskommelsen har fått positionen som regeringens budgetpartner.
Regeringen måste vilja något mer än att enbart ha vunnit makten. Ambitionen bör rimligen vara större än att bli en parentes mellan borgerliga regeringar som monterar ned den gemensamma välfärden och bygger in orättvisor i systemen. Vänstern måste vinna hegemonin, erövra folkets stöd och styra samhällsutvecklingen i en annan riktning.
I valet förra hösten nådde ”de rödgröna” partierna inte högre än vad man gjorde 2010. Räknar man in rösterna på Feministiskt initiativ är stödet lika stort som det var för Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet i katastrofvalet 2006. Sedan dess har Sverigedemokraterna blivit landets tredje största parti och Vänsterpartiet har inte förmått att flytta fram positionerna när Socialdemokraterna trängts tillbaka.

På medellång sikt avgörs Vänsterpartiets möjlighet till framgång av hur väl man lyckas balansera rollen som budgetpartner och oppositionsparti. Samtidigt som man kan uppvisa segrar som motiverar varför man gör upp med regeringen om den så viktiga ekonomiska politiken, behöver vi också konflikter som tydliggör politiska skillnader gentemot regeringspartierna. Det förstnämnda har Vänsterpartiet lyckats väl med, men för att man ska uppfattas som det oppositionsparti man vill vara måste konfliktnivån höjas – inte minst kring arbetsrätten, klimatpolitiken, bostadspolitiken och resurser till välfärden.
För att arbetarrörelsen ska kunna flytta fram positionerna, för att Sverigedemokraterna ska kunna tryckas tillbaka och för att de borgerliga ska kunna hållas borta från regeringsmakten 2018, krävs ett vänsterprojekt som entusiasmerar. Svenska folket måste i det närmsta kunna se, ta på och känna smaken av samhällsförändring. Så konkret måste den vara. Det behöver synas byggkranar vid horisonten, som illustrerar hur bostadsbristen byggs bort. I den egna vardagen ska man uppleva hur välfärdssektorn, som länge gått på knäna, får mer resurser och fler anställda. Det måste till klimatinvesteringar som skapar tilltro till att klimatomställningen inte bara är nödvändig, utan också möjlig och ett led i moderniseringen av Sverige. Bara så kan vänstern och arbetarrörelsen återta initiativet.