Vänstern och dess organisationer har stått i blickfånget i den allmänna debatten den sista tiden. Det har både berott på styrkor och svagheter. De frågor vänstern sysselsätter sig med är avgörande för samhällsutvecklingen. Samtidigt har det funnits stor osäkerhet om rörelsens vägar och identitet.
Det är nu dags för en ordentlig diskussion om varför debatten på vänsterkanten ser ut som den gör. Utgångspunkterna för debatten har alltför ofta satts av helt andra, av dem som snarare vill vänstern illa.
Nu behövs det en vänster som vågar vara vänster. Annars har vi inget existensberättigande. Vi har ett gemensamt ansvar som vi inte kan smita ifrån. I den antologi där vi alla medverkar, lyfter vi några av de viktiga frågorna och försöker formulera vilken väg som en relevant vänster bör gå. Det är inget försök till heltäckande beskrivning av läget och det ges inte lösningar på alla problem. Vänsterpartiet är visserligen inte hela vänstern, men en vänsterstrategi som inte förhåller sig till vänsterpartiet haltar betänkligt.
Vi kan inte förhålla oss till den agenda som högern försöker slå fast. Vi måste våga och vilja vara de som sätter dagordningen. Detta kanske låter som självklarheter. Men om man ser på dagens vänster så är det långt ifrån det. Vissa vänsterpartister agerar som om välfärdsstaten inte längre är möjlig, att skatter måste sänkas, att offentlig verksamhets måste privatiseras etcetera. De menar att vi måste anpassa oss efter verkligheten. Men vems verklighet är det vi anpassar oss efter? Vem är det som slagit fast att vissa saker helt plötsligt är omöjliga och vad är det som får företrädare för ett vänsterparti att svälja detta som sanningar?
Erfarenheten är att det är precis tvärtom mot vad denna del inom vänstern predikar. I en tid då de politiska partierna alltmer börjar likna varandra och partiledarna är lika som bär, finns det ett rejält utrymme för en systemkritisk och konfliktinriktad vänster. En sådan vänster eftersträvar aktivt att ställa sig utanför elitens konsensus och tar verkligen ansvar – ansvar för vanligt folks välfärd, inte för att återskapa uppfattningar om ojämlikhetens nödvändighet.
Vi ser att vi i vänstern har ett antal avgörande utmaningar som måste tas, för att vi ska kunna bli ett verkligt alternativ i svensk politik. Det mest basala är att faktiskt bygga partiet och rörelsen starkare. Utan att detta görs kommer vi aldrig att komma framåt.
Men det finns också avgörande politiska ställningstaganden som måste göras. Vänstern måste bygga en egen ekonomisk politik som bryter med den nyliberala dagordning, som bland annat regeringssamarbetet grundar sig på – liksom vi behöver stärka den feministiska praktiken. Det är också dags för vänstern att utveckla en kommun- och landstingspolitik, så att det faktiskt gör skillnad om vänstern kommer till makten. Varför ska vi annars arbeta inom dessa arenor?
Vänsterpartiets uppgift kan inte vara att ständigt stå för det lite mindre dåliga alternativet, utan aktivt driva vänsterståndpunkter på olika arenor, så att de också kan bli möjliga i parlamentariska beslut. En vänster som är otydlig i de frågorna förlorar både väljarstöd och reellt inflytande. Det ser vi också tydligt i hela Europa.
Men det handlar också om frågor som vi hade hoppats skulle vara mer givna för en framtidsinriktad vänster att behöva slippa diskutera internt. Frågor som ifrågasätts av en klick inom vänstern som tenderar att komma allt närmare makten och med det fjärma sig från verkligheten.
En verklighet där klassklyftor och motsättningar ökar, där samförstånd och samarbete allt som oftast innebär anpassning till den nyliberala dagordningen.
Framtidens vänster måste vara konfliktinriktad och fortsätta utveckla och driva de frågor som varit framgångsrika just av den anledningen. Inte överge dem, som företrädare – inom till exempel Vägval vänster – argumenterar för.
Det gäller därför att vänstern stärker sitt antiimperialistiska arbete, stärker EU-motståndet och arbetar för ett stärkt och utvecklat offentligt ägande för att ta några exempel.
Detta är ingen programförklaring. Det är en utmaning från en ung vänster som vill föra en debatt och som vägrar acceptera att vänsterpartiet och andra delar av vänstern kapitulerar när högern attackerar. Bara så kan vi stärka vänstern och möta de mörkerkrafter som försöker urholka demokratin och pressa tillbaka arbetarrörelsens landvinningar. Om vänstern ska förtjäna att kallas vänster är det nu dags att gå från politisk förvirring till en förändring av verkligheten.
