Frågan om djurens rätt har allt sedan den blev aktuell varit en het potatis inom vänstern. Särskilt under 1990-talet har djurrätts- förespråkare pressat på för att djurrättsfågor ska få mer plats.

Toivo Jokkala och Pelle Strindlund undersöker relationen mellan vänstern och djurrätten, historiskt och i dag. Det är ett gediget researcharbete och en diger litteraturlista som ligger bakom. Författarna nöjer sig inte med historieskrivning, de har ett syfte: att visa på att det finns en historisk koppling mellan djurrätt och socialism och att djurrättsfrågan inte, så som den ofta beskylls vara, är en överklassrörelse.

De visar upp en rad historiska exempel på socialister och djurrättskämpar och jämför socialistisk strategi med djurrättstrategi. Slutsatserna handlar ofta mer om vad djurrättsrörelsen bör, och inte bör, göra och den känns därmed betydligt mer riktad till de egna leden. Kanske är det också meningen.

Själv tillhör jag inte de ”egna leden”, däremot en skara av människor som äter kött, är organiserad inom vänstern och intresserar mig för djurfrågor. Alltså borde boken tala till mig, om än inte tilltala mig. Det gör den dock inte.

För det första används nästan bara den anglosaxiska moralfilosofin som grund för de olika diskussionerna. Men just denna är ju en av de saker arbetarrörelsen traditionellt vänt sig emot. Rättighetsfilosofen Tom Regan ställs mot utilitarismen Peter Singer, båda tävlar om djurrättsrörelsens gunst. Själv är jag helt ointresserad av den och jag anser inte att den förenlig med någon form av humanism. Människan är alltings måttstock. Att dra in alla kännande varelser i en moralfilosofi leder till slutsatser vänstern ofta vänder sig emot.
Kontroversiella, och allvarliga, konsekvenser som det faktum att det är just vänstern, i bland annat de tyskspråkiga länderna, som vänder sig mot Singer när han kommer till dess universitet för att föreläsa borde väl leda till några tankar i en bok som behandlar förhållandet mellan vänstern och djurrättsrörelsen? Att en gris skulle kunna ges större rättigheter än en förståndshandikappad har upprört både handikapporganisationer och humanister på vänsterkanten. Detta berörs inte alls.

Den viktiga frågan, om inte en satsning på livsstilsfrågor som till exempel djurrätt skulle begränsa bredden i den socialistiska rörelsen, besvaras bara med konstateranden av typen att ”man kan inte få med alla” och ”att det är bättre att göra något med få än att inte göra något alls”.

Jag hade inte väntat mig att hålla med men jag hade väntat mig att de frågeställningar jag finner intressanta skulle beröras.
Några av dessa frågor ställs men besvaras bara med en axelryckning eller med ett beklagande, som till exempel att ungdoms- organisationer som Syndikalistiska ungdomsförbundet och Ung vänster verkar vilja röra sig från djurrättsfrågorna och i stället satsa på klassanalys och organisering av arbetarklassens unga. Varför så skett och vilka konsekvenser det lett till verkar inte intressera.

Frågan om hur arbetarrörelsen och djurrättsrörelsen tillsammans skulle kunna arbeta för bättre förhållanden för djuren, något de flesta inom vänstern redan är intresserade av, lämnas också obesvarad. Perspektivet är snarare hur djurrättsrörelsen ska kunna övertyga arbetarrörelsen om att den har rätt. Med Regan och Singer lär man dock inte komma långt.

Till bokens fördel hör att den på alla vis är ärlig och att den kan läsas både av djurättsmotståndare och förespråkare.

För undertecknad visar uppradningen av historiska exempel och de olika djurrättstänkarnas intervjusvar snarast på hur perifer denna fråga är, och bör vara, för vänstern. Att en amerikansk trotskist som Henry Spira också varit djurrätts-kämpe säger mig väldigt lite om svårigheterna att kombinera denna typ av subkulturella frågor med klassorganisering.

I dessa tider av hårdnande klasskamp, identitespolitik och förvirring inom vänstern behöver vi koncentrera oss på färre, inte fler, frågor. Och för att en bok som denna ska kunna fylla en uppgift i en viktig dialog mellan arbetar- och djurrättsörelse måste den tala med de ovilliga, inte de redan övertygade.