Sverigedemokraterna ”larmar” om tiggande romer och talar om översvämning. Men även vänstern tycks ha problem med tiggarna – dock utifrån helt andra utgångspunkter. Frågan tycks hos västern koka ner till: är det rätt att ge pengar till tiggarna. Låt oss från början slå fast att det inte är någon mänsklig rättighet att få tigga. I stället är det tvärtom. FN:s mänskliga rättigheter slår fast att det är en grundläggande mänsklig rättighet att få ha ett arbete och ha tak över huvudet (bostad) och att inte vara utsatt för diskriminering.
Om de rumänska romerna i praktisk handling skulle få ta del av dessa av FN deklarerade mänskliga rättigheter, så skulle de aldrig ge ”sig ut på tiggarstråt” i Europa. Bollen ligger alltså hos makthavarna i Rumänien och rätt mycket också hos makteliten inom EU. Rumänien borde aldrig få ha blivit medlem i EU innan de slutat diskriminera romerna och löst deras sociala situation. Och i dess förlängning: Rumänien borde inte få vara kvar inom EU så länge de inte löst de utsatta romernas situation.
Men tillbaka till vänsterns ”problem med tiggarna”. Det borde vara självklart att inte ge pengar till tiggare. Att behöva tigga pengar är förnedrande i sig för tiggaren. Men att i det läget ge pengar till tiggarna skapar ännu mer förnedring. Kort sagt: Det är både förnedrande att tigga pengar och att ge pengar. (ofta för att freda sitt eget samvete).
I stället borde man själv ställa sig frågan: Hur visar jag i den här situationen solidaritet med den som tvingas tigga. Vill jag visa att ”jag tycker synd” om den här människan eller vill jag på olika sätt visa och verka för att jag känner solidaritet med den här människan. Att tycka synd om någon är något helt annat än att visa solidaritet.
De medelklassmänniskor som vill göra något för tiggarna gör det utifrån tycka synd om-perspektivet. Vänstern och vänstermänniskorna måste såväl politiskt som individuellt göra något utifrån solidaritetsperspektivet. Det kan tyckas enkelt och logiskt. Och ändå är det för många så svårt. Varför?Avsaknad av en klasskompass och en tydlig solidaritetskompass?
Och den här förvirringen har spridit sig högt upp i Vänsterpartiet. Jag ser att riksdagsgruppens ordförande ger uttryck för samma tycka-synd-om-mentalitet. Detsamma tycks gälla för vår nyvalde Brysselledamot. Även hon kan tänka sig att ge pengar till tiggare. Och jag blir förbannad. Låt borgarna och medelklassen ägna sig åt en tycka synd om-mentalitet visavi tiggarna. Vi vänstermänniskor ska inte falla i samma grop.
En förklaring till att förvirringen spridit sig så högt upp kan vara att de här personerna kommit till V utifrån ett annat perspektiv än klassperspektivet. Kort sagt: De saknar en tydlig klasskompass. Men det misstaget kan repareras. Man kan gå till de socialistiska klassikerna. Eller man kan gå till Strindbergs Röda Rummet.
Jag föreslår att alla vänstermänniskor som känner sig ”kluvna” i den här frågan läser Sven-Eric Liedmans bok: Att se sig själv i andra – en bok om solidaritet.
Eller Strindberg. I Röda Rummet beskriver han hur överklassdamer beger sig till fattigkvarteren för att tycka synd om och idka välgörenhet bland de fattiga – bland annat skänka pengar. Han möts dock också av den socialistiske snickaren som skriker:” Vi är inte betjänta av några nådegåvor. Vi vill ha våra rättigheter som människor och en dag kommer vi ner från Söders höjder för att ta dom”.
På sjuttiotalet visades en TV-version av Röda Rummet. Där spelades socialisten och den arge snickaren av den formidable skådespelaren Toivo Pavlo. Se den scenen så blir det helt solklart vad som skiljer tycka synd om-mentaliteten från verklig solidaritet.
Behöver jag tillägga att jag i mitt långa liv aldrig givit, aldrig ger och aldrig kommer att ge några pengar till tiggare.
