Samtliga riksdagspartier, utom Sverigedemokraterna stödjer insatsen som pågår just nu i Libyen. Inom vänstern går åsikterna isär. Vänsterpartiet har uttalat sitt stöd för insatsen, samtidigt finns kritik mot det inom partiet. (Se enkäten brevid). Socialistiska partiet valde nyligen att ställa sig positiva till en flygförbudszon efter en omfattande intern debatt.
– Vi ser det som det minst onda av två onda ting, hade man inte gjort något hade man riskerat en massaker, säger partisekreterare Ulf Östman, till Flamman.
Samtidigt uttrycker han oro för att demokratirörelsen i Libyen ska kidnappas av andra krafter genom insatsen. Partiets tidning Internationalen har däremot tagit en annan ståndpunkt på ledarplats.
”När rebeller och delar av oppositionen vädjar om ett flygförbud tycks de omedvetna om att detta bara utgör första steget i en obönhörlig logik som till slut leder till fullskalig invasion – något oppositionen INTE vill se hända”, skriver man bland annat.
Jonas Sjöstedt, vänsterpartistisk riksdagsledamot, har bloggat om utvecklingen i Libyen.
– Jag stödjer resolutionen och tycker att Sverige på sikt bör bidra, kanske inte militärt men på andra sätt, säger han till Flamman.
Han påpekar att det finns viktiga principiella skillnader mellan Irak och Afghanistan, i och med att det finns en FN-resolution och att initiativet kommer efter en vädjan från oppositionen i Libyen som står bakom ett folkligt uppror.
”Kompromiss”
Robert Egnell, militärstrateg vid Försvarshögskolan motsätter sig inte en intervention i Libyen, men han är ändå skeptisk till hur den utformats.
– Det är en slags kompromiss mellan oviljan att tvingas in i en statsbyggnadsinsats som i Irak och Afghanistan och ett massivt tryck från väljarkåren.
Han påpekar att det verkar som att man inte har tänkt igenom vad man vill uppnå och vilken strategi man ska använda för att uppnå det.
– FN-resolutionen bygger på att man vill skydda civila, samtidigt ledde till exempel bombkampanjen i Kosovo till att situationen eskalerade och att den etniska rensningen tog fart.
Han förstår logiken bakom ställningstagandet att vilja göra en begränsad insats som stödjer oppositionen och skyddar civila men är skeptisk till hur det fungerar i praktiken.
– Man förleds lite grann i tron på det högteknologiska kriget och tror att man ska kunna plocka ut vissa mål och samtidigt skydda civila.
Hur man istället ska agera menar han är en svår fråga. Möjligen hade det med resultatet i backspegeln varit bättre att agera med en flygförbudszon redan i ett tidigare skede, när oppositionen hade maktövertaget.
Vad tror du kommer att hända i Libyen nu?
– Drömmen är att de politiska vindarna vänder i Tripoli, att armén och ytterligare några stammar går emot Gaddafi och att han måste fly, men jag tror att det kommer att bli mer utdraget.
USA:s militärbaser
Vänsterpartiet har tidigare profilerat sig utrikespolitiskt för att verka för att USA:s militärbaser runt om i världen ska försvinna. Frågan är om en insats liknande den i Libyen skulle vara möjlig utan de amerikanska militärbaserna.
– Det skulle försvåras och ta längre tid men det skulle vara möjligt. Det är en bra poäng om man vill ha snabba resurser, säger Robert Egnell.
– Jag vill på sikt att det ska utvecklas en stående FN-styrka. Det är ett bekymmer med en insats som är så Natobunden, säger Jonas Sjöstedt.
Insatsen i Libyen
Vänsterpartiet har tagit ställning för den insats som pågår just nu i Libyen, men åsikterna går isär inom partiet. Flamman har samlat några röster om Libyen.
Insatsen i Libyen
Ali Esbati, vänsterdebattör:
– Frågan är svår. Jag tycker det är viktigt att det finns ett FN-mandat, därför är det inte jämförbart med situationen i Irak. Samtidigt finns en oerhört stor risk att USA med allierade försöker använda situationen för att skaffa ett nytt brohuvud i regionen.
– Jag tycker att det bör kunna vara möjligt för ett världssamfund att agera när mänskliga rättigheter bryts på ett flagrant sätt med militärt våld och jag tycker det var riktigt med ett beslut om militära insatser, men det är också ett dilemma att det faktiska genomförandet hamnar i händerna på stater som inte är att lita på.
Martina Nilsson, partistyrelseledamot:
– Jag tillhör dem som inte tycker att en flygförbudszon är någon lösning. I förlängningen riskerar det att leda till en militär intervention och vi kan få en situation där makten inte går till folket utan till dem som har militär makt.
– Det är ingen nyhet för vänstern att stödja oppositionen mot en fruktansvärd diktatur, men det kan man göra på andra sätt, genom humanitärt bistånd eller ekonomisk och politisk press. Det går att stötta oppositionen i ett land utan att ta till västerländska vapen.
Lars Ohly, partiledare:
– Vi välkomnar resolutionen och för att upprätthålla den måste man slå ut mål som flygplatser. Men resolutionen sätter tydliga gränser, den tillåter inte marktrupper.
– Det är viktigt att FN-resolutionen upprätthålls men inte mer, Libyen ska inte ockuperas. Jag tror inte heller det kommer att ske. Beslutet i FN togs med tio aktiva röster och fem nedlagda, skulle insatsen utvidgas skulle man inte få med sig de länder som lagt ner sina röster. Dessutom deltar till exempel Norge i insatsen på ett tydligt villkor att man inte får göra mer än vad man har rätt till enligt resolutionen, jag ser inte risken att det utvecklas till en ockupation som överhängande.
Ana Rubin, ersättare i Vänsterpartiets partistyrelse:
– Jag tillhör dem som är skeptisk till den linje som verkställande utskottet i Vänsterpartiet har tagit och skulle vilja att frågan lyftes på nästa partistyrelsemöte. Jag skulle gärna ha velat att man tittat på om det fanns andra möjligheter. Jag tycker det är viktigt att Vänsterpartiet kan vara den röst som säger att krig inte nödvändigtvis skapar fred, även om det ibland inte finns något annat val.
