Inrikes 23 mars, 2011

Vänstern oenig om Libyenattacken

Både Vänsterpartiet och Socialistiska partiet har tagit ställning för insatsen i Libyen, även om det finns kritiker inom de egna leden. Samtidigt är en militärstrateg skeptisk till hur insatsen kommit att utformas.

Samtliga riksdagspartier, utom Sverigedemokraterna stödjer insatsen som pågår just nu i Libyen. Inom vänstern går åsikterna isär. Vänsterpartiet har uttalat sitt stöd för insatsen, samtidigt finns kritik mot det inom partiet. (Se enkäten brevid). Socialistiska partiet valde nyligen att ställa sig positiva till en flygförbudszon efter en omfattande intern debatt.
– Vi ser det som det minst onda av två onda ting, hade man inte gjort något hade man riskerat en massaker, säger partisekreterare Ulf Östman, till Flamman.
Samtidigt uttrycker han oro för att demokratirörelsen i Libyen ska kidnappas av andra krafter genom insatsen. Partiets tidning Internationalen har däremot tagit en annan ståndpunkt på ledarplats.
”När rebeller och delar av oppositionen vädjar om ett flygförbud tycks de omedvetna om att detta bara utgör första steget i en obönhörlig logik som till slut leder till fullskalig invasion – något oppositionen INTE vill se hända”, skriver man bland annat.
Jonas Sjöstedt, vänsterpartistisk riksdagsledamot, har bloggat om utvecklingen i Libyen.
– Jag stödjer resolutionen och tycker att Sverige på sikt bör bidra, kanske inte militärt men på andra sätt, säger han till Flamman.
Han påpekar att det finns viktiga principiella skillnader mellan Irak och Afghanistan, i och med att det finns en FN-resolution och att initiativet kommer efter en vädjan från oppositionen i Libyen som står bakom ett folkligt uppror.

”Kompromiss”

Robert Egnell, militärstrateg vid Försvarshögskolan motsätter sig inte en intervention i Libyen, men han är ändå skeptisk till hur den utformats.
– Det är en slags kompromiss mellan oviljan att tvingas in i en statsbyggnadsinsats som i Irak och Afghanistan och ett massivt tryck från väljarkåren.
Han påpekar att det verkar som att man inte har tänkt igenom vad man vill uppnå och vilken strategi man ska använda för att uppnå det.
– FN-resolutionen bygger på att man vill skydda civila, samtidigt ledde till exempel bombkampanjen i Kosovo till att situationen eskalerade och att den etniska rensningen tog fart.
Han förstår logiken bakom ställningstagandet att vilja göra en begränsad insats som stödjer oppositionen och skyddar civila men är skeptisk till hur det fungerar i praktiken.
– Man förleds lite grann i tron på det högteknologiska kriget och tror att man ska kunna plocka ut vissa mål och samtidigt skydda civila.
Hur man istället ska agera menar han är en svår fråga. Möjligen hade det med resultatet i backspegeln varit bättre att agera med en flygförbudszon redan i ett tidigare skede, när oppositionen hade maktövertaget.
Vad tror du kommer att hända i Libyen nu?
– Drömmen är att de politiska vindarna vänder i Tripoli, att armén och ytterligare några stammar går emot Gaddafi och att han måste fly, men jag tror att det kommer att bli mer utdraget.

USA:s militärbaser

Vänsterpartiet har tidigare profilerat sig utrikespolitiskt för att verka för att USA:s militärbaser runt om i världen ska försvinna. Frågan är om en insats liknande den i Libyen skulle vara möjlig utan de  amerikanska militärbaserna.
– Det skulle försvåras och ta längre tid men det skulle vara möjligt. Det är en bra poäng om man vill ha snabba resurser, säger Robert Egnell.
– Jag vill på sikt att det ska utvecklas en stående FN-styrka. Det är ett bekymmer med en insats som är så Natobunden, säger Jonas Sjöstedt.

Insatsen i Libyen

Vänsterpartiet har tagit ställning för den insats som pågår just nu i Libyen, men åsikterna går isär inom partiet. Flamman har samlat några röster om Libyen.

Insatsen i Libyen

Ali Esbati, vänsterdebattör:
– Frågan är svår. Jag tycker det är viktigt att det finns ett FN-mandat, därför är det inte jämförbart med situationen i Irak. Samtidigt finns en oerhört stor risk att USA med allierade försöker använda situationen för att skaffa ett nytt brohuvud i regionen.
– Jag tycker att det bör kunna vara möjligt för ett världssamfund att agera när mänskliga rättigheter bryts på ett flagrant sätt med militärt våld och jag tycker det var riktigt med ett beslut om militära insatser, men det är också ett dilemma att det faktiska genomförandet hamnar i händerna på stater som inte är att lita på.

Martina Nilsson, partistyrelseledamot:
– Jag tillhör dem som inte tycker att en flygförbudszon är någon lösning. I förlängningen riskerar det att leda till en militär intervention och vi kan få en situation där makten inte går till folket utan till dem som har militär makt.
– Det är ingen nyhet för vänstern att stödja oppositionen mot en fruktansvärd diktatur, men det kan man göra på andra sätt, genom humanitärt bistånd eller ekonomisk och politisk press. Det går att stötta oppositionen i ett land utan att ta till västerländska vapen.

Lars Ohly, partiledare:
– Vi välkomnar resolutionen och för att upprätthålla den måste man slå ut mål som flygplatser. Men resolutionen sätter tydliga gränser, den tillåter inte marktrupper.
– Det är viktigt att FN-resolutionen upprätthålls men inte mer, Libyen ska inte ockuperas. Jag tror inte heller det kommer att ske. Beslutet i FN togs med tio aktiva röster och fem nedlagda, skulle insatsen utvidgas skulle man inte få med sig de länder som lagt ner sina röster. Dessutom deltar till exempel Norge i insatsen på ett tydligt villkor att man inte får göra mer än vad man har rätt till enligt resolutionen, jag ser inte risken att det utvecklas till en ockupation som överhängande.

Ana Rubin, ersättare i Vänsterpartiets partistyrelse:
– Jag tillhör dem som är skeptisk till den linje som verkställande utskottet i Vänsterpartiet har tagit och skulle vilja att frågan lyftes på nästa partistyrelsemöte. Jag skulle gärna ha velat att man tittat på om det fanns andra möjligheter. Jag tycker det är viktigt att Vänsterpartiet kan vara den röst som säger att krig inte nödvändigtvis skapar fred, även om det ibland inte finns något annat val.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 24 juli, 2024

Vänstern kan vinna – om den vill det

Anhängare till Nya folkfronten och Det okuvade Frankrike samlas för att lyssna på det sistnämnda partiets ledare Jean-Luc Mélenchon. Foto: Thomas Padilla/AP.

Valen i Storbritannien, Frankrike och Sverige visar att demokratiska socialister blivit bättre på att vinna. Men om vinsterna faktiskt ska ge några resultat så gäller det att kombinera offensiva vänsterförslag med geopolitisk tydlighet och samarbetsförmåga.

Storbritannien behöver ett ligg. Landets lystnad inför Keir Starmer saknar nämligen både gränser och kontroller.

Zoe Strimpel skriver i The Spectator att han är den första premiärministern sedan Tony Blair hon ”gladeligen hade övervägt en opassande affär med”. Han har även hetsat upp Caitlin Moran till ”turbonivåer”, skriver hon i The Times: ”Jag känner mig pilsk”.

Visst, efter 14 år med konservativt styre unnar man britterna en erotisk urladdning. Om vi bortser från att Starmer har förflyttat Labour högerut, så visade han tillsammans med den franska Nya folkfronten att vänsterrörelser kan vinna val.

Men båda segrarna visar också att även om fokus mellan valen bör ligga på att bygga rörelser, så beror valframgångar på förmågan att vara strategisk. Där finns lärdomar att dra.

Vänsterpolitik är alltså inte extrem, utan tvärtom populär

Från vänster påpekas korrekt att Starmer fick 3 miljoner färre röster än Jeremy Corbyn 2017, men att den senare snuvades av det märkliga brittiska valsystemet. Vänsterpolitik är alltså inte ”extrem”, utan tvärtom populär.

Men likväl fick Corbyn färre röster än Theresa May och förlorade valet, medan Starmer lyckades ta makten.

En viktig faktor är visserligen att den brittiska högern i dag är djupt splittrad. Men Keir Starmer vägde också in hur valsystemet fungerar i sin strategi, något som Corbyn misslyckades med. Jeremy Gilbert och andra kamrater föreslog en progressiv allians med de gröna och liberalerna för att bryta den konservativa dominansen, genom att dra undan kandidater utan möjlighet att vinna. Men Corbyn lyssnade inte, utan stärkte i stället stödet i redan säkrade distrikt.

Läs mer

Som tur är lyckades den franska Nya folkfronten, trots sitt radikala program, att undvika den fälla Corbyn trampade i. Det gav dem också valsegern. Som Halil Karaveli skriver i veckans nummer var det De grönas partiledare Marine Tondelier som ringde runt för att samla vänstersidan. Och de konflikter som har funnits har inte gällt de socialistiska förslagen, utan kontroversiella ställningstaganden inom världspolitiken, som nu gör det svårt för vänsteralliansen att enas om en premiärministerkandidat.

Inrikespolitiskt ligger nämligen Okuvade Frankrike, precis som Corbyns rörelse, nära folkets önskningar. Partiets sociala reformer har därför utgjort stommen i de gemensamma valprogrammen våren 2022, först under namnet Union populaire och senare Nupes, vilket då nästan resulterade i en andra valomgång med 22 procent.

Jeremy Corbyn lyckades knipa en plats i parlamentet – tack vare Starmers usla Gazapolitik. Här hälsar han på Nordirlands försteminister Michelle O’Neill vid en manifestation för Palestina. Foto: Thomas Krych.

Där ingår en rad bra förslag som att riva upp Macrons höjning av pensionsåldern, höjd minimilön, höjd inkomstskatt för de rikaste, och statliga klimatinvesteringar – ett progressivt program inte olikt Corbyns.
Men den ryska invasionen av Ukraina för två år sedan har fått geopolitiska frågor att träda i förgrunden. Och precis som Jeremy Corbyn har Jean-Luc Mélenchon snubblat på orden när det gäller reaktionära fenomen som kriget i Ukraina och Hamas.

Exemplen är för många för att reduceras till mediekampanjer, som att Corbyn har kallat Hamas och Hizbollah för ”vänner”, och att Mélenchon i höstas karaktäristiskt nog försvarade rapparen Médines skämt om att en grön politiker är förintelseöverlevare. Han har även ifrågasatt att antisemitismen är ett problem i Frankrike – och i ett bisarrt ögonblick anklagat judarna för att ha dödat Jesus.

Även om de Okuvade blev störst av vänsterpartierna i valet har sådana upptåg gjort det svårt för samarbetspartierna att acceptera en kandidat från dem till posten som premiärminister.
Vad högerns ledarskribenter tycker är strunt samma, men vissa potentiella samarbetspartner och väljare undrar nog med rätta varför man väljer ”förståelse” för auktoritära högerrörelser, framför att vinna stöd för socialistisk politik.

Risken är alltså att valsegern snarare leder till ett uppsving för extremhögern

Keir Starmer har i sin tur förlorat stöd i delar av arbetarklassen på en usel Gazapolitik. Många av de platser som Labour faktiskt förlorade i valet gick i stället till gröna eller självständiga kandidater – inte minst Jeremy Corbyn som åter blev invald i underhuset för sin London-valkrets Islington med stor marginal efter att han uteslutits ur sitt gamla parti. Detta i kombination med en stram finanspolitik har gjort att Labour för första gången ligger under 50 procent i landets fattigaste områden – en del av befolkningen som uppenbarligen känner sig allt mindre representerad. Risken är alltså att valsegern snarare leder till ett uppsving för extremhögern.

Läs mer

Här har den nordiska vänstern visat vägen genom att gå starkt framåt på en grönt socialistisk inrikespolitik med en konsekvent utrikespolitik, som försvarar folkrätten i både Ukraina och Gaza. I EU-valet blev Vänsteralliansen näst största parti i Finland och Socialistiska folkpartiet enskilt störst i Danmark – medan Jonas Sjöstedt blev Sveriges mest kryssade kandidat.

Det är inte överraskande. Folket är nämligen redo att omfamna socialismen, så länge man är säker på att den är demokratisk. En vänster som slår på hjärnan när det är val, och slåss med hjärtat däremellan, kommer inte bara att få kvinnliga brittiska krönikörer, utan världens alla socialister att salivera.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kommentar 23 juli, 2024

Medlemmar i facket United Auto Workers strejkar i Michigan i september 2023. Foto: Carlos Osorio/AP.

Den amerikanska fackkämpen gick nyligen bort, endast 59 år gammal. Under sitt liv hann hon utveckla en unikt användbar teori för organisering. Nu är det upp till de tiotusentals aktivister hon utbildade att föra hennes radikala arv vidare.

Inom folkrörelser tillbringar vi ganska mycket tid med att prata om vad vi vill – allt från de stora sakerna, som arbetarnas makt över produktionsförhållanden, socialism, och så vidare, till mer prosaiska frågor som bättre skola, vård, bostäder och arbete. Ibland pratar vi även om vad vi ska göra för att uppnå de olika målen. Ofta ekar då de magiska orden: organisera dig. 

Hur vi ska organisera oss för att faktiskt ha chans att vinna är dock något som diskuteras mer sällan. I alla fall när jag började engagera mig fackligt var det få som kunde förklara vad exakt som menades med organisering. På sin höjd hördes någon utsliten fras om ”kollektivets styrka”, men för det mesta fick jag intrycket att det mest handlade om att bli medlem i någon organisation och gå på enstaka möten. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Daria Bogdanska
Facklig organisatör
Ledare 23 juli, 2024

Västvärldens medier tar Israels parti

Israels attack mot Gaza är ett av vår tids brutalaste krig. Men medierna tar varje chans att tona ned övergreppen. Frågan är bara hur länge till det är möjligt.

Publiken jublar när Rawahel ännu en gång gör mål. Palestinaflaggor vajar, keffiyehsjalar vevas i luften.

– Jag älskar den här sporten och de här människorna, säger den unga fotbollsspelaren Walid till Göteborgsposten (17/7).

– Jag känner inte dem och de känner inte mig, men de respekterar mig och mitt land.

Rawahel, ett pojklag för 13–14-åringar, har kommit till Göteborg ända från Västbanken för att spela i Gothia Cup. En chans att få bort barnen från krigsatmosfären, så att de ska få känna sig trygga, menar tränaren Rabi Abu Nazen.

Några dagar tidigare i Palestina har den israeliska militären, IDF, återigen massakrerat en så kallad ”säker zon”, dit IDF själva uppmanat palestinier att fly. Förra gången hette platsen Rafah. Nu heter den al-Mawasi.

Experter och människorättsorganisationer varnar för så väl folkmord som etnisk rensning

Enligt FN-organet Ocha har mer än 38 000 palestinier rapporterats dödade sedan Israel gick in i Gaza i oktober. Räknar man in de som också dött av Israels framprovocerade svält, brist på dricksvatten, kollapsad sjukvård och alla de som begravts i rasmassorna, är siffran antagligen mycket högre. Enligt ansedda medicinska tidskriften Lancet kan den ligga så högt som 186 000.

Det är ett av de mest brutala krigen i vår tid. Experter och människorättsorganisationer varnar för så väl folkmord som etnisk rensning. För den som bor i västvärlden och konsumerar nyheter från de större medierna, framgår dock inte lidandets omfattning. Här har medierna nämligen intagit en inte bara ängslig position, utan en där de ibland rentav blir megafon för den israeliska propagandan.

När en IDF-soldat skickar sin hund på en ung man med Downs syndrom och sedan lämnar honom för att dö, blir rubriken i BBC: ”The lonely death of Gaza man with Down’s syndrome” (16/7) (”Den ensliga döden för en manlig Gazabo med Downs”). Som om döden stilla infunnit sig alldeles på egen hand.

När IDF dödar 16 personer i en skola, väljer SVT att återge Israels pressmeddelande rakt av. Då blir nyheten att IDF jagat Hamasterrorister som ”använt civila som mänskliga sköldar” (8/7). Det speglar en trend – inte mindre än tre gånger har SVT fällts av Granskningsnämnden för opartiska inslag till Israels favör.

Läs mer

Skribenten och aktivisten Ellen Helker-Nygren har granskat alla artiklar som Dagens Nyheter publicerade om kriget under dess första månad. Hon fann bland annat att kraftuttryck som ”blodigt”, ”massaker” och ”slakt” ofta användes om israeliska dödsoffer men i bara ett fall om palestinska – trots att de palestinska dödsoffren var tio gånger fler i slutet av månaden. Liknande granskningar har gjorts av amerikanska och brittiska medier, som visat på snarlika resultat.

Tillsammans skapar de en illusion om Israels dödande som rättfärdigt, och av palestinier som inte riktigt mänskliga. Med den berättelsen i ryggen kan USA fortsätta att förse Israel med vapen – medan EU, Israels viktigaste handelspartner, som genom sanktioner och handelsblockad hade kunnat sänka Israels ekonomi – fortsätter att ge sitt passiva stöd.

Frågan är bara hur länge till det går. De flesta i Gaza i dag har nämligen en smart telefon

Frågan är bara hur länge till det går. De flesta i Gaza i dag har nämligen en smart telefon. Bilder och klipp från den hårresande, ocensurerade verkligheten med döda barn, stympade lemmar, förtvivlade mammor och pappor och ändlös förstörelse, pumpas ut på sociala medier där de sprids av hela världens växande Palestinarörelse.

Det har effekt. Stora aktörer som Samsung och Norges statliga oljefond, en av världens största, har dragit tillbaka verksamhet och investeringar i landet. De israeliska forskarna Eugene Kandel och Ron Tzur varnar i en rapport för att staten Israel på sikt kommer att kollapsa om ingenting ändras.

Den här veckan ordnar Palestinarörelsen ”Week of rage” (”Vecka av vrede”) i Stockholm. Demonstrationståg kommer att fylla Stockholms gator, och det kommer att skanderas: ”Alla ser och alla hör, hur barnen i Gaza dör!”

När trycket blir stort nog kommer politikerna att behöva agera. En dag kommer Palestina vara ett land där barn spelar fotboll utan en tanke på flykt och död. Låt oss hålla i tills dess.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Nyheter/Utrikes 23 juli, 2024

Nyreaktionär rörelse bär fram Trumps kronprins

Så sent som 2022 valdes JD Vance in i den amerikanska senaten. Tidigare i juli valdes han till republikanernas kandidat till posten som vicepresident. Foto: Carlos Osorio/AP.

Bakom JD Vance finns ett ideologiskt nätverk som sträcker sig från wokekritiska liberaler till reaktionära monarkister. Om det skulle speglas i en konservativ regerings politik återstår att se – men idéerna inspirerar redan retoriken.

Förra veckan utsågs JD Vance till Donald Trumps parhäst i höstens amerikanska presidentval. Det spekuleras redan i om han kommer att söka presidentposten 2028.

Den 39-årige före detta riskkapitalisten kommer från den amerikanska landsbygden, och skildrade sin fattiga uppväxt i boken Hillbilly Elegy (2016). På grund av sin relativt unga ålder och sitt ursprung i arbetarklassen har Vance beskrivits som en sällsynt kandidat till posten som vicepresident. Även hans nationalkonservativa åsikter – inspirerade av nationalistiska partier i Östeuropa – sticker ut i ett parti som länge präglats av marknadsliberal ideologi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Rörelsen 19 juli, 2024

Ett sista engångsligg med Stockholm Pride

Försvarsmakten deltar i Stockholm Pride 2023 – i kamouflage. Foto: Oscar Olsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Det queera och antifascistiska blocket har sedan 2016 varit ett av de största i Stockholms prideparad. Närvaron av våra kroppar och budskap har under dessa år både utmanat och synliggjort maktstrukturerna i paraden, som under regnbågens färger blivit en avbild av det kommersialiserade och fascistiska samhället.

När homo-, transfoba och rasistiska grupper tillåtits att marschera stolt i samma parad har vi samlats för att visa att vi är fler än dem. Blocket har varit gruset i regnbågskapitalismens sko och har alltid mötts av en orimlig polisnärvaro, ajabajasamtal och den ständigt närvarande frågan: ”Kommer vi tillåtas gå i paraden i år?”

Trots att vi lyckats karva ut en radikal bit i en annars hopplös parad har vår längtan efter att göra slut med Stockholm Pride likt en dysfunktionell relation ständigt varit levande. Problemen eskalerade under flera års tid, men när Prideledningen förra året uttalade sig om vårt block och Erdogandockan kände vi att bägaren runnit över. Prideledningen slängde våra queera syskon i Turkiet och Kurdistan under bussen, och relationen hade officiellt övergått från infekterad till destruktiv.

Samtidigt som vi planerat och drömt om ett politiskt pride i nätverket Reclaim pride Stockholm har våra hjärtan krossats och vår kamp behövts på annat håll. Det pågående folkmordet i Palestina har manat oss att ta över gatorna. I månader har vårt skrik efter eldupphör ekat i staden. Sedan demonstrationernas start har vi i snöstorm, regn och hetta mötts under parollen ”Queer as in free Palestine”.

Vi har sett israeliska soldater posera med regnbågsflaggor framför ett sönderbombat Gaza. Vi har sett reklamfilmer som marknadsför Tel Avivs stränder som ett gayvänligt resmål. Vi har sett hurrande liberaler som firar att homosexuella officerare välkomnas i den israeliska armén. Vi har sett och kartlagt brotten.

Vi gör det för att påminna hur Prideparaden borde vara en plats för samhällsförändring och politiska krav.

Israels rosatvätt är genomskinlig, och ingen regnbågsflagga är stor nog att dölja våldet. I verkligheten bjuder Israel in festglada turister att dansa på ockuperad mark, ovanpå ruinerna av etniskt rensade palestinska byar. En homosexuell officer bär samma vapen, samma förtryckaruniform och är lika mycket en del av att upprätthålla en kolonial regim som den heterosexuella soldaten. Vi säger: inte i vårt namn. Inte i vårt fucking namn.

Svenska politikers tystnad över det pågående folkmordet i Gaza har varit öronbedövande men vi är inte förvånade. Det är samma politiker som länge kysst förtryckarregimers ringar. Det är samma svenska politiker som i augusti kommer att gå i Stockholms prideparad. Hur många av Gazas barn måste dö för att någon med makt ska ta ställning? Vi undrar om Prideledningen kommer att låta Israels ambassad gå i paraden trots domen i ICJ, de otaliga bevisen på brott mot mänskliga rättigheter och skoningslöst mördande.

Läs mer

Den palestinska flaggan har varit årets mest laddade symbol, förbjuden på arenan under Eurovision i Malmö samtidigt som prideflaggan välkomnas (men bara om den används i opolitiskt syfte). I år kommer vi därför att hålla prideflaggan (i ett jävligt politiskt syfte) i ena handen och palestinska flaggan i den andra. Vi gör det för att påminna hur Prideparaden borde vara en plats för samhällsförändring och politiska krav.

Lördagen den 3 augusti samlas vi därför i paraden för ett engångsligg med Stockholm Pride. Vi samlas under parollen Queers for Palestine. Att gå i blocket är att göra motstånd och inte låta den dödliga tystnaden passera. Vi queera vet att Pride föddes ur upplopp, protest och en bubblande ilska. En hunger efter rätten att få leva, dansa och älska. Pride för oss är en dag för handling och solidaritet. Pride betyder att minnas dem som kastade första stenen och låta deras arv och vår kamp eka över gatorna. Vi är queera antifascister för att vi vet vilka kroppar som drabbas av det fascistiska våldet.

Krönika/Kultur 18 juli, 2024

Anant Ambani och Radhika Merchants bröllop i Gujarat, Indien, har kostat 6 miljarder svenska kronor. Bild: Reliance Industries via AP.

Doften av garam masala och gurkmeja i gyllene sagoskrud ska få världen att ge efter för oligarkernas fascistiska framtidsvisioner.

Vad passar bättre att bryta av det dystopiska nyhetsflödet från krig och valrörelser än ett färgsprakande indiskt sagobröllop? Med sin visuella orgasm av glittrande sarier, uppsluppna danser och spelande neonfontäner, har det fått Metgalan att framstå som en vetelängdsstel fika med bostadsrättsföreningen.

Detta har hänt: Asiens rikaste man, Mukesh Ambani, har hållit ett flera veckor långt bröllop för sin son Anant. Bruden är Radhika Merchant, även hon dotter till en förmögen indisk familj och festen, med drygt 1 000 privatjetinflugna gäster från hela världen, ägde rum i förra veckan i Jamnagar i den indiska delstaten Gujarat. Budget: 6 miljarder kronor.  

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 17 juli, 2024

Profeten från Åsele

Sverker Sörlin ser hur slöjd, språk och humaniora nedvärderas av rådande kunskapsideal. Foto: Leonidas Aretakis.

Redan för 40 år sedan förutspådde Sverker Sörlin att Norrland skulle bli skådeplats för kampen om framtiden. Men han anade inte hur paradoxal konflikten skulle bli.

Mitt i junis värmebölja är jag mest sugen på att få veta mer om Snö, Sverker Sörlins bok som kommer ut i höst. Men den är inte riktigt klar och han meddelar att han bara går med på en intervju om han får fokusera på sitt stora ämne: den gröna omställningen och Norrland som symbol för ett globalt vägskäl. Det går jag med på.

Härom veckan godkände Högsta domstolen gruvbrytning i Gallók i Jokkmokk, ett område som innefattar samebyn Jåhkågasska tjiellde. Frågan bränner. Medan sista ordet inte är sagt, då företaget först måste söka miljötillstånd i mark- och miljödomstolen, tilltar friktionen likt ett muller ur jordens inre. Den gröna omställningen med Parisavtal ska efterlevas, jobb ska skapas och Sverige ska åter bli den ledande, ultramoderna och konkurrenskraftiga industrinationen. Välstånd blir eventuellt en del av frukten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Utrikes 16 juli, 2024

”Du står precis där min bror dödades”

En förstörd gata i Tulkarem dagen efter ett israeliskt flyganfall. Foto: Florian Elabdi.

Åren före den 7 oktober 2023 var bland de dödligaste på länge för civila på Västbanken. Det har fått en ny generation palestinier i flyktinglägren att förkasta det palestinska självstyret och se väpnat motstånd som det enda sättet att uppnå frihet.

En israelisk soldat höjer sitt automatgevär mot mig. Sedan gestikulerar han åt mig att ta en omväg genom ett ogräsfält för att nå en grupp palestinska journalister som står uppradade utanför lägret.

– Vi filmade dig när du gick. Vi var rädda att du skulle bli skjuten, säger en av de lokala journalisterna med lättad min när jag till slut når fram till gruppen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Florian Elabdi
Journalist från Danmark.
Essä 15 juli, 2024

Frihet är mer än förkortad arbetstid

1978 förkortades arbetstiden senast, då 25 dagars semester infördes i Sverige. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Det arbete som tog 40 timmar att utföra för femtio år sedan tar 13 timmar i dag. Ändå har inte arbetstiden kortats. Men i kampen för kortare arbetstid får vänstern inte missa det verkliga målet: friheten.

Det rör på sig i frågan om arbetstidsförkortning. Under våren har frågan lyfts av socialdemokratiska toppar som Annika Strandhäll som nästa stora reform. Initiativet hyllas av Daniel Suhonen: ”Det skulle säkra valseger 2026. Och återval 2030.”

Till och med vissa företag har hakat på för att locka personal och minska sjukskrivningstalen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johan Alfonsson
Forskare vid högskolan i Halmstad.
Kultur 14 juli, 2024

Bladvändare om Walter Benjamins badsemester

Enstöringen Ludwig Wittgenstein, doldisen Ernst Cassirer, slarvern Walter Benjamin och nazisten Martin Heidegger. Foto: Wikimedia, AP (montage).

Wolfram Eilenbergers gruppbiografi över 20-talets filosofer sätter det personliga i förgrunden, men fastnar ibland i sina egna arketyper.

I Wolfram Eilenbergers Trollkarlarnas tid: Filosofins stora årtionde 1919-1929, tecknas ett fängslande grupporträtt av fyra förgrundsgestalter inom den tyskspråkiga filosofin. Den bortglömda Ernst Cassirer, den ångestfyllda, rebelliska Martin Heidegger, den frisinnade men enstöriga Ludwig Wittgenstein, och det vilsna geniet Walter Benjamin.

Det är en brokig skara – på många vis. Men de är sammanbundna av tiden, närmare bestämt efterkrigsåren och Weimarrepublikens politiska och sociala flux. Med undantag för Heiddegger och Cassirer stötte de aldrig in i varann, men om de hade gjort det så hade det garanterat lett till hätska diskussioner. Eilenbergs metod – att väva samman vitt skilda tänkare, aktiva under samma period, känns igen från den tidigare på svenska utgivna Frihetens lågor: Filosofins räddning i en mörk tid 1933–1943, som skildrade Simone de Beauvoir, Simone Weil, Hannah Arendt och Ayn Rand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr