Vänsterpartiet släppte förra veckan rapporten Nolltolerans mot rasism – vänstern i första ledet. Ida Gabrielsson, ordförande för Ung vänster, skriver om skillnaden mellan att ta diskussion och att legitimera rasistiska partier.
I förra veckan presenterades valresultatet från Ungt Val. Aftonbladets och Lunarstorms nätjippo har lett till att Sverigedemokraterna fått oförtjänt mycket uppmärksamhet. Enligt omröstningen blev de tredje största parti bland unga, men resultatets utslag är knappast representativt för Sveriges ungdomar. Dels för att giltigheten inte går att säkerställa men också för att det handlar om en omröstning på Internet där det inte sker någon urvalsprocess. Dessutom visar andra betydligt mer seriösa mätningar som genomförts ett mycket lägre stöd för rasistiska partier bland unga.
Mediarapporteringen har varit väldigt obehaglig, Aftonbladet och Lunarstorm gör allt för att få undersökningen att framstå som säkerställd. Samtidigt ges ett extremt stort utrymme till rasisterna. Man publicerar reportage där ”vanliga” städade tjejer får stå oemotsagda och berätta varför de blev Sverigedemokrater medan deras partiledare tillägnas helsidor för personporträtt. Detta är förstås problematiskt då utrymmet och sättet de framställs på skapar en legitim fernissa på ett i grunden rasistiskt parti. Det är viktigt att inte lägga för stort värde i undersökningens resultat. Samtidigt får vänstern aldrig känna sig lugn eller prioritera ner kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Vi har en självklar uppgift och roll att fylla i valrörelsen och även därefter.
Vi som är unga idag är den första generationen i modern tid som växer upp med sämre förutsättningar än vad våra egna föräldrar hade, i skuggan av arbetslösheten och privatiseringarna frodas rasism och främlingsfientlighet. Om stödet för rasistiska partier bland ungdomar har ökat är det för att nedskärningarna har drabbat oss allra hårdast. Det viktigaste vapnet mot det är en tydlig politik för en upprustning av välfärden. Vad som krävs är en stark vänster som lyckas kanalisera den frustration och det missnöje som många rättmätigt upplever till att bli ett ställningstagande mellan vänster och höger. Istället för rasisternas verklighetsfrånvända problemformulering, om att konflikten i samhället skulle stå mellan invandrare och svenskar, är det vänsterns uppgift att tydliggöra vad det egentligen handlar om.
Rasismen bekämpas inte i huvudsak genom upplysningskampanjer eftersom den inte går att informera bort. Förutom en politik för minskade klassklyftor är en välorganiserad vänster med en strategi för nolltolerans helt avgörande. Det innefattar också att ta ansvar för och påvisa den glidning som håller på att etablera sig i samhällsdebatten. Inte bara rasistiska partier använder sig av invandrare som slagträ för en demokratifientlig politik. Även den etablerade högern har alltmer anammat en rasistisk och främlingsfientlig retorik. Folkpartiet vill att Säpo-agenter ska åsiktsregistrera skolelever och språktester ska genomgås för medborgarskap. Kriget mot terrorismen genomförs och möjliggörs genom en rasistisk argumentation där människor avhumaniseras och framställs som ociviliserade.
Medan den unga högern legitimerar rasister, ger dem en plattform och låter dem sprida sin propaganda i offentliga skoldebatter tar Ung Vänster debatten på gatorna, i skolkorridorerna och på arbetsplatserna. Det finns ett starkt stöd för en reell vänsterpolitik men det måste göras mer. Högerextrema grupper och rasistiska tongångar kommer endast att kunna motverkas om det finns ett tydligt alternativ och en stark närvaro, om människor kan relatera till vänstern och våra krav.
