De massiva protester mot den egyptiska regimen som bröt ut den 25 januari överraskade alla – inklusive de som väntat på revolutionen i åratal. En av dem var Sameh Naguib från Revolutionära socialisterna, en rörelse som föddes på universiteten på 1990-talet och som harvarit en av de mer aktiva vänsterorganisationerna i Egypten på senare år. När Flamman träffar honom i London i början av juli kan han fortfarande knappt dölja sin förvåning över det som hänt.
– Vi var med i planeringskommittéerna inför demonstrationerna den 25 januari och förväntade oss att de skulle bli stora, på grund av det som hänt i Tunisien. Men inte ens i våra vildaste drömmar kunde vi föreställa oss det som hände, säger han.
Flera protestmarscher planerades samtidigt på olika platser i Kairo den 25 januari, i förhoppningen att en av dem kanske skulle lyckas nå Tahrir-torget. Men de små demonstrationerna växte snabbt till tusentals deltagare som ropade slagord mot polisstaten och den utbredda fattigdomen.
– Vi gick genom de små gränderna och hela tiden kom folk ner för att ansluta sig. Men till och med de som inte deltog visade sitt stöd genom glädjetjut från balkongerna eller genom att dela ut mat och vattenflaskor. Det var då vi förstod att något hade förändrats, säger Sameh Naguib.
– Plötsligt var vi mitt uppe i en extremt förvirrande situation. Som revolutionär socialist förbereder du dig hela tiden på revolutionen, men du kan aldrig föreställa dig att den verkligen ska komma. De första dagarna var vi nästan i chock, men snart sjönk det in: det är nu det händer! De följande veckorna arbetade vi dygnet runt. Vi tryckte upp flygblad och spred dagliga nyhetsbrev, och suget var enormt. Folk läste allt de kom över; tiotusentals flygblad försvann inom några timmar.
Den politiska glöd som revolutionen tände har inte falnat med Mubaraks fall, snarare tvärtom. Liksom alla andra politiska rörelser har de revolutionära socialisterna mångdubblat sitt medlemsantal – som före revolutionen uppgick till några hundra – och tidningar och nyhetsbrev går åt snabbare än de hinner produceras. Men vänstern står också inför många utmaningar efter årtionden av förtryck. En sådan är att ändra vanor som etablerats under åratal av underjordiskt arbete.
– Under Mubarak var extrem försiktighet befogad. När ungdomarna bröt sig in i säkerhetspolisens kontor över hela landet efter Mubaraks fall och hittade våra mappar insåg vi att de övervakade oss till och med mer än vi kunde ha föreställt oss. Du hade bokstavligen någon över axeln hela tiden. De skrev inte bara upp när du gick till politiska möten utan när du besökte släktingar, träffade din flickvän, allting, säger Sameh Naguib.
– Idag är många tveksamma till att övergå till att arbeta fullständigt öppet, vilket delvis handlar om oförmåga att snabbt anpassa sig till en ny situation, särskilt bland äldre aktivister. Samtidigt är situationen väldigt flytande och det är svårt att göra sig kvitt all paranoia när tusentals civila just nu sitter i militärens fängelser. Det stora problemet är att det bromsar vår rekrytering. Vi befinner oss mitt i en revolution och borde rekrytera i hundratals, men det är inte så självklart för alla som det kan verka.
Ett annat problem för vänstern är att begreppet ”socialism” förknippas med såväl Gamal Abd el-Nassers auktoritära styre på 1950- och 60-talen, som med ateism och religionsfientlighet. I ett läge då alla – från vänster till höger – talar om ”social rättvisa” blir det paradoxalt nog extra svårt att nå ut med ett socialistiskt budskap.
– När du frågar folk vad deras krav är så säger de alltid sådant som vi skulle säga: nationalisering av privatiserade företag, gratis utbildning och sjukvård, rättvisa löner, beskatta de rika, och så vidare. Men om du påpekar att det handlar om grundläggande socialistiska krav så ryggar de tillbaka: ”Nej nej, jag är inte socialist, jag ber fem gånger om dagen!”
– Folk ställer de här kraven utifrån en pragmatisk position, inte på grund av ideologi, därför gäller det att börja i rätt ände. Det behövs ett brett arbetarparti med ett konkret politiskt program som samlar alla som ställer upp på de här kraven, inte ett revolutionärt socialistiskt parti som försöker rekrytera folk på ideologiska grunder, säger Sameh.
Ett försök att bilda ett sådant parti är Demokratiska arbetarpartiet, som bildades några dagar efter Mubaraks fall på initiativ av aktivister från Revolutionära socialisterna och fackliga ledare från flera viktiga industriella centra.
– Just då blossade strejker och protester upp överallt. Ekonomiska krav kombinerades med försök att göra sig kvitt alla ”mini-Mubaraks”, korrupta chefer med kopplingar till regimen. Vi såg ett behov av att ge alla dessa rörelser ett politiskt uttryck, och hittills har det varit en stor framgång. Partiet har runt 2 000 medlemmar, och de flesta är respekterade fackliga ledare på sina arbetsplatser. Partiprogrammet bygger på arbetarrörelsens egna krav, som är väldigt enkla och tydliga: höjd minimilön, progressiv beskattning, rätten att bilda fria fackföreningar, nationalisering av privatiserade industrier, säger Sameh.
Demokratiska arbetarpartiet är inte den enda nya partibildningen på vänsterkanten i Egypten. Nästan omedelbart efter Mubaraks fall beslöt en rad vänstergrupper att bilda Folkliga socialistiska alliansen, ett brett vänsterparti inspirerat av bland annat tyska Die Linke. En grupp intellektuella som inkluderar bland annat den kände marxistiska ekonomen Samir Amin har i sin tur bildat Egyptiska socialistpartiet, och till och med det halvt insomnade Kommunistpartiet har återupplivats efter revolutionen. Men även om det finns stora skillnader vad gäller såväl långsiktiga visioner som taktik har det partiöverskridande samarbetet hittills fungerat väl.
Alla inser också att någon slags enad vänsterfront krävs i det kommande parlamentsvalet. Man bör dock inte hysa några illusioner om vänsterns chanser, menar Sameh Naguib.
– Vi ska inte lura oss själva: Muslimska brödraskapet har en miljon aktivister, vänstern har några tusen, varav många helt saknar politisk erfarenhet. De liberala partierna har massor med pengar, och i ett fattigt land som Egypten är det lätt att köpa medlemmar och anhängare. Det finns ett stort block som vill stoppa revolutionen. Islamister, liberaler och till och med delar av den revolutionära ungdomen säger ”nog är nog, vi måste stoppa alla strejker och protester för ekonomins skull, låt generalerna rädda landet från kaos, låt oss ha en realistisk utrikespolitik så att USA och Europa ger oss bistånd.”
Att folket skulle ge upp en historisk chans till frihet och rättvisa till förmån för ”stabilitet” är dock inte troligt, enligt Sameh Naguib. Och även om vänstern för tillfället är svag talar den djupa ekonomiska krisen för de progressiva krafterna på sikt. Nästan halva befolkningen lever på mindre än två dollar om dagen och den officiella arbetslösheten är tio procent – den verkliga troligen minst det dubbla. Samtidigt finns nästan inga sociala skyddsnät för de som saknar försörjning.
– Folkets krav är väldigt höga och de har redan gjort enorma uppoffringar. De vet vilka som har rånat dem, de vet vart miljarderna har tagit vägen, och alla vill ha sin del. För att uppfylla ens en del av de förväntningar som revolutionen väckt krävs enorma investeringar i infrastruktur och sociala reformer. Det förutsätter en massiv omfördelning av resurser, vilket varken liberalerna eller islamisterna kommer att genomföra. Oavsett vilka som dominerar parlamentet efter valet kommer den revolutionära krisen att fortsätta, säger han.
Den intensiva organisering i nya partier och fackföreningar som pågått under hela våren kommer att fortsätta oavsett hur det går i valet, tror Sameh. För att stoppa den folkliga rörelsen skulle det krävas massiv repression, med stöd av USA och dess konservativa allierade i regionen som Saudiarabien. Men en sådan strategi skulle kunna slå tillbaka mot imperialismen.
– Situationen är explosiv. Upproren i Syrien och Jemen kommer inte bara försvinna, och utvecklingen där är mycket viktigare än i till exempel Libyen, som är en ganska obetydlig stat i sammanhanget. Om Syriens regim faller kommer det att sända chockvågor genom Jordanien, Palestina, Libanon, Saudiarabien. I ett sådant läge är det väldigt svårt att planera en omfattande kontrarevolution. Du kan göra det i Bahrain som har 700 000 invånare, men inte i ett land med 80 miljoner invånare.
– Samtidigt råder det ingen tvekan om att alla reaktionära krafter kommer att göra allt som står i deras makt för att stoppa revolutionen. Vi har en mycket hård kamp framför oss, och insatserna är höga. Vad tror du händer med oss om revolutionen misslyckas? Vi kommer alla sitta i militärens fängelser!
