Inför det italienska valet på söndag är det få utanför landet som kan namnet på det huvudsakliga vänsteralternativet. Så har det sett ut länge. Inte ens efter eurokrisen har någon nämnbar förnyelse ägt rum, till skillnad från i grannländer som Grekland, Spanien och Frankrike. Men fram till 1990-talet var situationen den motsatta. Utvecklingen som har lett till dagens situation är på många sätt ett resultat av unika italienska omständigheter, men också en obehaglig föraning om vad som riskerar att ske på andra håll.
Kulturell hegemoni
När andra världskriget tog slut hade Italien den största organiserade vänstern i västvärlden. Den var framförallt samlad i två stora socialistiska masspartier vars medlemmar hade hjälpt till att driva ut nazisterna och besegra den inhemska fascistiska regimen: det italienska kommunistpartiet PCI och socialistpartiet PSI. Av dessa var PCI det starkaste, inte minst på grund av det intellektuella arvet som den tidige ledaren och filosofen Antonio Gramsci lämnade efter sig i form av sina anteckningsböcker från fängelset. Dessa kom att bli ett slags inofficiell katekes för partiet.
PCI åtnjöt en kulturell prestige och ett stöd i intellektuella och konstnärliga kretsar som saknar motstycke i Europa. Tillspetsat kan man säga att om kristdemokratiska DC hade monopol på makten under efterkrigstiden hade PCI monopol på kulturens område. Detta var inte bara en slump, det var också ett resultat av PCI:s egen strategi.
Gramscis tankar om ”kulturell hegemoni” och ”positionskrig” upphöjdes snabbt till leddoktrin i PCI efter att anteckningsböckerna började publiceras 1948. Ledarskapet i PCI gjorde dock en ytlig tolkning av begreppen, vilket skulle komma att få allvarliga konsekvenser under de kommande årtiondena. Enligt den dåvarande ledaren Palmiro Togliatti var partiets uppgift inte att störta kapitalismen utan att vinna ett så stort stöd som möjligt för sin ideologi inom de ramar som det borgerliga samhället hade ställt upp. Det gällde att få sina idéer att framstå som lika självklara för majoriteten av befolkningen som den borgerligt-liberala ideologin som upprätthåller kapitalismen gjorde. I stället för att överraska och attackera motståndarna skulle man långsamt bygga upp sitt inflytande i civilsamhället. Denna vilja att anpassa sig till det rådande systemet skulle prägla partiet under resten av seklet och i förlängningen leda till att partiet 40 år senare röstade för att avskaffa sig självt.
Det kristdemokratiska partiet DC insåg snabbt att deras potentiella väljare var lojala med monarkin och att deras potentiella stöd inom förvaltningen var samma strukturer som fascisterna hade upprättat
Fascistisk amnesti
De första kompromisserna gjordes i princip direkt efter krigsslutet. När Togliatti kom tillbaka till Italien från sin krigsexil i Moskva 1944 meddelade han att alla försök till revolution var uteslutna. Detta främst eftersom de militära styrkeförhållandena, med allierade styrkor i kontroll över landet efter segern, gjorde det omöjligt. Partiet skulle i stället koncentrera sig på att bygga upp ett massparti med en bred väljarbas och bidra till att återupprätta demokratin. Togliatti stannade dock inte där.
Till skillnad från Tyskland som ockuperades och avnazifierades efter kriget behandlades Italien som en medstridande snarare än som besegrad motståndare av de allierade. Ett offer för snarare än ansvarig utövare av fascism. Redan 1943 hade de allierade upprättat en marionettregim i södra Italien kring den komprometterade monarkin. När republiken utropades stod samlingsregeringen av kristdemokrater, socialister och kommunister inför uppgiften att hantera arvet från fascismen och monarkin som hade samarbetat med den. Det kristdemokratiska partiet DC insåg snabbt att deras potentiella väljare var lojala med monarkin och att deras potentiella stöd inom förvaltningen var samma strukturer som fascisterna hade upprättat. De motsatte sig därför allt som kunde liknas vid tysk avnazifiering.
Trots att de var i majoritet i regeringen valde den sekulära vänstern med PCI i spetsen att gå med på kraven. I stället för att rensa ut de fascistiska elementen ur byråkratin och utmanövrera högern bjöd man in DC att leda regeringen och göra dess ledare De Gasperi till premiärminister. I princip alla höga tjänstemän som tillsatts under Mussolini behölls. 1946 gav Togliatti i egenskap av justitieminister amnesti åt de som stridit för Mussolinis regering i Salò, men inte åt dem som gjort motstånd mot densamma. Så sent som 1960 var landets alla polismästare och nästan alla prefekter tidigare fascister.
Italiens hantering av det fascistiska arvet har gjort att Benito Mussolinis barnbarn Alessandra Mussolini har kunnat ge sig in i politiken. Foto: LUCIANO DEL CASTILLO/AP/TT.
Den historiska kompromissen
Den italienska efterkrigshistorien var därför helt olik den tyska där nazismen hade bannlysts som ideologi, även om många tidigare nazister behölls inom byråkratin av praktiska skäl. I Italien kunde det tidigare fascistpartiet snabbt rehabilitera sig och snart satt de i parlamentet igen under namnet MSI. Den officiella antifascistiska ideologin som rådde i Italien under efterkrigstiden bidrog i själva verket till att dölja de sätt på vilka fascismen fortlevde som en integrerad del av systemet. Detta var mer eller mindre direkta konsekvenser av PCI:s handlingar. Togliatti bidrog till att etablera DC som ett statsbärande parti som skulle komma att utesluta hans eget parti från makten för all framtid. Redan 1947 sparkade De Gasperi ut hans parti från regeringen.
Trots denna extrema pragmatism var PCI ett helt igenom stalinistiskt parti, vilket ofta sågs som en paradox. Enligt historikern Perry Anderson bör det ena dock snarare förstås som en konsekvens av det andra. Moderationen på hemmaplan var en kompensation för de starka banden till Moskva. När studentrevolterna bröt ut på 1960-talet förhöll sig partiet kyligt till de unga radikalerna som agerade utanför de av Moskva sanktionerade ramarna för politisk aktivitet, även om man kritiserade den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien.
Men lojaliteten med Moskva skulle komma att mjukna. 1973 föreslog den nye partiledaren Enrico Berlinguer, efter att ha sett vad som hände efter vänsterns maktövertagande i Chile samma år, en regeringsallians med kristdemokraterna för att undvika en USA-stödd statskupp. Uppgörelsen kom att döpas till den ”historiska kompromissen”.Detta var ett resultat av den så kallade eurokommunismen, en ny doktrin som hade lanserats av Berlinguer tillsammans med hans spanska och franska kollegor och som gick ut på att de europeiska kommunistpartierna skulle finna en egen demokratisk väg som varken gjorde dem beroende av Sovjetunionen eller USA. Kristdemokraterna gick med på att acceptera stöd från PCI efter valet 1976 men lät inte partiet delta i regeringen. Med PCI:s stöd drev man i stället igenom flera inskränkningar av de civila fri- och rättigheterna.
Samtidigt som Berlusconi förvandlade italiensk politik till en ständig omröstning om hans egen personlighet fortsatte försöken på vänsterkanten att hitta en ny identitet
Kompromissen gav inte partiet något inflytande, men i stället ett väpnat motstånd från den yttersta vänsterkanten under hela 1970-talet, en period som kom att kallas ”blyåren”. När terrorgruppen Röda Brigaderna kidnappade högerpolitikern Aldo Moro 1978 var PCI det parti som argumenterade hårdast mot att förhandla med terroristerna, till synes för att visa hur pålitliga de var som försvarare av statens säkerhet. Moro mördades och PCI kunde stoltsera med sin lojalitet till den italienska staten. Det förändrade dock ingenting – i valet 1979 förlorade man en och en halv miljoner röster. Den historiska kompromissen hade inte lett till något annat än att ytterligare underminera partiet och eurokommunismen skulle föra en tynande ideologisk tillvaro fram till Sovjetunionens kollaps.
Den avrättade Aldo Moros lik påträffas i en bil nära kristdemokraternas partihögkvarter i Rom 1978. Foto: AP/TT.
Upplösning, skandaler och återuppståndelser
När Berlinmuren föll, föll också det sista bandet till den ursprungliga kommunistiska ideologin. Mellan 1989 och 1991 höll PCI två kongresser. Partiledaren Achille Occhetto talade om behovet av att undvika gamla banor och att därför upplösa partiet och ändra partinamnet. I debatterna utkristalliserades två läger: ett moderniserande och ett omorganiserande. Modernisatörerna argumenterade för ett närmande till mitten och de marknadslösningar som man nu ansåg oundvikliga för att regera landet.
Det andra lägret argumenterade i stället mot upplösning och för behovet av en ny typ av demokratisk kommunism. Denna skulle vara öppen för de nya perspektiv som tillkommit under de senaste decennierna och som kastade nytt ljus på de komplexa sätt som förtryck tar sig uttryck på under kapitalismens rådande fas, såsom feminism, miljörörelsen och fredsrörelsen. Det första lägret vann och partiet bytte namn till det Demokratiska vänsterpartiet (PDS). Det andra lägret valde dock snart att bryta sig ur och 1991 utropade man det ”nygrundade” kommunistpartiet Rifondazione Comunista (PRC). Det skulle dock snart ske långt mer dramatiska förändringar än så i Italien.
Under hela efterkrigstiden hade det svagare socialistpartiet PSI varit en marginell faktor i den italienska politiken. På 1960-talet satte man sig som juniorpartner i en koalitionsregering med kristdemokraterna men det ledde inte till något större inflytande. I valet 1976 fick partiet ynka 9,7 procent av rösterna. Men under 1980-talet förändrades situationen. När Bettino Craxi tog över ledarskapet gjorde han med sin aggressiva strategi PSI till en nyckelspelare. På grund av PCI:s hegemoni över vänstern var den socialdemokratiska ådran i italiensk politik svag och PSI lyckades aldrig få mer än 14 procents stöd. Men 1983 blev Craxi ändå premiärminister i en koalitionsregering med DC som största parti. Hans namn skulle dock komma att förknippas med helt andra saker än socialism.
17 februari 1992 greps en PSI-medlem av polis, misstänkt för att ha tagit emot mutor av en milanesisk städfirma. Det var början på en korruptionsskandal som skulle rullas upp under de kommande åren och som skulle beröra så många som 5 000 personer enligt vissa uppgifter. Den så kallade Tangentopoli-skandalen, i vars centrum PSI stod, gjorde att partiet förlorade all legitimitet. Tre medlemmar begick självmord och 1994 gick partiet, som hade grundats 1892, upp i rök medan Craxi flydde till Tunisien efter att ha dömts till ett långvarigt fängelsestraff. Enligt statsvetaren Davide Vampa bidrog Craxis ledarskap, i stället för att överta hegemonin över vänstern från PCI, till att förstöra det som återstod av den socialistiska traditionen i Italien, ”till den grad att ordet socialism för många italienare numera är synonymt med korruption, klientelism och vanstyre”.
Men det var inte bara PSI som försvann, alla viktiga partier var indragna i utredningen som kallades Mani Pulite (”Rena händer”). Det statsbärande kristdemokratiska partiet DC försvann också tillsammans med de två övriga koalitionspartierna. Eftersom PCI redan hade avskaffat sig självt innebar detta att i princip hela det ursprungliga italienska partiväsendet hade upphört att existera. Samtidigt genomfördes en reform av valsystemet till förmån för ett majoritetsvalsystem i syfte att minska partiernas makt. Förändringen var så total att man sedan 1992 talar om den ”andra italienska republiken”.
Passivisering och nyliberalism
I valet 1994 vann mediemagnaten Silvio Berlusconis Forza Italia och dess allierade över en allians av vänsterpartier, inklusive PDS och PRC. Berlusconi hade precis gett sig in i politiken som en ny och fräsch kraft. Det skulle dock senare bli uppenbart att det främst var för att försöka skydda sig och sitt affärsimperium från korruptionsanklagelser. Berlusconis första regeringsperiod varade bara i några månader men hans inflytande över italiensk politik och samhällsliv hade bara börjat.
Den italienska väljarkårens förakt för politikerklassen i kölvattnet av Tangentopoli hade fått valdeltagandet att sjunka. Denna trend skulle fortsätta i takt med att Berlusconis vulgära personlighet intog centrum av den politiska scenen samtidigt som hans medieimperium spred en enkel tv-underhållning som bidrog till att demobilisera stora delar av väljarkåren (med undantag för de som stödde honom). Det här fenomenet har kallats ”videokrati”. Italienska statsvetare talar i sin tur om passivizzazione, ett fenomen där en ny typ av amerikaniserad mediakultur passiviserar i stället för att informera befolkningen.
Bild av Christer Themptander.
Samtidigt som Berlusconi förvandlade italiensk politik till en ständig omröstning om sin egen personlighet fortsatte försöken på vänsterkanten att hitta en ny identitet. Efter att PSI försvunnit var det tidigare kommunistpartiet PDS det enda socialistiska alternativet i Italien. Man gick därför först till val på en keynesiansk plattform, men det visade sig vara ungefär 40 år för sent. Nyliberalismen hade sköljt över resten av Europa och fört de flesta socialdemokratiska partier med sig. Dessutom var det ideologiska arvet en börda. Om kommunismen hade försvunnit som ideologi innebar det inte att antikommunismen hade gjort det. Detta bidrog till att öka trycket på PDS att röra sig högerut.
När alternativet till slut dök upp var det i form av en avdankad komiker vars främsta retoriska attribut är att svära och visa fingret
Efter att den progressiva alliansen förlorat mot Berlusconi valde PDS att röra sig mot mitten och blev i stället en av de ivrigaste förkämparna för liberal ekonomisk ortodoxi i Europa. 1995 ingick man den så kallade ”olivkoalitionen” med det italienska folkpartiet PPI, ett av de två partier som återuppstått ur askan efter det kristdemokratiska DC. Den här alliansen ledde till ett regeringssamarbete mellan 1996 och 2001. 1998 bytte man namn igen till Vänsterdemokraterna (DS) och snart gick man till val på en gemensam lista med PPI. Det här samarbetet låg i linje med partiledaren Walter Veltronis idé om att förvandla partiet till ett brett catch-all-parti i likhet med det amerikanska Demokratiska partiet. 2007 skedde så den slutgiltiga fusionen när de båda valde att bilda just det Demokratiska partiet (PD). Så gick det till när arvtagarna till de kommunistiska och kristdemokratiska antagonisterna, som under nästan femtio år kämpat om makten, till slut förenades i ett nyliberalt parti av första rang, och vars nuvarande ledare Matteo Renzi får Tony Blair att framstå som en revolutionär folktribun.
Demokratiska Partiets första ledare Walter Veltroni inspirerades av det amerikanska partiet med samma namn. Foto: SANDRO PACE/AP/TT.
Apolitisk populism
Till vänster finns fortfarande det ”nygrundade” kommunistpartiet PRC. Det har dock inte lyckats undvika ytterligare splittringar som präglar den italienska vänstern, framförallt på grund av frågan om huruvida man ska samarbeta med den alltmer högervridna mitten-vänstern eller inte. 1998 bröt sig en grupp ur och grundade kommunistpartiet PdCI och 2008 skedde en ny splittring när partialliansen Regnbågsvänstern misslyckades att ta sig in i parlamentet.
Bristen på starka vänsteralternativ har gjort att ett politiskt vakuum har öppnats i italiensk politik de senaste årtiondena. Den ekonomiska krisen och korruptionsskandalerna har krattat manegen för en ny typ vänsterpartier, precis som i Grekland, Spanien och Frankrike. Men i Italien har inget sådant alternativ bildats, vilket gjort att högerextrema Lega Nord i stället har kunnat dra nytta av missnöjet. När alternativet till slut dök upp var det i form av en avdankad komiker vars främsta retoriska attribut är att svära och visa fingret.
Femstjärnerörelsens hat mot det korrupta etablissemanget gav dem snabbt ett stort stöd, främst bland yngre väljare. I det första valet de ställde upp i 2013 fick de 25 procent av rösterna. Men trots missnöjet med etablissemanget är det inte mycket som är progressivt med Beppe Grillos parti som enligt egen utsago ”varken är höger eller vänster”. Ideologin går främst ut på att presentera de egna kandidaterna som moraliskt rättfärdiga och obestickliga personer, till skillnad från yrkespolitikerna. Röstar man bara in dem blir allt bra. Visserligen finns där vissa ekologiska och sociala teman, och det faktum att dess dominans delvis hindrar Lega Nord från att växa ytterligare är positivt. Men när det kommer till frågor som invandring råder det ingen tvekan om var Femstjärnerörelsen står. Det faktum att man valde att sätta sig i samma grupp som Nigel Farages Ukip i Europaparlamentet säger det mesta.
Femstjärnerörelsen, med representanter som Roms borgmästare Virginia Raggi, erbjuder sina väljare digital direktdemokrati och omutbara politiker men ingen ideologi. Foto: Gregorio Borgia/AP/TT.
Att Femstjärnerörelsen har blivit det huvudsakliga utmanarpartiet är symptomatiskt för ett land som Italien där den demokratiska kulturen har urvattnats och den politiska hopplösheten brett ut sig mer än någon annanstans i Europa de senaste årtiondena. Ett vänsteralternativ värt namnet verkar Italien tyvärr få fortsätta vänta på.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.
