Att nationalsocialismen fortfarande lever sitt eget esoteriska liv, det vet åtminstone den som regelbundet läser tidningar som Expo eller Searchlight. Det är inte heller någon hemlighet att det finns en vitförgrenad, ungdomlig subkultur som frodas på nazimystiken, Hitlerkulten och vitmakt-rasismen.
Lundaprofessorn Göran Dahl tar i sin senaste bok upp några av de mest esoteriska strömningarna inom den historiska och den nutida nazismen. Dahl kategoriserar dessa strömningar inledningsvis som de mest ”radikala” inom nazismen och understryker att självaste Hitler snarare var ”pragmatiker”. Även om det må ligga ett frö sanning i detta, så hade det varit intressant att se den tyska nazismen i ett samhälleligt sammanhang. Att nazisterna i själva verket administrerade sin ”sociala revolution” inom ramarna för den tyska kapitalismen, och – inte att glömma – med stöd av kapitalet och de flesta borgerliga krafterna, går helt under i Dahls idé- och personfokuserade framställning.
Men låt gå för det. Att uppmärksamma de esoteriska och radikalkonservativa tankeströmningar som påverkade nazismen, lyfter några av de mest framträdande, men föga kända representanterna och peka på de samtida förgreningarna som faktiskt fortfarande finns, det är ett mycket intressant projekt. Bokens olika delar är tyvärr något spretiga. Mest intressant är kapitlet om den ”gröna fascismen” som beskriver hur den tidiga miljörörelsen växte fram ur den antimoderna konservativa rörelsen, som i Tyskland så småningom skulle mynna ut i den extremt rasistiska Blut und Boden-nazismen. Sålunda hade Nazityskland sin tids mest avancerade miljölagstiftning.
När det kommer till boken i sin helhet skulle man kunna kritisera Dahl för att ha ägnat mycket utrymme åt tämligen kufiska, och knappast särskilt betydande nazi-esoteriker som Karl Maria Willigut eller Otto Rahn, men hans engagerade presentation av de antimodernistiska och radikalkonservativa strömningarna som påverkade nazisterna visar att nazismen fann en mycket bra grogrund i det tidiga 1900-talets intellektuella miljö.
Intressant i sammanhanget är att ingen mindre än August Strindberg och andra radikala samhällskritiker drogs till de idéer som så småningom skulle inkorporeras i de fascistiska tankevärldarna.
Men ack! Observationen att enskilda vänsterintellektuella kunde fascineras av antifeministiska, nationalistiska och/eller elitiska idéer, leder Dahl till påståendet att de radikala nazisternas arvtagare idag ”uppenbarar sig kanske där man minst väntar sig: inom ’vänstern’, miljörörelsen eller någon religiös riktning”.
Här tar Dahl upp de italienska anarkister som blev fascister under mellankrigstiden, självutsedda ”nationalbolsjeviker” inom den tyska nazismen, de kommunistiska befrielserörelserna i de europeiska kolonierna med flera. För det första bygger hans tes här på uppenbar okunskap – DDR och det postkoloniala Algeriet pekas till exempel vid flera tillfällen ut som samhällen där forna nazister skulle haft särskilt stort inflytande. För det andra bygger påståendet på tesen att motsättningen mellan ”marxism” och fascismen visserligen finns, men att den bara skulle utgöra en ”biantagonism”. (Huvudantagonismen ligger mellan fascismen och liberalismen, förstås). Det innebär, enligt Dahl, att radikalvänstern och radikalhögern kan ingå allianser, till exempel mot kapitalet eller liberalerna.
Har vi hört det här förr? Jo, i Sverige driver Henrik Bachner, idéhistoriker från Lund (sic!), sedan länge tesen att det är vänstern som tagit över stafettpinnen som antisemitismens främsta kraft efter andra världskriget.
Här är det givetvis vänsterkritiken mot staten Israels ockupation av Palestina som anses vara beviset för detta påstående. Intressant nog, så ägnar även Dahl ett helt kapitel åt de tyska nazisternas ”arabiska förbindelser”.
Den här sortens förenklande syllogismer sänker tyvärr helhetsintrycket av Dahls i och för sig informativa sammanställning av ”den esoteriska fascismen”.
