Ekonomiska kriser, arabiska revolutioner och skandaler i välfärdssektorn. Hur de än haglar står vänstern likt förbannat och stampar på samma plats. Dödsskjutningarna och gängkriminaliteten här i Malmö har för mig tydliggjort vad jag tror inte är en obetydlig del av vänsterns problem.
På annandagskvällen hämtar jag 15-åringen hos en kompis. Bara ett par hundra meter från vår bostad visserligen men efter att han rånats två gånger i våras känns våra kvarter inte trygga längre. Plötsligt ser jag skuggor som springer i mörkret och snart dyker det upp polisbil efter polisbil och ambulans efter ambulans. Det börjar kännas lite olustigt så jag tar det säkra före det osäkra och hoppar över en låst grind och ställer mig i porten där grabben ska komma ut. Ett par dagar senare inser jag av medias rapporteringar att det antagligen var cafémördaren med sin skräckfilmsmask, samt ett vittne, som sprang förbi mig där i mörkret.
På nyårsafton mördas sen Ardiwan Samir, 15 år, i Rosengård under omständigheter som beskrivs som en avrättning. Fem mord i stan på drygt en månad och många Malmöbor med mig känner sorg och frustration över den verklighet vi lever i. Journalisten Federico Moreno skickar ut ett mail via Facebook och undrar om det inte är ”dags för en demonstration mot all jävla skottlossning i Malmö”. Före detta riksdagsledamoten Luciano Astudillo plockar upp handsken och söker tillstånd för en manifestation ”mot illegala vapen och den organiserade brottsligheten”.
Visst skulle budskapet kunnat vara politiskt vassare i den stad som har landets största barnfattigdom. En hel del vänstersympatisörer tänker dock genast tre steg längre: ”Högersossen Astudillo” utnyttjar situationen för politisk comeback, ”we shall overcome” döljer de verkliga problemen och ”organiserad brottslighet” leder till främlingsfientliga associationer. Dessutom har högerextrema Swedish Defence League uppmanat folk att delta, vilket vänsteranhängare sprider till mångdubbelt fler Facebookanvändare än de 28 personer som gjort tummen upp på SDL:s egen sida.
Nog finns det fog för kritiken men det här är ett paradexempel på vänsterns problem med att kommunicera och skapa politik i den verklighet som majoriteten i samhället uppfattar. När man överhuvudtaget försöker. Från Stockholms röststarka kultursidesvänster har exempelvis inte hörts många knyst om problemen i landets tredje största stad. De har väl fullt upp med egna lokala bekymmer, det vill säga, något träd av släkten ek, en trafikkarusell samt en taskig söderkis som kallas ”Benke”.
Hur som helst. I en vänsterdiskussion på Facebook, som slutade först efter 99 inlägg, länkade jag till min krönika i Skånska Dagbladet om dödsskjutningarna och undrade lite försiktigt hur kritikerna menar att Malmöbor som tänder ljus underblåser främlingsfientligheten. ”Du fattar väl vad en klassanalys är?” svarar en man med Marx, Engels och Lenin på sin profilbild.
Jag hade jämfört mordet på Ardiwan med en liknande tragedi i Stockholms innerstad för några år sen. Ett dåd som följdes av massmanifestationer mot våld och fick den i dem engagerade unga politikern Anton Abele att bli vald till årets Stockholmare och hyllas i kungens tv-sända jultal det året. I jämförelse med bevakningen av mordet i Rosengård, där medierna genast började spekulera i offrets eventuella kriminalitet, avslöjas en segregerande människosyn. Rätt eller fel var det alltså just utifrån ett klassperspektiv jag uppmanade folk att delta i manifestationen, även om jag undvek att uttrycka mig med traditionell vänstervokabulär.
Detta är givetvis inte hela förklaringen till att färre i Sverige idag än någonsin tidigare, enligt SCB, uppfattar sig som ideologiskt vänster. Men det är ett allvarligt problem. Och det helt i linje med att många av dem jag anser har de vettigaste politiska åsikterna fortfarande etiketterar sig själva med ett ord de flesta andra uppfattar som synonymt med ”diktaturkramare”.