Hosni Mubaraks fall den 11 februari 2011 innebar ingalunda att demokratin segrat i Egypten. Makten övertogs av militären under ledning av försvarsministern Mohammed Hussein Tantawi, en av Mubaraks lojalaste tjänare. Medan politiker grälade om tidsplanen för val och skrivandet av en ny konstitution trappades våldet upp mot de som krävde mer långtgående förändring. Demonstranter mördades, tusentals fängslades av summariska militärdomstolar och unga kvinnor utsattes för förnedrande ”oskuldstester”. De friheter som egyptierna trodde sig ha vunnit naggades snabbt i kanten: bloggare har fängslats, tv-kanaler fått sina sändningstillstånd indragna och just nu utreds flera journalister och intellektuella – bland annat den internationellt kände författaren Alaa al-Aswany – av militära åklagare, misstänkta för ”uppvigling” mot militärrådet.
Trots parlamentsvalet ligger den yttersta makten hos militärrådet: de utser regeringen, godkänner lagar och väntas få ett stort inflytande över skrivandet av den nya konstitutionen. De förnyade massprotesterna i slutet av 2011 tvingade fram en viktig eftergift: presidentval våren 2012 och ett löfte att lämna över makten till civila institutioner senast i juni samma år – istället för 2013. Men efter parlamentsvalet tycks proteströrelsens energi vara uttömd. En ”generalstrejk” utlyst av studentrörelser och politiska aktivister den 11 februari fick visserligen regimen i gungning: soldater kallades ut på gatorna för att ”upprätthålla ordningen” och religiösa auktoriteter fördömde civil olydnad som ett brott mot guds lagar. Men uppslutningen var klen, tiotusentals studenter demonstrerade runt om i landet men några massiva strejker ägde aldrig rum. Trots det vägrar Egyptens revolutionärer att låta sig nedslås.
– Revolutionen har definitivt inte förlorat. Varje dag vinner vi mark på ett område och förlorar på ett annat, säger Habiba Mohsen som är medlem i Socialistiska Folkalliansen, ett parti som bildades av flera vänstergrupper efter Mubaraks fall.
I parlamentsvalet ingick Folkalliansen i koalitionen ”Revolutionen fortsätter”, som totalt vann 10 av parlamentets 508 mandat. Samtidigt har man spelat en viktig roll i det senaste årets gatuprotester mot militärstyret. En av dess medlemmar, den 20-årige Mina Daniel, dödades i arméns massaker av 28 demonstranter utanför statstelevisionens högkvarter i oktober. Flera andra har gripits och sitter fängslade i väntan på rättegång. Men efter månader av våldsamma sammanstötningar har de revolutionära rörelserna tvingats byta strategi.
– Efter parlamentsvalet har det blivit tydligt att vi inte är starka nog att vinna den här kampen på egen hand. Så fokus har flyttats från demonstrationer till organisering på gräsrotsnivå, i arbetarrörelsen, den växande studentrörelsen och de lokala men mycket viktiga striderna på arbetsplatser och universitet, vilket är väldigt positivt, säger Habiba Mohsen.
I fokus för vänstern står den fackliga organisering som pågår runt om i landet – och möter hårt motstånd. En ny lag om fackliga rättigheter blockerades av militärrådet trots att den stöddes av övergångsregeringen, och fackliga ledare drabbas ofta av repressalier. När den lokala ledningen för oljeföretaget Schlumberger i juli sparkade hela styrelsen för en nybildad fackförening strömmade protesterna in från internationella fackliga organisationer, men otaliga liknande fall på egyptiska företag har inte väckt samma uppmärksamhet. Att det nya parlamentet skulle anta en progressiv facklig lagstiftning är inte heller särskilt troligt. Tvärtom har Muslimska brödraskapet presenterat lagförslag som begränsar rätten till fri organisering och förbjuder alla strejker som ”skadar nationens ekonomi.”
– Det nya parlamentet har verkligen inte uppfyllt folkets förväntningar. Ledamöterna saknar grundläggande politisk medvetenhet, i synnerhet salafisterna som helst debatterar förbud mot internetporr och någon ledamots näsoperation! säger Habiba Mohsen.
Inför presidentvalet den 23 maj har kritiska röster höjts mot militärens hantering av den politiska övergången. Den förre IAEA-chefen Mohammed ElBaradei bojkottar valet eftersom det hålls under militärstyre och utan en ny konstitution som tydligt avgränsar den nya presidentens makt. Den provisoriska konstitutionen – utfärdad av militären – säger dessutom att valkommissionens beslut inte kan överklagas. Det innebär att domare utnämnda av Mubarak-regimen får sista ordet när anklagelser om valfusk ska utredas.
Mycket talar också för att presidentvalet i ännu högre grad än parlamentsvalet kommer att domineras av identitetsfrågor snarare än konkret politik. Den verkliga striden står mellan några få tunga namn, som Arabförbundets förre generalsekreterare Amr Moussa och Abdel Moneim Aboulf Fotouh, tidigare medlem i Muslimska Brödraskapet. De progressiva kandidater som finns har inte resurserna som krävs för att bedriva en valkampanj i hela landet, och de olika vänsterkrafterna har inte enats om att stödja en kandidat.
Habiba Moshen är kritiskt mot sitt eget parti för att det valt att stödja partiledaren Abu al-Ezz al-Hariri istället för att stödja den socialistiska människorättsadvokaten Khaled Ali, som med sina 41 år nätt och jämt uppfyller den lagstadgade minimiåldern för att kandidera till presidentposten och stöds av många unga aktivister.
– Khaled Ali är känd som försvarare av fackliga rättigheter och stöds av arbetarrörelsen. Liksom andra vänsterkandidater har han små chanser att vinna, men valkampanjen är en viktig strid att ta och kan bidra till byggande av en stark vänsterrörelse. Tyvärr tror jag att presidentvalet och de triviala skandaler som diskuteras av parlamentet avleder oss från debatten om konstitutionen och hur den ska skrivas, och många inom vänstern faller för tricket, säger hon.
Khaled Ali har också grundat Centret för ekonomiska och sociala rättigheter, som tillsammans med fackföreningar och bondeorganisationer lanserat en kampanj som ska uppmuntra vanliga medborgare att delta i skrivandet av den nya konstitutionen. På möten i fattiga byar runt om i landet får invånarna berätta om sina vardagsproblem och hur de borde lösas. Kampanjen har hämtat inspiration från folkkongressen i Sydafrika 1955, då ANC skickade ut tiotusentals volontärer över landet för att fråga människor hur de ville att deras land skulle se ut. Men i Egypten finns än så länge ingen rörelse som kan jämföras med ANC, och med konservativa krafter förskansade i parlamentet har vänstern små chanser att få in sina krav i konstitutionen. Då är det kanske en klen tröst att parlamentet och den kommande presidenten mycket snart kommer att ställas inför enorma utmaningar. Över den egyptiska horisonten vilar nämligen svarta moln i form av djupa strukturella ekonomiska problem och en global ekonomisk kris.
Egyptens beroende av inkomster från turism, Suezkanalen, textilindustrin och naturgas gör landet extremt sårbart för världsekonomins svängningar. Det senaste året har centralbanken gjort av med halva valutareserven för att täcka underskott i bytesbalansen. Budgetunderskottet uppgår till 9 procent av BNP och väntas stiga under 2012. Egyptens kreditvärdighet har nedgraderats till skräpstatus och i februari varnade en Kairo-baserad analysfirma för att landet kan hamna i en kris som är minst lika allvarlig som Greklands. Att lösa krisen skulle inte minst kräva ökad omfördelning och en kraftsatsning på effektiviserad skatteindrivning – en politik som inte lär få något stöd i det nuvarande parlamentet.
– Muslimska brödraskapet och salafisterna kommer istället att utnyttja krisen för att stärka sitt eget välgörenhetsarbete. Resultatet är att statens institutioner försvagas och islamisterna stärks. Med militären vid makten, växande främlingsfientlighet till följd av regimens propaganda och en tilltagande ekonomisk kris ser det mörkt ut. Men det gör bara att kampen för alternativ är viktigare än någonsin, säger Habiba Mohsen.
