När Labours partiledare Jeremy Corbyn i april till slut tog bladet från munnen och meddelade var han stod i frågan om fortsatt brittiskt EU-medlemskap fanns det anledning att förvånas. Sist landet höll folkomröstning om förhållandet till Europa var 1975. Då gällde det den Europeiska Ekonomiska Gemenskapen EEG och Corbyn röstade för ett utträde. 1993 röstade han emot Maastrichtfördraget som innebar att gemenskapen övergick i en politisk union. Och så sent som i juni förra året sade han att ”ett Europa som förvandlar små nationer till skuldkolonier har ingen framtid.” Referensen till förnedringen av Grekland gick inte att ta miste på. Mot den bakgrunden kunde man tro att han även nu när frågan återigen ställts på sin spets skulle vara konsekvent med sin tidigare hållning. Men Corbyn valde att ställa sig på ”remain”-sidan och därmed göra gemensam sak med premiärminister David Cameron.

Två dåliga alternativ

I Labours vänsterflygel finns det en växande frustration över EU och det är tydligt att Corbyn i grunden delar den. Men för många inom den brittiska vänstern är folkomröstningen helt enkelt ett val med två dåliga alternativ där det ena trots allt var mindre dåligt en gång i tiden. Enligt Nick Dearden, ordförande för den ideella organisationen Global Justice, har EU trots de senaste årtiondenas högervridning ändå inneburit vissa progressiva framgångar:
– Under två decennier gjorde EU att ett visst antal progressiva element infördes i Storbritannien som styrdes av de konservativa under 1980- och 90-talen: en starkare arbetsrätt, framgångar i jämställdhetsfrågor, miljöskydd… I dag är det uppenbarligen inte längre fallet och Europa befinner sig på en liberal linje. Men om vi inte är medlemmar i EU, hur ska vi då kunna kämpa för ett mer progressivt Europa?, säger han i en intervju.
Det är en analys som har blivit legio inom Corbyn-kretsar: istället för att bara ”remain”, som många inom Labours högerflygel vill, kampanjar Corbyn för ”remain and reform”.
Men alla delar inte den synen. Greklandstraumat förra sommaren gjorde det plågsamt tydligt för många att EU som det ser ut idag inte går att reformera, oavsett vilken regering som kommer till makten i medlemsstaterna. Den national-suveränistiska strömningen inom vänstern har, liksom i många andra länder i Europa, vuxit sig starkare i Storbritannien de senaste åren. De som förespråkar en ”exit to the left” hävdar att det idag går att föra en mer progressiv politik på nationell och lokal nivå om man frigör sig från EU:s nyliberala regelverk. Det är en analys som är svår för remain-sidan att argumentera emot. Faktum är att delar av Corbyns eget program i princip skulle ses som illegalt från ett EU-institutionellt perspektiv. Dessutom skulle Labour ha kunnat utnyttja situationen och låtit de konservativa slita sönder sig själva i det inbördeskrig som pågår i partiet genom att ställa sig bakom ett utträde.

Oro för Corbyns positionering

En anonym företrädare för det stora fackförbundet Trade Union Congress sammanfattar ståndpunkten i en intervju:
– Det finns ett ordspråk som lyder: undvik att gripa in när din fiende är i krig med sig själv.
Sist Labour tydligt ställde sig på den konservativa ledningens sida var i folkomröstningen om skotsk självständighet för två år sedan. Då ledde det till att partiet nästan utplånades norr om gränsen. Oron är nu stor att Corbyns positionering i Brexit-frågan ska få liknande konsekvenser.
Men trots det är stödet för en exit to the left ändå relativt svagt. Bara tre av landets fackförbund har ställt sig bakom ett utträde. För resten skulle det innebära färre jobb och framförallt försämrade arbetsvillkor. Enligt George Kerevan från skotska självständighetspartiet SNP, som är för ett fortsatt medlemskap, är EU i själva verket ett skydd mot en extremt konservativ regering. Efter ett utträde skulle Storbritannien, lett av en konservativ regering som i många frågor står till höger om EU-kommissionen, inte längre bindas av de direktiv i arbetsrätt, miljöskydd och jämställdhet som landet underkastade sig på 1980- och 90-talen. Dessutom skulle ett utträde efter en kampanj som alltmer kommit att präglas av invandring och främlingsfientlighet på högersidan, och som kulminerade i mordet på politikern Jo Cox förra veckan, öka högerpopulistiska Ukip:s legitimitet och kunna leda till att partiet i framtiden blir en potentiell samarbetspartner för de konservativa. För många vore det en mardröm värre än status quo. Mot den bakgrunden kan Corbyns beslut ses som ett val av en ”lesser evil”.
I förlängningen kan denna splittring inom vänstern avgöra omröstningens utgång. Opinionsmätningarna pekar på ett väldigt jämnt resultat med några procentenheters ledning för de som vill lämna. Enligt de flesta statsvetare är skyttegravarna hos de konservativa så djupa att de går att förutsäga. Inom Labour och vänstern i stort är landskapet rörligare. Därför kan de väljare som Corbyn inte lyckas övertyga bli nyckeln som öppnar dörren till det okända för Storbritannien.