I slutet av juni fick Finland en ny bred samlingsregering. Valets stora genombrottsparti, främlingsfientliga Sannfinländarna, hölls utanför. Regeringen sträcker sig från det borgerliga Samlingspartiet till Vänsterförbundet, som fått två ministerposter.
– Valresultatet var otroligt på det sättet att sju partier förlorade och ett vann, det var ju bara Sannfinnarna som gick framåt, sammanfattar Paavo Arhinmäki, partiledare i Vänsterförbundet och nybliven kultur- och idrottsminister.
Den andra ministerposten från vänstern innehas av Merja Kyllönen, som från och med regeringsbildningen ansvarar för Finlands trafikfrågor.
Vänstern – regeringens samvete
Sedan 1995 har Vänsterförbundet förlorat röster i varje riksdagsval. Senast fick partiet 8.1 procent av rösterna.
– Det är egentligen det generella stödet för vänstern som har minskat. Så har det varit i ungefär 35 år, kan man säga. Samhället har förändrats och de som har arbete mår bättre än förut. Arbetarklassen finns inte kvar på samma sätt. Andelen av de röstande bland de som verkligen behöver rösta är låg, många valde Sannfinländarna istället och vi lyckades inte få proteströsterna, säger Arhinmäki till Flamman.
Vänsterns deltagande i regeringen var ett kontroversiellt ämne i de interna debatterna. Kritiska röster i ungdomsförbundet var exempelvis motståndare till regeringssamarbetet.
– Det var väldigt mycket diskussioner i Vänsterförbundet om vi skulle gå med eller inte i regeringen. Varför vi till slut valde att vara med var för att satsa på att arbeta mot nedskärningar och höja arbetslöshetsersättningar, förklarar han.
– Vi har fått igenom mer progressiva kapital- och företagsskatter. Skatterna nu är därför de mest progressiva på 15 år. Sedan handlar det om att minska klyftan mellan rika och fattiga, som har ökat de senaste åren. Regeringsbasen och programmet är inte vad vi verkligen skulle vilja ha men med våra 8.1 procent har vi fått igenom många punkter. Kanske mer än vi borde ha haft, skrattar Arhinmäki.
På kultursidan uppger den ansvarige ministern Arhinmäki att högsta prioritet är att ge alla människor möjligheten att uppleva mer kultur. Det finns planer på utbrett ekonomiskt stöd till fria kulturgrupper och gräsrötter. Även subkulturella inslag ska lyftas fram.
Den finska politiken karaktäriseras ofta som konsensusinriktad. Och Fredrik Sonck, frilansjournalist och tills nyligen chefredaktör vid vänstertidningen Ny Tid tror på begränsat inflytande för Vänsterförbundet på sikt.
– Jag har svårt att se att Vänsterförbundet väldigt konkret ska kunna prägla politiken. Deras uppgift i regering lär bli att vara ett samvete och att se till att man inte hamnar alltför långt högerut i kompromisserna. Många socialdemokrater är nog därför också nöjda över att de finns med i regeringen, säger Sonck till Flamman.
Proteströster till Sannfinnländarna
Av förklarliga skäl är Sannfinländarnas framfart och nästan 20 procent av rösterna en av de viktigaste inrikespolitiska frågorna i finsk politik nu. Paavo Arhinmäki hänvisar till att deras framgångar de senaste åren, som kulminerade i det senaste valet, har påverkat atmosfären i Finland och lett till att ”hatet ökar” och att ”människor säger saker man inte kunde höra för bara två år sedan”. Utvecklingen beskriver han som skrämmande. Sonck lyfter dock fram en något annorlunda sida i partiet.
– Sannfinländarna har otrevliga och främlingsfientliga högertoner. Men i den ekonomiska politiken är de ändå någon form av en odefinierad vänster. Vill man breda på lite så kan säga att vänstern gick framåt i valet. Det Sannfinländarna försökte spela på var kritiken mot EU och överheten, att Finland har förlorat ekonomiskt inflytande, menar Sonck som hänvisar till att Sannfinnarnas nästan nostalgiska hållning till välfärdsstaten lockade sympatier.
Problembeskrivningen stämmer överens med Arhinmäkis påpekande om vänsterns generella problem. Sonck anser att detta delvis beror på Vänsterförbundets egen profil.
– Den intellektuella vänstern har blivit dominant i Vänsterförbundet. Det är väldigt mycket akademiker och aktivister av olika slag med. En stor del av den traditionella arbetarklass som mycket väl skulle kunna sympatisera med Vänsterförbundet känner ett visst främlingskap inför de representanterna.
Lätt att förlora identiteten
Balansgången för vänstern är svår. Samlingspartiet, med statsminister Jyrki Katainen i spetsen, leder regeringen. Det har partiet inte gjort sedan 1991. Hållningen till EU har varit den verkliga vattendelaren i landets politik. Opinionen mot EU:s räddningspaket för krisländer är stark, vilket Sannfinländarnas valresultat också indikerar. Även om vänstern har fått igenom positiva förändringar och relativt stort inflytande finns det risker med samarbetet.
– För ett litet parti som Vänsterförbundet är det svårt att styra riktningen. Man får säkert en del av äran för att vara en god samarbetspartner, men man får problem med sina väljare om man inte går i den riktning man har lovat. Det är ett stort dilemma för småpartierna att försöka att få igenom sina hjärtefrågor och kompromissa bort andra. Det handlar om att kunna se väljarna i ögonen, menar Sonck som i sin optimism ändå kan se faror.
– Jag hör nog till dem som tycker att den nuvarande regeringsbasen är den minst omöjliga. Alla andra alternativ var sämre. Men det är lätt att förlora sin identitet i det finska systemet.
