Ni har hört det nästan till leda under lång tid, också i denna tidning: trots att den kapitalistiska ekonomin krisar fullständigt, växer inte vänstern och deras lösningar, om de har några överhuvudtaget, diskuteras inte alls. Det där är inte sant längre.
Valen i Frankrike och Grekland är över för den här gången. Även om högern tog hem segern i Grekland och socialdemokratiska Socialistpartiet segrade i Frankrike präglades båda valrörelserna mycket starkt av vänsterns frågeställningar, också i ekonomiska frågor. Det var mycket länge sedan ett parti i Västeuropa, med ett program som Syrizas, fick 27 procent av väljarna med sig. Grundläggande vänsterfrågor som att rika ska bidra till välfärden via skattsedeln sattes högt upp på dagordningen av ett parti som dessutom har en mycket radikal utrikespolitisk agenda och förespråkar drastiska nedskärningar på militärutgifterna. 27 procent av grekerna röstade på ett tydligt vänsterparti, det vill säga Syriza. Ytterligare fyra procent röstade på ett yttervänsterparti som vägrade att ens diskutera regeringssamverkan med ett parti som Syriza, det vill säga KKE. Och dessutom: ytterligare 6,3 procent röstade på en högerutbrytning av Syriza som troligen kommer att  ingå i regeringen med ett slags ”ja till stålbadspolitiken, med förnuft”-linje. 37,3 procent till partier till vänster om socialdemokratin alltså och Grekland är i grunden förändrat. Med ett vänsterparti som landets starkaste opposition kommer det inte att bli lätt för den nya regeringen att ignorera att det finns alternativ till EU:s stålbadspolitik.

I Frankrike lyckades inte vänsterns Jean-Luc Mélenchons Vänsterfronten hela vägen fram, trots ett bra drag kring valkampanjerna och en offensiv attityd. Till slut blev nyvalde president Hollandes vänstersväng och det franska valsystemets krav på taktikröstning för svåra motståndare. Men på Vänsterfrontens valmöten har hundratusentals människor samlats och de har puttat Hollande framför sig, bland annat i skattefrågan där det ett tag blev något av tävling mellan Mélenchon och Hollande vem som ville dra in mest av de med riktigt höga löner. Jämför det med den svenska politiska debatten där varje förslag om en promilles skattehöjning möts med bestörtning av både media och politiska motståndare. Vänstern i bred mening går trots allt stark ur denna vår och sommars franska politiska debatt.

Nå, det handlar inte bara om Grekland och Frankrike. I Nederländerna, ett land som i många stycken saknar likhet med den grekiska utvecklingen, pendlar vänsterpartiet Socialistiska partiet mellan att vara landets starkaste och näst starkaste parti i opinionsundersökningar och på Island är vänstern med sin finansminister, och senare näringsminister, Steingrimur Sigfusson ledande i arbetet med en återhämtning bortom EU:s stålbadspolitiska ramar och med folkets vilja i centrum. Island har vägrat att ta diktat utifrån om hur de ska lösa sin kris, till bland annat Londons stora förtret. På Irland forsar vänsternationalistiska Sinn Fein fram i krisens kölvatten och ligger för närvarande på kring 25 procent. Med ett tydligt motstånd mot åtstramningspolitiken, försvar av arbetsrätten och de fackliga organisationerna och en satsning på tillväxt i stället för recession vinner de allt fler irländares förtroende.

Alla dessa exempel är tagna från väst­europeiska länder där vänstern sedan länge varit svag och marginaliserad. Det finns alltså anledning för vänstern i Sverige att sträcka på sig igen och sluta att utgå från att man talar från förlorarhållet. Efter årtionden av nederlag kan vänstern med fog börja agera med självförtroende igen. ”Pepp!”, som ungdomarna säger nu för tiden.