Vänstern har äntligen medvind. I New York, Berlin och Storbritannien växer rörelser som gjort ekonomisk rättvisa, klimatomställning och solidaritet till politiska framtidsfrågor. Men när de egna hjältarna kallas mördare, judars sorg blir en provokation återstår en fråga: vem behöver egentligen vänsterns fiender när den har sina egna?
Mamdani what do you say, how many kids did you kill today?
Union Square 7 oktober: På treårsdagen av Hamas terrorattack, som dödade runt 1 200 israeler, hölls en minnesstund. Bland de sörjande står stadens annars alltid leende borgmästare Zohran Mamdani, tyst och allvarlig.
Arrangören Israelis for peace hedrar både offren för den 7 oktober och palestinier som dödats i Gaza. Men demonstranter överröstar vittnesmålen med slagord om att Mamdani är en barnamördare.
Detta för att han som borgmästare öppet sörjer med stadens judar. Socialisten och muslimen som genomför reformer som gynnar fattiga och gör staden tryggare, som gett sitt stöd till bojkottrörelsen BDS, som svurit att han kommer att arrestera Benjamin Netanyahu om han sätter sin fot i New York. Han får ta emot grova anklagelser och glåpord.
Oranienplatz i Kreuzberg: Samma kväll, på det symboltunga datumet, samlas några hundra palestinademonstranter, bland dem Greta Thunberg. På affischen syns bulldozern som rev stängslet den 7 oktober med rubriken: ”Until total liberation”, tills frigörelsen är fullständig. Ett av slagorden löd: ”There is only one state, Palestine, ’48”.
Att protestera Israels folkrättsbrott är förstås legitimt och i synnerhet Tyskland har behandlat demonstranter med hård repression. Landet har dessutom infört en cancelkultur där världsstjärnor som konstnärerna Candice Breitz, Nan Goldin och författaren M Gessen avbokats eller förnedrats på grund av sin solidariska hållning med Palestina.
Men hur stärker det Palestinarörelsen att göra bulldozern från den 7 oktober till en symbol för befrielse?
Brighton den 4 oktober: Det gröna partiet röstar under kongressen igenom en enstatslösning och som definierar sionism som rasism. Visst finns både pragmatiska och idealistiska skäl återstarta landet mellan floden och havet som en jämlik plats för judar, kristna och muslimer. Man får inte glömma att det gick hyfsat för judar och muslimer att leva i symbios fram till 1948, det kan funka igen. En förebild skulle kunna vara Sydafrika. Och visst finns det visst fog för att betrakta sionism som en föreställning om att ett folk måste bort där ett annat ska in.
Men sionism har också andra betydelser, däribland judiskt nationellt självbestämmande. Risken är också att sådana symbolfrågor, som har väldigt lite med klimatet att göra, är en trojansk häst för antisemitiska ”flyktingar” som uteslutits från andra partier. De gröna, länge ett perifert parti inklämt mellan nyliberala thatcherister och betongiga labour, har sett en exempellös blomstring med ultrabegåvningen Zac Polanski. Med mamdanisk charm och skärpa har han tredubblat medlemsantalet.
Liksom Mamdani har Polanski, själv jude, varit tydlig i sin hållning till Palestina och benämnt kriget som folkmord. För det har han anklagats för antisemitism från judiska högergrupper medan konservativa The Times i maj i år publicerade en uppenbart antisemitisk karikatyr av honom med krokig näsa. Själv kommenterar Polanski kongressbesluten som ”unhelpful distraction”, ett kontraproduktivt sidospår.
Brighton, Berlin, New York, vad händer?
Från min horisont i Stockholm ser jag en vänster som för första gången på åratal, genom hårt arbete, smarta kampanjer och inte minst gott humör, lyckats föra upp frågor om ekonomisk rättvisa, internationell solidaritet och grön framtid på agendan. Men i stället för att fira triumfer, tackas de genom att kallas mördare och tvingas in i demagogiska ordstrider.
Det är en märklig sorts politiskt självskadebeteende att äntligen vinna gehör för sina idéer – och sedan göra sitt bästa för att skrämma bort dem som börjat lyssna.
