De senaste åren har Vänsterpartiet förändrats på djupet. Partistyrelsen har ökat partiets politiska inflytande, breddat partiet medlemsmässigt och förstärkt organisationen. Det har skett med ett starkt stöd i partiet, vilket inte är konstigt. Det började med den långa framtidsdebatt inför kongressen 2012, då Jonas Sjöstedt valdes. Samma kongress beslutade att ändra på en rad grundläggande saker, så som att genomföra ett fokuserat arbete på att öka jämställdheten i organisationen, att inför en obligatorisk partiskatt och förbättra stämningen och arbetsmiljön i partiet. Idag är många av de föreslagna förändringarna genomförda. Vägen dit har inte varit spikrak – för varje förändring har mötts av motstånd.
Förändringsambitionen var politisk – att i den epok då socialdemokratin gett upp sina samhällsförändrande idéer, upprätta en tydlig vänsterrörelse för att kunna ta fajten för jämlikhet och välfärd. Ambitionen på kongressen 2012 att vända Vänsterpartiets nedgång (som då varat sedan 2004) och diskussionen och frågorna ställdes utifrån vad som behövdes för att bygga den rörelsen. Vänsterpartiets medlemmar diskuterade det som genom Framtidskommissionen kom att bli ”Strategidokumentet”. Man ville ha ett parti som var mer jämlikt – mellan kvinnor och män, men också mellan då högt avlönade toppolitiker och vanliga medlemmar. Medlemmarna ville bygga en starkare organisation tillsammans, snarare än att ha en riksdagsgrupp som satt på merparten av de ekonomiska resurserna och ett parti som, inte minst, var vänligare i sina interna diskussioner.
I början av mitt nya uppdrag trodde jag att alla vad glada över partiskatten, som nu skulle både stärka partiets ekonomi och minska de enorma ekonomiska skillnader som rådde. Det fanns trots allt toppolitiker som tjänade 80 000 kronor i månaden, samtidigt som vanliga fritidspolitiker fick kaffepengar. Den samling av tidigare funktionärer jag mötte när jag precis blivit vald till partisekreterare bara skakade på huvudet åt partiskatten. ”Helt orimligt”, ”Kommer aldrig funka” sa de.
Så ser förändring ut i praktiken. Den är sällan helt okontroversiell, ens när den har kompakt stöd av en majoritet
Jag minns de diskussioner med distriktsordföranden som ansåg att de inte hade några kvinnor att sätta på sina listor. ”Det är lite överdrivet med feminismen i partiet”, som en uttryckte det samtidigt som han var förundrad över att de unga kvinnor som blev medlemmar aldrig stannade speciellt länge.
Jag minns också många av de möten med enskilda lokala politiker som vant sig att bestämma politiken i kommungruppen själv och var i ständigt krig med medlemmarna på orten. Stadgarnas innebörd det faktum att det faktiskt var styrelser och demokratiska beslut, inte enskilda politiker, som bestämmer i Vänsterpartiet var ofta mitt budskap. ”Men så har vi aldrig gjort”, kommenterade ett landstingsråd så då suttit i decennier på sin post.
Så ser förändring ut i praktiken. Den är sällan helt okontroversiell, ens när den har kompakt stöd av en majoritet. Den kräver arbete och en partiledning som står på sig. Den kräver ibland lite is i magen, att man inte bara ser att det ”är något gräl som pågår”, utan att se den större bilden av vilket parti vi strävar mot och vilka resultat det ger.
Den ”helt orimliga” partiskatten och sammanslagningen av riksdagsgruppens ekonomi med partiets ligger bakom den bästa ekonomi partiet centralt haft på många årtionden och finansierar med de 10,3 miljoner som inkommit sedan 2014 nära nog ensam nästa valrörelse. På lokal nivå inbringar den, lågt räknat 3,8 miljoner per år!
Alla påstötningar för partiets ”överdrivna feminism” ledde till att vi 2014 blev det första partiet i Sveriges historia som hade minst hälften kvinnor på förtroendeuppdrag i kommuner, landsting, riksdag, partistyrelse och VU. Och just nu – årsskiftet 2017/2018 är första gången i partiets historia som kvinnor också utgör 50 procent av partiets medlemmar.
Den kulturella förändring som skett i Vänsterpartiet är mycket mer svårfångad, men jag vill hävda att den där den lyckats har skapat ett betydligt vänligare parti. När jag mötte partiveteraner på kongressen 2016 hade de förstås synpunkter på allt möjligt, men de var överens om en sak: diskussionerna och stämningen var betydligt vänligare än förut. När vi utvärderar vårt största arrangemang, Vänsterdagarna, får det extremt höga betyg och vänliga omdömen. Och när Göteborgs universitet jämför partierna utifrån medlemmarnas åsikter om demokrati och partiledning får Vänsterpartiet högst betyg av alla riksdagspartier.
Den kulturella förändring som skett i Vänsterpartiet är mycket mer svårfångad, men jag vill hävda att den där den lyckats har skapat ett betydligt vänligare parti
Men det finns också en förändring som innebär att dagens partiledning är mer aktiv i att ta itu med problem. Att skapa ett demokratiskt och vänligt parti innebär ibland för en partiledning att ta konflikter med företrädare som underminerar sina kamrater. Vill vi till exempel skapa en miljö utan sexuella trakasserier, så måste partiföreningar, distrikt och partistyrelse värna de som är utsatta och konfrontera de som beter sig illa. Vill vi värna en acceptabel arbetsmiljö för anställda, så måste vi säkerställa en professionell ledning för kanslier, även om det betyder konflikter med politiskt ansvariga. Vill vi lösa problem med enskilda medlemmar som kränker andra medlemmar eller hotar politiska motståndare eller gör oacceptabla politiska uttalanden, då måste det finnas ledningar lokalt och nationellt som är beredda att göra det som krävs för att det upphör.
Vi bygger ett större parti, och vi gör det i en tid då människor har berättigade krav på att behandlas väl som medlemmar, förtroendevalda och anställda. Jag är övertygad om att det bidragit till att vi också har fler medlemmar än på länge: inför kongressen 2012 hade vi 11246 medlemmar. Idag har vi 17 055 – mer än vi haft något år före ett val sedan 1981.
Vänsterpartiet är nu ett större parti med mer politiskt inflytande än någonsin. Det inflytande vi har över statsbudgeten är oöverträffat i vår historia och vi har lyckats förskjuta debatten om vinsterna i välfärden mer än i någon annan enskild fråga. Med fler medlemmar, starkare finansiella och organisatoriska muskler, har vi förutsättningar att få än mer gjort. Det stora genombrottet ligger framför oss, men en sak är säkert: det är ett betydligt starkare parti som går till val i år än på mycket länge.
