I Latinamerika finns 200 miljoner fattiga varav 81 miljoner lever i extrem fattigdom. Ingen av dem är kuban. Cirka 35 miljoner latinamerikaner är analfabeter. Ingen av dem är kuban. 17 miljoner barn under 14 tvingas lönearbeta. Inget av dem är kuban.
Många av oss latinamerikaner antingen identifierar oss med Vänsterpartiet eller ser partiet som allierat i kampen mot ett alltmer reaktionärt, främlingsfientligt och rasistiskt samhällsklimat, samt mot en svensk utrikespolitik som alltmer ligger i linje med USA:s intressen och dess globala krig mot jordens svagaste.

Därför ser vi med stort oro hur partiet återigen har valt att offra det kubanska folkets fana med syftet att uppnå en frist i den hårda kampen mot högerns propaganda och på så sätt vinna acceptans bland de privilegierade i det svenska samhället.
Vänsterpartiets kongress av­slog den 8 juni en motion som yrkade för att upprätta en dialog med Kubas Kommunistiska Parti med argumentet att landets demokrati, trots Kubas internationellt erkända sociala landvinningar, inte följer den demokratimodell som EU och USA föreskriver.
Vänsterpartiet säger att detta är radikal politik. Egentligen handlar det om en mjuk version av EU:s ”gemensamma ståndpunkt” med sanktioner mot Kuba samt för USA:s blockadpolitik som självaste FN har fördömt som ett folkmord på det kubanska folket.
Våra latinamerikanska folk reser sig idag i en väldig social rörelse från Eldslandet till Bravofloden mot fattigdom och förtryck ur 500 år av kolonialism, de multinationella företagens utsugning och stormakternas interventioner.

Det Bolivarianska Alternativet för Amerika ALBA är en av de processer som leder denna kontinentala rörelse för ett värdigt och självständigt liv. ALBAs länder omfattar drygt 60 miljoner invånare, men vi är hundratals miljoner latinamerikaner som känner att vi är en del av detta alternativ och delar dess anda ”från folk till folk.”
Inom ALBA har 3 miljoner latinamerikaner blivit alfabetiserade. Miljoner har fått hälsovård. Tiotusentals fattiga har fått högskoleutbildningar. Ingenting av detta skulle ha varit möjligt i en sådan skala utan den kubanska socialismens bidrag. Kuba befinner sig i den latinamerikanska vänsterns centrum och dess roll kan inte ignoreras.
Latinamerika är idag ett jättelikt laboratorium för ett samhällsexperiment i vilket frågor tas upp om social rättvisa, om demokrati, om rätten till olikheten, om respekten för naturen och om socialismen. Den omfattar många olika självständighetsrörelser, många socialismer och många olika sätt att praktisera demokratin.
I Latinamerika idag diskuteras alla dessa frågor, inklusive den kubanska socialismen och demokratin. Men det som inte diskuteras och som aldrig någonsin kommer att diskuteras är legitimiteten av det samhällsmodell som det kubanska folket självt valde och för vilken det har betalat det höga priset av nästan 50 år av USA-amerikanska terrorattacker och blockad. Det som aldrig har diskuterats är det kubanska folkets rätt att gå sin egen väg.

Regeringar som Bolivias eller Venezuelas utsätts idag för destabiliserings- och terrorkampanjer från USA:s och den europeiska högerns sida och i dessa kampanjer stöds till och med fascistiska och nynazistiska grupper. De aggressioner som dessa länder utsätts för leds och planeras i samma högkvarter som bedriver kampanjerna mot det socialistiska Kuba.
Ett av dessa kampanjers syften är att omvandla Kuba till en internationell paria. Tyvärr har vänsterpartiet, när man vägrar upprätta en dialog med de kubanska kommunisterna, i praktiken gjort gemensam sak med angriparna.
För ett samhälle fritt från rasism och intolerans hoppas vi att (v) ser över sin hållning.