I bananmonarkin Sverige har svängdörrarna mellan politiken och det privata näringslivet sedan länge monterats ner. Numera är det knappt någon som höjer på ögonbrynen när tunga makthavare eller politiska tjänstemän blir lobbyister. Det har gått så långt att det i dag anses fullt normalt att vara aktiv som kommunpolitiker och samtidigt ha uppdrag för företag som mjölkar den gemensamma välfärden på pengar.
Vänsterpartiet har hittills varit ett undantag. Att partiets tidigare kommunikationschef Jenny Lindahl tar jobb på Kreab – pr-branschens svarta får med starka kopplingar till välfärdsföretagen – riskerar därmed att få stora efterverkningar. Som Marcus Larsson från Tankesmedjan Balans, en av Sveriges främsta lobbyistgranskare, säger till Flamman är det inte otänkbart att ”en dörr öppnades åt båda hållen där”.
Från interna kritiker har krav på uteslutning på den tidigare förbundsordföranden för Ung vänster som ett brev på posten. Men diskussionen bör breddas till att handla om partiets utveckling i stort. Dörren till pr-branschen ställdes ju faktiskt på glänt redan när Jenny Lindahl först anställdes – hon hade redan under 2000-talet arbetat för pr-byrån Hill & Knowlton. Uppenbarligen såg ledningen ett behov av att slipa partiets kommunikation.
Vänsterpartiet är på väg att bli de nya sossarna, i ordets sämsta bemärkelse
Kreab-kopplingen ger nu vatten på de interna kritikernas kvarn: den cementerar bilden av att Vänsterpartiet är på väg att bli de nya sossarna, i ordets sämsta bemärkelse – inte ett reformistiskt massparti, utan ett dominerat av principlösa karriärister. Man behöver inte vara pr-expert för att se problemet. I en tid då kommunikation är allt spelar det ingen roll om kritikerna har rätt eller inte, om detta är bilden som förmedlas av Jenny Lindahls karriärval.
Alla som stödjer ambitionen att bygga ett folkligt arbetarparti har därmed skäl att ta sig en funderare i dag. Om ambitionen är att tvätta bort stämpeln som ett elitistiskt vänsterparti för en urban medelklass är öppna dörrar mellan partiet och lobbyistbranschen naturligtvis fel väg att gå. Så vad bör göras?
Två saker är nödvändiga. För det första måste vänstern och arbetarrörelsen i stort fortsätta utveckla sin kommunikation. Men det bör göras genom att stärka och bygga upp rörelsens egna institutioner för idéutveckling och opinionsbildning, i form av tankesmedjor, studieförbund, medier. Inte genom att göra sig beroende av expertis från det privata näringslivet.
För det andra är det dags för Vänsterpartiet att skifta fokus, från kommunikationsplaner till att bygga upp partiorganisationen, i synnerhet på de platser där partiet säger sig vilja vinna nya väljare. Ett bredare vänsterparti måste byggas nedifrån och upp, inte minst för att få fram de politiska företrädare med olika bakgrunder som ett sådant parti behöver. För även om kommunikation är viktigt så är det inte allt.