Så var det då officiellt klart: Vänsterpartiet har ett guldläge för att pressa socialdemokraterna till vänster inför 2006. 82 procent av ”LO-opinion”, ett urval aktiva i LO, föredrar att socialdemokraterna samregerar med vänsterpartiet jämfört med 13 procent som föredrar miljöpartiet. Den heta debatt som pågått om vänsterpartiets roll har i vilket fall inte avskräckt LO-medlemmarna. Undersökningen är gjord i november 2004.
Resultatet är bättre än när en liknande fråga ställdes av LO-opinion (19/4 2002), då sammanlagt 71 procent föredrog ett rent samarbete mellan s och v framför andra alternativ.
Om man läser fler av LO-opinion är det inte svårt att förstå varför LO-medlemmarna tycker bra om vänsterpartiet.
En majoritet stöder kortare arbetstid (56 procent var för kortare arbetstid, 20 procent för längre semester) i motsats till LO-ledningen och s som istället ville se längre semester (15/8 2003).
En majoritet, 59 procent, vill att enbart kommuner och landsting skall sköta vård, skola och omsorg, medan fem procent tycker vinstdrivande företag, en tredjedel sa ja till att ideella organisationer skall komma in i dessa kärnsektorer i det offentliga (31/5 2002).
LO-opinion säger också blankt nej till sänkt inkomstskatt och vill att mer pengar till offentlig service skall prioriteras istället (3/9 2004)
Sex av tio i LO-opinion sade nej till EMU (22/8 2003). Och lika många ville ha en folkomröstning om förslaget till EU-konstitution (13/2 2004).
Sex av tio anser också att en ordförande i ett LO-förbund inte skall tjäna mer än 50 000 kronor – och bland dessa finns en stor grupp som vill dra gränsen redan vid 40 000 kronor (29/11 2002).
Sju av tio tycker att facket inte skall gå med på försämringar för att rädda jobb kvar i Sverige.
Liberala debattörer och den nya frihetliga vänstern må rysa. Det är en nationalstatskonservativ traditionalism – eller helt enkelt vänster-åsikter, som det brukade heta tidigare – som regerar i LO. Tack och lov att LO-ledningen och Göran Persson är mer positiv till höga chefslöner, utvidgat EU-samarbete och globaliseringens lyckliggörande tendenser att pressa ner löner.
Men för vänsterpartiet finns det också tillfälle att fundera på djupet över förhållandet till LO och socialdemokratin.
Inte bara därför att det definitivt finns frågor där LO-opinionen inte gillar vänsterpartiets linje – en majoritet vill ha kvar monarkin och tycker att alkoholskatterna är för höga, en av tre LO-medlemmar vill att Sverige lämnar EU, och bara en av sex i LO-opinion. Utan därför att opinioner måste drivas för att inte gå tillbaka.
Det första problemet är att vänstern är helt underdimensionerad medialt. ”Opinionen” utgör en viktig del i det politiska spelet i Sverige idag. Men då talar vi nästan alltid om den borgerliga opinionen. Ett tusental inresta medlemmar i Skattebetalarnas förening eller Villa-ägarna reser ständigt frågan om att avskaffa förmögenhetsskatten eller fastighetsskatten. Men när 300 000 LO-medlemmar kräver rättvis fördelning dör frågan på en dag. Det handlar naturligtvis om mediekontakter och medvetet opinionsarbete.
Det andra problemet handlar om att vänstern under de senaste åren avvecklat sitt visionära tänkande genom att inskränka det till nästa års budgetramar. Resonemanget går ut på att det är så man blir ”trovärdig”. Samtidigt arbetar högerns tankesmedjor på förändringar som kan ligga tio år fram i tiden. Och de struntar naturligtvis i om det är trovärdigt eller inte, eftersom de själva tror på sin politik. Just nu finns en starkt opinion för en välfärdstat i Sverige. Den kanske inte finns om några år, när sjukvården är privatiserad och när folk ser religiösa friskolor som naturligt istället för medeltida. Den opinionen kräver mer än läpparnas bekännelse till ”välfärden”. Den kräver konkreta lösningar nu och om tio år. Något som LO och s varit oförmögna att ta fram.
När vänsterpartiet nu lägger upp sin strategi inför valet 2006 måste man ha en sak klart för sig. V kan helt enkelt inte bli en släpvagn till vad LO:s förtroendevalda och medlemmar tycker. Det är att vara en börda, inte en drivkraft. Vänstern måste gå före. Politiskt, som opinionsbildare och som organisatörer.
Enskilda frågor, som tandvårdskostnader är utmärkta att ta tillvara på. Men det som krävs är ett ekonomiskt-politiskt program som löser de stora frågorna om välfärdens finansiering och arbetslösheten. Även om det skulle stöta sig med LO-toppen. Deras medlemmar skulle knappast ha något emot det.