Norges nationaldag den 17 maj är nu passerad och visst hade de flesta där mer att fira än vanligt. Den politiska högerkursen är bruten. Omfattande satsningar på den gemensamma sektorn, stopp för privatiseringar, skuldavskrivningar och en nyorientering i utrikespolitiken har genomförts. I den svenska vänstern beskrivs också Norge som en framgångshistoria. Det är både begripligt och logiskt.

Men samtidigt är det viktigt att inse att de politiska förändringarna i Norge inte började med diskussioner om regeringssamverkan mellan företrädare från regeringspartiernas ledningar. Tvärtom var det en mobilisering bland människor – inte minst inom norska LO – som la grunden för att regeringen nu har ett starkt mandat att föra en radikal politik. Denna insikt är helt avgörande för att den norska metoden skall kunna ge inspiration till arbetet i Sverige.
Det betyder också att alla diskussioner här på hemmaplan om regeringsbildning, formaliserat parlamentariskt samarbete, alliansbyggande eller gemensamma plattformar med socialdemokrater är att börja för tidigt och i helt fel ände. Istället handlar det om att vara med och organisera motståndsrörelsen mot regeringens politik. I senaste numret av Socialistisk debatt skriver Asbjörn Wahl, koordinator i For Velferdsstaten att ”Det är nyskapandet, genom byggandet av allianser, nya rörelser och en mer politiserad fackföreningsrörelse som har bidragit till de mest avgörande förändringarna av norsk vänster de senaste åren och som har gett några viktiga politiska segrar”.

När den främlingsfientliga högerextremismen efter europeiskt mönster nu griper omkring sig i Sverige, också in i arbetarklassens kärna, är denna insikt än mer nödvändig. Den som känner sin egen sociala position försämras, förlorar jobbet eller får ännu lägre sjukpenning söker förändring bortom enstaka skattesatser eller lagparagrafer. Varför då söka bland partier som redan upplevs ha svikit, bara syns i TV och där det framstår som om det är slipsfärgen och storleken på partiledarens herrgård som utgör främsta skiljelinjerna? Här har vänsterpartiet ett ansvar som ingen annan kan eller kommer att ta.
Mycket av vänsterpartiets arbete är också äntligen på rätt väg. Viktiga verktyg finns på plats. Nu bör vi:
– ägna all kraft åt partistyrelsens prioriterade projekt inom områdena välfärd, arbete, ekonomisk politik och miljö. Bryta ner, konkretisera, skärpa.
– se till att den antagna kommunikationsplanen används och förnyar hela partiet.
– använda erfarenheterna från segern i EMU-kampanjen och Socialistiska Partiets framgångar i Nederländerna och bygga ett vardagsnära parti i konflikt med etablissemanget.
– på alla nivåer – i första hand lokalt – etablera kontakter med facket, Hyresgästföreningen, Nätverket för gemensam välfärd mfl.
– bygga en partiorganisation som kan bära upp arbetet i hela landet. Partiarbetet sker runt fikabord, på skolan och arbetsplatsen, på torget hemma i förorten och utanför konsum.

I en mängd grundläggande frågor delar en majoritet av befolkningen vänsterpartiets uppfattning, så låt oss börja där. Utbyggd välfärd och service, förbättrade gemensamma kommunikationer och stopp för privatiseringar. En skola som ger bildning och inte bara utbildar för företagens behov, och en äldreomsorg som ger trygghet och inte ser dig som en handelsvara. Rätten till arbete, ett försvar av de gemensamma socialförsäkringarna och en a-kassa som man har råd att vara med i och som ger tillräckligt stöd när det behövs. Avskyn för hur samhällseliten berikar sig på vanligt folks bekostnad. Här finns grogrunden för rörelse och en opinion stark nog att inte bara omkullkasta den sittande regeringen och ersätta den med nya ministrar utan framförallt att i grunden förändra svensk politik. Så kan vi också få nåt att fira.