För ett drygt decennium sedan skälvde det till i det socialdemokratiska partiet. Mot all förmodan presenterades Håkan Juholt som förslag från valberedningen inför kongressen i mars 2011. Statsvetarna kallade det ”en sensation”. En nästintill okänd riksdagspolitiker som Socialdemokraternas nya partiordförande, dessutom präglad av en tydlig vänsterretorik.

Situationen tillskrevs det faktum att högerfalangen inom partiet då inte kunde enas om ett namn, och att partidistrikten blockerade flera av de mer namnkunniga alternativen.

Sedan gick det som bekant som det gick. Juholt fälldes i de egna leden och partiet kraftsamlade för att vaska fram Stefan Löfven som ett habilt mittenalternativ. Konflikten mellan vänster- och högerfalangerna tystnade. I alla fall tillfälligt.

Nu är situationen en annan. När Stefan Löfven oväntat meddelade sin avgång under sommartalet i söndags var det i ett läge där såväl den parlamentariska situationen som antalet möjliga efterträdare och relationen mellan höger- och vänstersossarna är betydligt brokigare.

Vänsterpartiet stjäl väljare i opinionen, retoriken har hårdnat rejält i migration- och kriminalpolitiska frågor, ett internt motstånd mot Januariavtalets politik har växt och en socialdemokratisk partiledare måste komma överens med såväl Centerpartiet som Vänsterpartiet för att behålla regeringsmakten.

Under de senaste tre åren har den vänsterlutande partiföreningen Reformisterna samlat 6 000 medlemmar och när SSU skulle välja ny ordförande stod valet mellan två vänsterprofiler. Inför kongressen har Reformisterna fått uppbackning i frågor om ett nytt ekonomiskt ramverk med höjda skatter och ersättningar från såväl vänsterdistrikt som Skåne och Stockholm stad som delar av Göteborg och Skaraborg. Inifrån partiet talas det enligt flera tidningar om en allt kraftigare press för förändring vänsterifrån.

Till skillnad från för tio år sedan finns det också många höger- och mittenprofilerade socialdemokrater bland de favorittippade som efterträdare på den socialdemokratiska parti­ledarposten.

– Jag skulle säga att det inte finns en påtaglig höger- och vänsterfalang. Visst finns det sakpolitiska frågor där man har olika uppfattningar, men det är inte som att striden står mellan höger och vänster, som det var en gång i tiden, säger Vivianne Macdisi, partistyrelseledamot och ordförande för Uppsalas partidistrikt – ett distrikt som traditionellt sett betraktas som höger.

Hon anser att partiet de senaste åren präglats av en god stämning, och att det trots rörelser som Reformisterna inom partiet finns en samstämmighet. För henne handlar valet om en ny partiordförande mer om de egenskaper som den dagspolitiska situationen kräver.

– Jag tror att vi behöver hitta en partiledare med god kommunikationsförmåga som kan samarbeta med olika partier och skapa framtidstro och hopp. Det handlar inte om falangerna och stridigheter nu utan att vi som parti kan välja en ledare som går genom rutan och kommunikativt kan förmedla vad vi som parti vill göra, snarare än att driva en specifik fråga om till exempel fastighetsskatt, säger hon.

Vivianne Macdisi är inte ensam om att anse att partiet står ovanligt enat. Flera företrädare som Flamman varit i kontakt med säger samma sak. Något som de också menar delvis har varit en följd av Stefan Löfvens ledarskap.

– Det kan låta lite löjligt men Stefan är väldigt socialdemokratisk i hela sitt liv och ledarskap. Han lyssnar på människor och tar hänsyn till allas argument. Det bidrar till att fler känner sig lyssnade på. Det är ett demokratiskt ledarskap som gör att det blir lugnare i en organisation, säger Åsa Westlund, också hon ledamot i partistyrelsen, men även riksdagsledamot och ordförande för Stockholms läns partidistrikt, som även det anses stå åt höger.

Inte heller hon anser att det finns konflikter mellan högern och vänstern i partiet.

– Nej, jag upplever inte att vi har så tydliga falanger. Det finns inte så fasta positioner. Det är klart att det på en traditionell höger-vänsterskala finns olika syn på den ekonomiska politiken, men det är inte den enda konfliktlinjen. Jag anser att det finns en uppslutning bakom den politik som inte minst finansministern ger uttryck för, säger hon.

Det är dock inte alla som står bakom Magdalena Anderssons ekonomiskt restriktiva politik. När det talas om höger och vänster inom Socialdemokraterna finns det en grupp av socialdemokrater som ständigt är närvarande.

– Ja, vi profileras oftast som en ledning av vänsterkrafterna inom partiet, säger Linn Svansbo, vice ordförande i Reformisterna.

– Samtidigt är det en förenkling av vår sakpolitik. Vi vill ha ett större och mer progressivt skatteuttag, och det är en åsikt som kan placeras vänsterut, säger hon.

Linn Svansbo anser att det finns ett tydligt sakpolitiskt tryck i partiet som hon tror mycket väl kan påverka valet av partiordföranden.

– Hur vindarna blåser? För oss går det ju bra. Vi har fått igenom nästan hela vårt program i Stockholm stad och deras delegation åker till kongressen med en politik som vi står bakom. Det är väldigt många socialdemokrater som efterlyser en annan inriktning och en annan berättelse om vad Socialdemokraterna kan vara. Det är en rörelse på frammarsch och det finns många medlemmar som förväntar sig att valet av partiordförande ska avspegla det. Därför är en politisering av valet nödvändig, säger hon.

Reformisterna gick under veckan ut med ett krav på öppna kandidaturer, där kandidaterna ska kunna intervjuas för att berätta om vilken politik de vill föra som partiledare. Det har därefter också både ungdomsförbundet SSU och LO krävt. Linn Svansbro tror att chanserna för att få mer politiskt profilerade kandidater – och därmed också en öppning för en vänsterprofil – skulle öka betydligt om processen öppnades upp.

– Jag hoppas att det blir så, för då kan vi förvänta oss betydligt mer politisk profil. Nu vet jag inte vilken kandidat jag vill se. Jag vet vem Magdalena Andersson varit som finansminister och vem Mikael Damberg varit som inrikesminister. Vi känner dem som statsråd men vet inte vilka de är som partiledarkandidater. Jag tror helt klart att det här partiet kryllar av folk som kan leda Socialdemokraterna åt det håll som Reformisterna vill.

Finns det en chans att se en vänstersosse som nästa partiordförande?

– Ja. Annars hade vi inte hållit på.

Men att kravet på en öppen process handlar om att få fram mer politiskt profilerade kandidater håller inte alla med om. Karin Wanngård från Stockholms stads partidistrikt som i mångt och mycket står bakom Reformisternas ekonomiska politik tror inte på att de kommer att hitta en vänsterprofil.

– Man pratar gärna om process när man inte har egna kandidater. Om Magdalena Andersson ställer upp kommer det kanske att ta några dagar till, och sedan kommer övriga kandidater dra sig ur. Det kommer inte att blossa upp någon strid för det är ingen som vill det, för då blir det en förlorare. Och det vill vi inte ha. Vi vill ha en partiordförande, säger hon.