Om man vill hitta en gemensam nämnare i den svenska riksdagen, en utsaga som varenda ledamot utan att blinka skulle skriva under på, är det att gängkriminaliteten måste stoppas med alla medel. Det ska vändas på alla stenar, som det heter. Det är en rimlig utsaga. Och nog har det vänts på en del oväntade stenar som att kalla in militären och att utdöma livstids fängelse för 13-åringar.
När vi kollektivt ska försöka förstå gängkriminaliteten har dagstidningarna och TV:s samhällsprogram gärna visat flödesscheman om vem som blev ihop med vems flickvän och vem som sade något hånfullt om någons lillebror. Det är förmodligen inte helt oviktiga saker. Men fram till nyligen har scheman för hur pengar och varor flödar in och genom gängen lyst med sin frånvaro. Det har funnits ett påtagligt ointresse för den materiella basen bakom gängvåldet. Vän av ordning frågar sig hur stora pengar men egentligen kan tjäna på fentanyl i Sundsvall, på kokain i Södertälje, och huruvida substanserna kommer från legala förskrivningar, smugglas in eller tillverkas i källarlabb, och hur vinstmarginalen ser ut och fördelas inom gängen?
Dessa frågor behandlas som sekundära av både politiker och massmedier. Det är som om samhället köpt gängens individualmoralistiska och primitiva världsbild, och beskriver verkligheten i samma termer som gängen själva gör. Ett uppenbart exempel är hur länge som medierna gärna och tanklöst använde Rawa Majids propagandanamn.
Det är som att myndighetssverige av någon orsak förlorat sitt förnuft, det torra faktabaserade förhållningssätt som kännetecknade Folkhälsomyndighetens hantering av covidkrisen. Var finns gängkriminalitetens Anders Tegnell? Det är garanterat inte rikspolischef Anders Thornberg, mannen som vägrar snart sagt varje intervju och utfrågning och tycks vara fast besluten att inte kommunicera direkt med svenska folket. Jämför det med presskonferenserna under covid och deras dagligen uppdaterade faktablad och generösa frågestunder.
Jag inbillar mig att om det funnes en gängkriminalitetens Tegnell, som också lovade vända på stenar, skulle en given bumling vara betyget F i grundskolan. Att stoppa nyrekryteringen till gängen har sagts vara det viktigaste delmålet för att krossa gängkriminaliteten – samtidigt har alltså svensk skola ett betyg som exkluderar dig från gymnasiet och därmed i praktiken förlorar chansen att bli självförsörjande på en rimlig levnadsnivå.
Man undrar hur stor andel av de gängkriminella som gick ut nian utan att kunna komma in på ett vanligt gymnasieprogram? 80 procent? Fler? (Och: är inte den informationen viktigare för gängkriminalitetens bekämpare än vem som snodde vems flickvän? Och: varför vet jag, som svensk mediekonsument, det ena men inte det andra?) Är det inte tänkbart att tvåhundratusen för att utföra ett mord är mer lockande för den som saknar gymnasiebehörighet och framtidschanser än för den som har det? När samtidigt varannan lärare och majoriteten av landets skolforskare pläderar för ett avskaffande av F även av andra skäl – Per Kornhall, utbildningsråd vid Skolverket, säger exempelvis: ”Betyget som det är utformat ger psykologiska negativa effekter som vida överstiger all nytta man kan tänka sig” – verkar det inte som en given sten?
Den andra stenen som en gängkriminalitetens Tegnell skulle kunna granska noga är den om knark och legalitet. Kan man legalisera, villkorat del-legalisera eller på andra sätt justera värdet hos någon eller några av de substanser som bidrar till gängens ekonomi? Det är givetvis riskfyllt och inte alls lika självklart att förorda som betygsåtgärden, men det är häpnadsväckande att i ett läge som beskrivs som desperat inte ens fundera på hur man kringskär och minimerar gängens affärsverksamhet, som ju är deras hela syfte.
Jag och, tror jag, många med mig går runt med en fantomsmärta i kroppen, och det är tomhetskänslan efter det svenska tjänstemannaförnuftet.
