I den skärgårdsklippiga terrängen på Hasseludden utanför Stockholm hukar en underskön gråbrun stor byggnad längs marken. Råbetongen, teglet och glasfönstren som utgör byggnaden andas 70-tal. Det skulle kunna vara en skola i vilken svensk kommun som helst, om inte för att det är just andlöst vackert.
Byggnaden restes 1972 på marken som LO köpt. I tio år användes byggnaden om 20.000 kvadratmeter som kursanläggning åt landsorganisationen. 1992 såldes den. Idag är det få LO-arbetare men desto fler höginkomsttagare som träder in genom de låga dubbeldörrarna. Av drömmen om en demokratiskt fördelad skönhet blev en japanskinspirerad spa-anläggning. Billigaste priset per natt och person är 1.495 kronor. Tvåhundra kronors tillägg om du vill bo själv.
Det är en signifikativ bild för arbetarrörelsens hittillsvarande historia. Det vill säga dess uppgång och fall, men inte som parti, utan som rörelse. Socialdemokraternas centrala roll inom svenskt samhälls- och näringsliv kvarstår genom dess politisk-fackliga samverkan med LO. Men rörelsen monteras ner och säljs ut som det gamla arvegods det är.

På Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm uppmärksammar indirekt en ny utställning denna historieavhängning som pågår. Tidningarna är nedlagda sedan länge. Nu säljs lokalerna ut. Rea! Rea! Allt ska bort. Var bor arbetarkonsten 2037? heter utställningen (som pågår till och med oktober 2007). I programförklaringen skriver arkivets chef Lars Ilshammar och utställningsansvariga Margareta Ståhl försiktigt att ”när politikens föreningsliv minskar eller verksamhetsinriktningen förändras riskerar en del av konsten att bli hemlös.”
Utställningen visar uppemot hundratalet tavlor och konstverk som (nästan alla) hotas att förlora sina hem när möteslokaler och anläggningar säljs av. Det är konst från närapå ett sekel. Från Hildur Hult-Wåhlins oljemålning Agitation (1899) – som programbladet framhåller knappast kan vara realistisk eftersom en sådan öppen agitation inte kunde förekomma vid den tiden – till Det omöjligas konst (1988) av Ulla Wennberg, ett träsnitt med en kvinna som rengör underdelen av en toalett. Från idealism till realism – och tillbaka. Mycket män. Mycket arbete. Mycket röda fanor.
Kvaliteten på verken är ojämn men det är en styrka. Det här är inte likt en konsthall ett tempel över konstindustrins reliker. Nej, här samsas amatörism med professionalism som en påminnelse om rörelsens bredd och förankring. Högstämdhet (1 maj-motiven är otaliga) samsas med intimitet (i Emaljarbeterskor har Björn Jonson fångat kvinnor i arbete, men med sådan sensibilitet och respekt att kvinnornas personligheter hamnar i blickfånget).

Mest avvikande är två antikrigsmålningar i olja av exiltysken Hans Tombrock, Nonintervention och Aldrig mer! (Niemals wieder!), båda från 1938. Det är grafiskt och symboliskt starka motiv, målad i oppositionell vrede. Utställningens övriga motiv uttrycker i stort vilja till samling, förening och styrka. De utställda konstnärerna har skapat bilder av rörelsen, dess medlemmar, manifesterat snarare än protesterat.
Den enda invändningen mot Var bor arbetarkonsten 2037? är tyvärr väntad. Det är med minutiös noggrannhet som en s-märkt definition av arbetarrörelsen upprätthålls. Syndikalismens, kommunismens och anarkismens löss har borstats ut ur fanan. Man kan undra när socialdemokratin får självförtroende nog att medge att Albin Amelin var medlem i Sveriges kommunistiska parti? Det är synd på en i övrigt utmärkt historisk exposé.
När jag besöker utställningen är det invigning. Uppe på en trappavsats står Göran Greider och öppningstalar på sitt karaktäristiska vis. Aningen sävlig i tonläget, men skarp i sina iakttagelser, lustfyllt improviserande och så långt från pr-träning en offentlig person kan befinna sig.

Några meter därifrån, flankerad av två livvakter, står landets blivande statsminister och petar bort smuts mellan tänderna. Mona Sahlins ansikte är nollställt. Vad tänker hon på? Var befinner hon sig? Att inte känna medlidande med henne är omöjligt. Det här är baksidan av att sitta på maktens stolar. Representation, strategisk handskakning, mera representation. Att tvingas vara tillgänglig för alla. Ännu mera representation.
Här står hon, mitt i arbetarrörelsens historiska minnesbank, och tycks vilja vara någon annanstans. Kanske på Hasseludden.
Uppe på sitt trappsteg pratar Greider om minnesförlust, om hur arbetarrörelsens självbild ställs in i garderoben bland gammalt bråte. Sen bjuds det på tilltugg uppe i Erlanderrummet.