Fyrtio år efter urpremiären av ”Amadeus” är det den fjantige Joseph II som stiger fram som den verklige hjälten.
Milos Formans drygt 40 år gamla Amadeus, baserad på en pjäs av Peter Shaffer, är fortfarande oöverträffad som musikfilm. Jag var 12 år när vår klass var på matinén och fick möta Tom Hulces pruttgarvande Mozart i hans resa genom samhällets alla lager i 1700-talets Wien, från kändisbarn till försmaken av berömmelse och det brutala slutet i en fattigmans okända massgrav. En resa mot avgrunden orkestrerad av hans nemesis Antonio Salieri, påeldad av missbruk och festande. Salieri var dåtidens älsklingskompositör och kejserlig skyddsling men född med en äregirighet som åt honom inifrån, och samtidigt klartänkt nog att uppfatta att den yngre konkurrenten kommit till världen med odödlig musik.
Genialiteten i berättandet ligger hur Forman hela tiden utnyttjar Mozarts egen musik för att ge uttryck för Salieris känslor av hat, sorg, lystnad och inte minst – guds egen röst som han hör i ett klagande oboe-adagio. Bitterheten blir till pedagogisk motor i inträngandet i de flera hundra år gamla kompositionerna och förvandlar dem till relaterbara upplevelser. Amadeus-febern höll i sig i åratal och historien blev lika mycket ett soundtrack till åttiotalets individualism i rädslan att vara en Salieri, alltså en medelmåtta.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
I själva verket var kejsar Joseph II en av de mest progressiva statsledarna i sin tid och genomförde en lång rad klassutjämnande reformer och beskattade såväl adeln som kyrkan.
När Kulturhuset Stadsteatern sätter upp pjäsen igen låter de en cirkel slutas. Philip Zandén, som i sin späda ungdom spelade Mozarts roll har idag mognat till den förgrämde Salieri, en roll hans naturliga pondus bemästrar, även om jag får en känsla av att hälften av hans text hade räckt för att bottna i karaktärens mörker. Föreställningens finaste present till publiken är annars den lilla, men fullt tillräckliga ensemblen med kammarorkester, piano och förstklassiga operasångare som en medföljande inramning till ramberättelsen. Scenografin är återhållen med ett enda stort element som sänks ned från taket, antingen som en mörk kub, eller som en gigantisk kristallkrona, symbol för den gloriösa kejsarmakten.
Men med åren förändras man. Plötsligt är det en helt annan karaktär i dramat som träder fram och ger den gamla historien en ny mening, nämligen kejsar Joseph II, upplysningsmonarken som i filmen fäller de bevingade orden ”För mycket noter”, om Mozarts opera Enleveringen i seraljen. Både i filmen och pjäsen på Stadsteatern porträtteras han som en löjlig och vek figur med sina försök att uttala sig initierat om den nyskrivna musiken eller själv framför pianostycken med rasande brist på musikalitet. Per Anderssons kejsare är otroligt rolig i sin uppblåsthet och personifierar den världsfrånvända monarkins dekadens och förestående revolution med absolut gehör (ursäkta). ”Jag vill bada!” utbrister han varje gång han vill ta sig ur en obekväm social situation. Publiken tjuter av skratt.
Samtidigt slår en annan insikt an i mig: är det inte kejsarens djupa engagemang för sin samtids kultur som är pjäsens huvudbudskap? Han bevistar repetitioner, engagerar sig i libretton, som han förstår griper in i liv och politik och kan få konsekvenser. På hans lönelista står några av Europas främsta konstnärer och musiker och hovets briljans räknas som en solid del av landets försvar och internationella respekt. Till och med en antiauktoritär punkare som Mozart får flera chanser.
Naturligtvis är Amadeus bara en saga där historiska personer använts för att ge liv åt klassisk musik och samtidigt säga något existentiellt om hur avund och ärelystnad riskerar att inte bara göra oss blinda för det nya, utan också kan döda det sköna mitt ibland oss.
Men jag kan inte låta bli att tycka att kejsar Joseph har fått en oförtjänt förnedrande roll. I själva verket var han en av de mest progressiva statsledarna i sin tid och genomförde en lång rad klassutjämnande reformer och beskattade såväl adeln som kyrkan. Nog skulle det vara uteslutet att han skulle stå och skälla ut kulturarbetare för att vara en bortskämd elit som bara vill ha beröm och pengar? Eller att som nutidens regenter, Klarna-, Spotify- och Astra Zeneca-vd:ar lysa med sin frånvaro när orkestrar lägger ned, tak rasar in på museer och det hurras höviskt när några miljardärer strör kaffepengar till stöd för ett anständigt operahus i huvudstaden.
Tänk om Parisa Liljestrand kunde vara lite mer som Joseph II? Hon kunde få vara hur fjantig som helst och hon skulle bli förlåten.
