”Vår union med Danmark är som ett tvångsäktenskap”

Grönlands inuiter vill ha självständighet från Danmark, men också bevara sin nordiska välfärdsmodell. Detta skapar allvarliga ekonomiska utmaningar för det stora landet med en liten befolkning.

Grönlands ursprungsbefolkning, inuiterna, har inte glömt att de klarade sig i århundraden under extrema förhållanden, även om de nuförtiden lever moderna liv. Nuuk, Grönlands huvudstad, har bara 19 000 invånare, men ett rikt kulturliv. Teater, biograf, klubbar, offentlig konst, muséer, musik- och filmfestivaler. När jag besökte staden spelade rockbandet Zikaza på kulturcentret Foyerkoncert. Publiken, från tonåringar till personer i 50-årsåldern, sjöng med. Sångaren Siiva Fleischer grundade bandet i Århus, Danmarks näst största stad, men återvände till Grönland för femton år sedan.

Många tror att om Grönlands istäcke smälte så skulle dess stora mineralfyndigheter bli lätta att exploatera. Denna idé fick Donald Trump att erbjuda sig att köpa ön från Danmark 2019. Danmark avvisade budet, precis som de gjort när USA kommit med erbjudanden 1867, 1910 och 1946. Grönland är inte till salu, och dess invånare är fullt och fast övertygade om att de, och ingen annan, ska avgöra sin framtid. Den senaste mätningen gör gällande att två tredjedelar vill ha självständighet från Danmark. Och andelen växer.

De två partier som fick flest mandat i valet i april 2021 – Inuit Ataqatigiit (demokratiska socialister/gröna) och Siumut (socialdemokrater) – vill båda ha självständighet. Sara Olsvig, före detta ledare för Inuit Ataqatigiit och nu ordförande för Inuit Circumpolar Council (1), förklarar:

– Det finns olika åsikter om vilken form av självständighet från Danmark – eller union med Danmark – som är bäst, men det finns ett brett tryck för att Grönland ska få bestämma över sin egen framtid. Framförallt vill ursprungsbefolkningen erkännas som likvärdiga. Om du går till Kalaallit Nunaats [inuiternas namn på Grönland] historia och inuiternas historia i Arktis så är det tydligt att de har behövt vara väldigt autonoma för att överleva i den här miljön. Det är också ett slags självbestämmande.

Sedan 1953, när Grönland slutade att vara en koloni och blev en dansk provins, har dess folk gradvis frigjort sig själva med hjälp av folkomröstningar. En röst för självstyre 1979; för att lämna den europeiska ekonomiska sammanslutningen 1982; och för utökat självstyre, kontroll över egna naturresurser och rätten att utropa självständighet 2008, (en lag som bekräftade detta trädde i kraft 2009). Danmarks Grönlandskommissionär, Julie Praest Wilche, säger att den danska regeringen erkänner att Grönland en dag kan komma att bli självständigt, men säger samtidigt att det är osannolikt den närmsta framtiden, och att man inte ”aktivt förbereder sig för det på något sätt”.

Jag frågade Siumuts partisekretrare Ole Aggo Markussen om han hade ett måldatum för självständighet. Han svarade:

– Den verkliga frågan är, vem i världen är i dag riktigt självständig? Nationen som koncept så som det definierades när Grönland slutade vara en koloni skulle vara nonsens i dag. Även Frankrike är beroende av EU. Vår union med Danmark är som ett tvångsäktenskap: frun har velat ha skilsmässa i 45 år; maken säger att hon kan gå när hon vill, men att han kommer att behålla alla pengarna. En stor del av vår värdekedja ligger utanför Grönland. Fisken vi fångar här hanteras i Danmark, till exempel.

Under ett fördrag som förnyades 2009 ger den danska regeringen Grönland en klumpsumma varje år. 2022 var den på drygt 3,9 miljarder danska kronor, nästan 6 miljarder svenska, eller 19 procent av Grönlands BNP (2). Enligt Wilche finns inga planer på att sluta med detta. Grönland får dessutom EU-stöd för fiskenäring och utbildning.

– Det är bra för oss på kort sikt, men det hjälper oss inte mot självständighet, säger Jess G Berthelsen, ordförande för SIK, Grönlands största fackförening.

– Om vi vill ha självständighet måste vi tjäna våra egna pengar, och vi är långt ifrån att göra det i nuläget.

Det första stora problemet är diskrepansen mellan Grönlands storlek och dess invånarantal. Ön har en area på 2,2 miljoner kvadratmeter. Hälften så stort som EU och 50 gånger större än Danmark, men de senaste 30 åren har befolkningen snittat på 56 000, mindre än en procent av Danmarks. (Drygt 90 procent är ursprungsbefolkning eller av blandad härkomst.) Ungefär 81 procent av landet täcks av ett istäcke som på sina håll är så tjockt som tre kilometer.

Byarna som ligger utspridda längs med kusten, ofta långt från varandra, påminner om en arkipelag, utan järn- eller bilvägar som binder samman dem. Grönlands nordligaste stad Qaanaaq har 700 invånare och ligger 600 kilometer från sin närmaste granne och 1 600 kilometer från huvudstaden Nuuk. Tasiilaq, med 2 200 invånare på sydöstra Grönland, ligger också 600 kilometer från sin närmaste grannstad. För att möjliggöra grundläggande service och en regelbunden tillgång på förnödenheter behöver varje stad sin egen kraftstation, eget färskvatten, egen hamn och egen flygplats. Danska myndigheter tvingade förr i tiden hela befolkningar att flytta.

Nuuk, som omges av vatten och berg som är snötäckta större delen av året, är en liten stad. Men till skillnad från de flesta andra städer och byar i Grönland är den påfallande vital. Lägenhetshus i starka färger som påminner om skandinaviska hus skjuter upp överallt, och lägenheterna säljer ofta slut redan innan bygget är klart.

Under det senaste året har vardagen i Nuuk störts av en utbyggnad av flygplatsen. Fram till nu har landningsbanan bara varit lång nog för STOL-flygplan (”short take-off and landing”), framför allt av typen Dash 8-200 turboprop, som bara har plats för 37 passagerare. Miljoner kubikmeter sten krossas nära starten på de skidliftar som ser ned över staden och används för att fördubbla längden på startbanan som snart kan ta emot jetplan.

Grönland har i dagsläget bara två långa landningsbanor, som byggdes av USA:s armé under andra världskriget, i Kangerlussuaq och Narsarsuaq, långt från bebodda områden. Förutom de som kommer med Dash 8-200 från Island flyger alla internationella passagerare från Köpenhamn och anländer vid en av dessa två flygplatser, innan de fortsätter till sin slutdestination med antingen helikopter eller ett mindre flygplan. Det finns inga direkta kommersiella flyglinjer till Nordamerika: en ung iniuitkvinna från Kanada berättade för mig att hennes 800 kilometer långa resa från Iqaluit till Nuuk hade krävt sex olika flyg.

Alla sjö- och lufttransporter genomförs på nåder från Grönlands kärva klimat. Även om den globala uppvärmningen har minskat utbredningen av arktisk packis fortsätter den att vara ett hinder för transporter under delar av året. Atlantkusten påverkas dessutom av den kalla östra Grönlandsströmmen, som bär med sig is och isberg som kan blockera fjordarna i timtal. Flygplan får ofta hållas på marken på grund av plötsliga stormar, vilket orsakar inställda flyg och förseningar.

2015 godkände Grönlands parlament tre nya 2 200 meter långa landningsbanor. I Nuuk, Ilulissat (Grönlands huvudsakliga turistdestination i Unesco-listade Diskobukten, känd för sina isberg) och i Qaqortoq i söder (som ersättning för den långa landningsbanan i Narsarsuaq, som kommer att stängas 2025). Grönlands regering bad från början Kina om hjälp med finansieringen, som en del av Kinas projekt för en arktisk silkesväg.

– 2016 hade kineserna erbjudit sig att köpa USA:s gamla flottbas vid Grønnedal (eller Kangilinnguit), som byggdes under andra världskriget för att skydda kryolitgruvan Ivittuut som ligger i närheten, och som drevs av danskar från 1951 fram till att den stängdes 2021, säger Rasmus Leander Nielsen på Grönlands universitet.

– USA sa till Danmark att de inte kunde tillåta att kineserna köpte basen. En liknande sak hände med flygplatsen. Washington lade sitt veto och Köpenhamn blev tvungna att hitta annan finansiering. När USA öppnade sitt konsulat i Nuuk var det inte bara för att hjälpa Grönland, det var också för att hålla Kina ute.

Enligt en överenskommelse som skrevs under i september 2018 ska Danmark stå för en tredjedel av kostnaden i utbyte mot strax över 33,3 procent av ägandet i företaget som satts upp för att bygga och driva de tre flygplatserna, och stå för ett lån på 64 miljoner dollar såväl som lånegarantier för ytterligare lika mycket.

Grönland har skickligt spelat på USA:s rädsla för Kina.

– Danmark var medgrundare av Nato 1949. Som ett litet land har det valt att vara väldigt positivt till Atlantpakten, säger Olsvig.

– Grönland är däremot ”atlantiskt” av nödvändighet, eftersom det inte kan göra någonting åt sin geografiska eller geopolitiska position. Men till följd av det så har det också en hävstång att använda i förhandlingar med USA.

När nazisterna ockuperade Danmark 1940 förhandlade USA med den danska ambassadören i Washington om tillåtelse att använda flygbaser och radarstationer på Grönland. Efter kriget övergavs vissa baser, medan andra blev civila flygplatser. Thule-basen, i nordväst, byggdes ut 1953. Den ligger lika långt från New York som Moskva och spelade en strategisk roll under andra världskriget. I dag är den fortfarande en nyckel i USA:s rymdövervakningsnätverk och anti-missilförsvar. Danmarks Joint arctic command, vars högkvarter i Nuuk har strax över 30 anställda, har en handfull båtar och helikoptrar samt några små lokala enheter, som de fem personer som bevakar militär- och forskningsanläggningen Station nord. Danmark har inga tunga isbrytare att understödja marinen med. (3)

Grönlands valuta, polis, försvar och internationella relationer kontrolleras alla av Danmark, men Nuuk vill ha en större roll inom utrikespolitik och beslutsfattande. Grönland har redan i dag representation inom Arktiska rådet; som en del av kungariket Danmark innehar man ordförandeskapet för den danska delegationen i två arbetsgrupper. Grönlands utrikesminister Vivian Motzfeldt stödjer sanktioner mot Ryssland, men säger:

– Vi måste kunna tala med varandra i framtiden. Ryssland kommer inte att försvinna. Och vi har många vänner där.

Enligt en undersökning från Grönlands universitet är grönlänningarna i stort pacifister: 68 procent stödjer samarbete med nuvarande allierade, men 81 procent är motståndare till USA:s Kinapolitik. De flesta ser Kinas växande inflytande som något positivt, och är måna om att upprätthålla goda ekonomiska relationer. (4) De är också motståndare till ett EU-medlemskap.

– Vi ser effekterna av sanktionerna mot Ryssland, som är en viktig marknad för oss. Om samma sak hände med vår asiatiska marknad skulle konsekvenserna för Grönland bli allvarliga. Att stå nära våra allierade samtidigt som vi har tillgång till marknader runt om i världen är en ständig balansakt, säger Olsvig och fortsätter:

– Paradoxalt nog är USA inte en stor marknad för våra produkter, som till största delen kommer från havet.

Olsvig påpekar också att klimatförändringarna i Arktis är långt värre än på andra håll.

– Vi måste anpassa oss, för det är på väg. Låt oss vara tydliga: från inuiternas synpunkt finns det ingenting positivt med klimatförändringarna. Den 28 juli förra året sa FN:s generalförsamling att ”tillgången på en ren, hälsosam och hållbar miljö är en universell mänsklig rättighet”. Det har inuiterna sagt i decennier.

Upptiningen av de arktiska isarna får mer och mer uppmärksamhet och är föremål för ett ständigt växande internationella studier: om istäcket smälter kan den globala havsnivån stiga med mer än sju meter. Det kommer att vara ett globalt hot under de kommande århundradena men de lokala effekterna är redan oroande. Global uppvärmning är ett hot mot jaktnäringen, eftersom packisen drar sig tillbaka, och mot fiskenäringen eftersom den påverkar de havsströmmar som i sin tur styr hur fisken rör sig. Den högre temperaturen har visserligen delvis återupplivat odlingarna på södra Grönland, men det nya vädret har också följts av torka.

För allt från fiskerier till flygplatser spelar staten en nyckelroll, antingen via offentligt ägande eller privata företag i vilka staten utövar kontroll.

– Det här är antagligen ett av världens mest socialistiska länder, säger Christian Keldsen, ordförande för Grönlands företagsförening. Det är inte nödvändigtvis dåligt:

– En planerad ekonomi som vår är väldigt stabil. De flesta globala kriser, som den 2008, har passerat utan att påverka oss. Å andra sidan är konkurrensen inte rättvis när du tävlar mot statsägda företag i alla sektorer. Och eftersom Danmark inte kräver något i utbyte för det stöd de ger oss är vi inte vana vid att tänka på avkastningen på samma sätt som utländska företag gör.

Att befinna sig under danskt beskydd innebär att Grönland inte bara får lånegarantier, utan även tillgång till den nordiska ekonomiska och sociala modellen.

– Du kommer inte att hitta någon som är emot självständighet, så länge vi får behålla vad vi har, säger Keldsen.

– Vi vill försvara vårt samhälle och vår välfärdsstat, och fortsätta vara öppna gentemot omvärlden. Vi gillar vår sjukvård och vårt utbildningsväsende, och att ha fri tillgång till många samhällstjänster. Men vi ser inga tecken på att den nya regeringen kommer att göra oss mer finansiellt självständiga.

Enligt avtalet från 2009 ska avkastningen av mineralfyndigheter gradvis ersätta det danska ekonomiska stödet. Från det danska politikdramat Borgen till US Geological Surveys uppskattningar har det fantiserats friskt om Grönlands tillgångar på mineraler och kolväten, såväl som dess potential för vattenkraft. De svåra förhållandena och de enorma investeringar som krävs pratas det mindre om. Grönlands två enda aktiva gruvor – Aappaluttoq (rubiner och safirer) och Vita berget (anortosit, som innehåller material som används i bland annat glasfiber) – är knappt lönsamma. Den amerikanska aluminium-jätten Alcoa lade 20 år på att undersöka möjligheterna att anlägga ett smältverk nära Maniitsoq, innan de till slut valde att bygga det på Island i stället. Det så kallade ”guldbältet” Nanortalik rönte under en tid stort intresse, men gruvan Nalunaq var bara i drift mellan 2004 och 2013, även om stigande guldpriser kan innebära att den åter tas i drift under de kommande två åren. En ny titangruva kan också komma att öppnas på norra Grönland.

– Det händer, men folk måste förstå att det tar tid, säger Jørgen Hammeken-Holm, viceminister för naturresurser.

– Det är samma sak överallt i världen: bara ett av 100 eller 200 gruvprojekt är lyckade. Grönland har inte 100, men det är viktigt att hitta någon inkomstkälla utöver fisket, som är hotat. Regeringen har inte vad som krävs för att investera i en sektor med så hög risk. Det är därför vi gör allt vi kan för att övertala utländska företag att komma hit.

En annan svårighet för exploateringen av Grönlands naturresurser är opinionen. Grönländare kommer väl ihåg tvångsförflyttningen av Qullissats 1 200 invånare 1972, två år efter att den lokala kolgruvan stängde. Olyckan där ett B-52 Stratofortress-flygplan från USA, med fyra atombomber ombord, kraschlandade i närhetet av Thulebasen 1968 – och strålskadorna hos dem som deltog i saneringsarbetet, har också haft stor påverkan. Partiet Inuit ataqatigiit har blockerat utvinningen av all malm som innehåller mer än 0,1 procent uran. Enligt koalitionsavtalet med Siumut från 2021 krävs en folkomröstning för att ändra beslutet, vilket stoppade australisk-kinesiska planer på att utvinna vad som tros vara en av världens största fyndigheter av sällsynta jordartsmetaller i Kuannersuit nära staden Narsaq. Den nya regeringen har också bannlyst alla prospekteringar efter fossila bränslen för att skydda miljön, fiskenäringen och turismen.

Dessa beslut förvånar Berthelsen på fackförbundet SIK.

– Folk vill ha självständighet, men de vill inte ha inkomster från något annat än fisket. De tror att pengar kommer att ramla från himlen. De vill ha bilar och telefoner och datorer, men de vill inte att någon ska gräva upp de mineraler som krävs för att tillverka dem.

De kanadensiska bolagen Neo performance materials och Hudson resources säger dock att de snart kommer att börja bryta sällsynta jordartsmetaller i Sarfartoq och att det inte finns någon risk att de kommer att stöta på något uran.

– Grönlands underjordiska rikedom är ett faktum, och att utvinna den skulle göra fullständig ekonomisk självständighet möjlig, säger geologen Laurent Geoffroy. Samtidigt varnar han för att de flesta grönlänningar inte har rätt utbildning för de jobb som skulle skapas av mineral- eller fossil utvinning.

– Så om planen är att ta in tusentals utländska gruvarbetare så måste landet vara förberett på det.

I dag ser det ut som att Grönland bara kan uppnå politisk självständighet om det tillåter sin ekonomi att bli beroende av utländska investerare och accepterar ett ekologiskt ojämlikt utbyte. Dess ledare, som företrädare för ursprungsbefolkningen, har fått ett mandat att hitta en lösning som är kompatibel med Grönlands närhet till naturen, även om det innebär att man får stanna under danskt styre ytterligare en tid.

Artikeln har tidigare publicerats i Le Monde diplomatique.

Översättning: Tor Gasslander

Philippe Descamps

Företag skryter gärna om sina etiska och hållbara riktlinjer – men de är ofta bara ord på ett papper. För samtidigt anlitar många företag postbud med slavlika arbetsvillkor.

När företag är öppna med hur de ska driva sin verksamhet på ett etiskt och ansvarsfullt sätt brukar de ofta ha ett styrdokument som kallas ”uppförandekod”. Denna innehåller i regel jämställdhet, intressekonflikter, arbetsmiljö, eller allmänna etiska frågor som är förenliga med företagets vision och värderingar.

En del företag drar upp växeln ännu mer och presenterar kapitel om social hållbarhet eller miljömedvetenhet. Optikföretaget Synsam presenterar så många som elva principer, som inkluderar ”förbud mot barnarbete, tvångsarbete och korruption. Principerna innefattar även krav på säkerhet och skäliga arbetstider. Utöver BSCI:s principer kräver Synsam även att alla transportörer och speditörer ska ha kollektivavtal för sina medarbetare.”

Synsam är inte ensamma om att påstå sig ta socialt ansvar. Flera andra företag stoltserar gärna med sitt miljöarbete, krav på hållbarhet och kollektivavtal med samarbetspartners. Apoteket lovar att ”åstadkomma goda arbetsvillkor och minska risken för barnarbete, tvångsarbete och diskriminering”, och Linas Matkasse jobbar utifrån fokusområden som är ”kopplade till FN:s globala mål för hållbar utveckling: matsvinn, råvaror, resursförbrukning och hälsa”.

Klickar man sig vidare till valet av leveransbud på exempelvis Synsam visas dock en annan verklighet. Vilket är att du får Airmee som alternativ för paketleverans.

Om vi slutar bry oss om arbetsvillkoren för dem som kör våra paket, kan företagen lika gärna stryka sina etiska riktlinjer.

Leveransföretaget Airmee är ett gigföretag som redan har tecknat avtal med flera svenska företag och driver nära samarbete med dessa. Julia Lindblom på tidningen Arbetaren har nyligen avslöjat hur buden på Airmee vittnar om slavliknande villkor med ständig övervakning. Ändå beskriver samarbetspartnerna på sina hemsidor hur hållbarhet är av högsta prioritet. Goda sociala villkor i hela leveranskedjan utlovas. Men i sista etappen, när kunden ska få sitt paket, överlämnas det av en terminalarbetare som saknar kollektivavtal.

En studie från 2013 (”Private Regulation and Trade Union Rights”) visar också att uppförandekoder bara uppnår en liten eller ingen effekt på arbetsvillkoren. Varför är det svårt att få svar på, men det kan bero på att företag väljer att införa policyer – utan att veta hur de ska implementeras.

Det är förstås utmärkt att företag vill ta mer ansvar för mänskliga rättigheter och miljöansvar. Det har lett till uppförandekoder och miljöcertifieringar, samt lagar som kompletterar hur socialt ansvar ska stärka arbetare och miljöarbete. Däremot borde företag fråga sig varför de upprättar uppförandekoder utan att först kartlägga syftet med koden. Att anamma sociala riktlinjer är ett första steg i rätt riktning, men blickarna måste höjas mot det faktiska sista steget: leverantören.

När Transportarbetareförbundet frågade leveransbolag om de har kollektivavtal fick de inte något svar av Airmee. Det snarlika företaget Budbee hänvisade till sin uppförandekod. Där hittade facket inte någon information om vad företagets arbetare faktiskt tjänar.

Att kunna erbjuda något så flexibelt som hemleverans är säkert till stor nytta för både företag och kunder. Men om vi därmed slutar bry oss om arbetsvillkoren för dem som kör våra paket, kan företagen lika gärna stryka sina etiska riktlinjer. En god arbetsmiljö bör inte bara gälla Synsams och Apotekets egna anställda, utan även dem som jobbar för paketföretagen.

Yasmine Abdullahi Ledarskribent i Flamman.

Den ryska statsvetaren Greg Judin har slagits medvetslös för sin fredsaktivism – ändå fortsätter han att protestera. Han besökte Flammans redaktion för ett poddsamtal om det ryska motståndet.

Dagen efter Putins invasion av Ukraina publicerade Flamman en text av den ryska politiska filosofen och aktivisten Greg Judin, som dömde ut kriget som det mest ”vettlösa” i Rysslands historia. Några dagar senare greps han och slogs medvetslös av polis under en antikrigsdemonstration i Moskva.
På en resa genom Stockholm tittar han förbi Flammans redaktion för en intervju. Han är lång, välartikulerad, och vill inte höra ett ord om att han är modig.

– Det var inte bara en brutal invasion av ett grannland, utan av en kulturellt närstående nation som vi delar en lång historia med. Dessutom riktades invasionen i stort sett mot hela världen – inte för att den nödvändigtvis fördömde den, men handlingen var idiotisk då den isolerade Ryssland från det kulturområde som det hör hemma i.

Han säger att Vladimir Putin inte har någon som helst chans att vinna kriget.

– Det finns inte ens någon förståelse av hur en seger ska definieras. Kriget har inte bara förstört relationen till ukrainarna, utan även till alla grannländer. Tidigare talades det om ett ”slaviskt broderskap”, men vad återstår av det efter den här invasionen? Kriget kommer att ha katastrofala konsekvenser för mitt land. Det är verkligen det mest idiotiska kriget i landets historia.

Så håller befolkningen med om det, eller sväljer de propagandan? Enligt Greg Judin är frågan felställd.

– Det första man måste förstå är att Ryssland är ett djupt avpolitiserat samhälle. Folk vill inte ha någonting med politik att göra. Om du vill förstöra en fest i Ryssland så kan du börja prata politik.

Det här skedde inte över en natt utan var en viktig del av Putins politik.

– Så fort Putin vann makten började han odla en nihilistisk inställning till politiken, och han lyckades. Det är en del av hans nyliberala kurs där ekonomin prioriteras över politiken, och allt som betyder något är pengarna på fickan – allt annat är värdelöst. Så om du frågar mig om ryssar tycker si eller så blir mitt svar: de bryr sig inte.

Greg Judin satt även fängslad 2011, när han protesterade mot Putins grundlagsändring som skulle låta honom sitta en tredje presidentperiod – och därmed cementera sin egen makt. Han beskriver detta som en ”brytpunkt”, när det var en öppen fråga om Ryssland skulle fortsätta med allmänna val eller bli en diktatur.

– Det som händer nu är resultatet av vad som hände då. Det var då han konsoliderade sitt monarkiska styre.

Jag ber Judin kartlägga hur den ryska vänstern och fredsrörelsen ser ut.

– För det första har de officiella partierna ingen betydelse. Formellt sett har vi ett flerpartisystem men i själva verket styrs de alla från Kreml. De finansieras till och med därifrån. De har kuratorer på presidentkontoret som övervakar deras uttalanden och beteende.

Den ryske statsvetaren Greg Judin har gripits och misshandlats för sin aktivism. Han berättar om det ryska motståndet mot Putins regim i det senaste avsnittet av Flammans podd Norrskenet. Foto: Flamman.

Detta kallas för den ”systemiska oppositionen”.

– Systemets gränser är väldigt tydligt definierade. Om du anser att Vladimir Putin ska få styra så länge han vill, då får du verka inom systemet. Annars utesluts du omedelbart. Så det vi pratar om nu är den ”antisystemiska oppositionen”.

Men där utanför är det oerhört svårt att formalisera sig som organisation. Alla ansökningar om att bilda ett parti avslås, och man blir omedelbart måltavla för den hemliga polisen, förklarar Judin.

– Så genom åren har folk lärt sig att institutionalisera sin aktivism på till synes apolitiska sätt. Den ideella organisationen Memorial är ett exempel på det – de spelar en viktig kulturfunktion genom att bevara minnet av Sovjetunionens brott, vilket inte är strikt politiskt. Men de har uppenbarligen politiska sympatier, och så fort du intar någon sorts självständig politisk position är du slut.

En annan väg är att etablera organisationer med endast delvis politisk agenda som Aleksej Navalnyjs stiftelse mot korruption, som förvandlades till en politisk rörelse och ett proto-parti. De flesta rörelser utanför systemet är antingen vänster eller liberala, då högern inte har samma problem med den politik som bedrivs inom systemet.

Vissa aktörer har lärt sig att spela inom systemets begränsningar. Bland annat använder de ”smart röstande” där alla oppositionella samlas bakom en enda kandidat, så att valet blir en omröstning för eller emot det styrande partiet. Detta har dock blivit svårare, och i april 2022 avslöjades det att både Apple och Google på Putins order censurerade Navalnyjs listor över föreslagna kandidater.

Andra försöker luckra upp gränsen mellan den politik som förs inom och utanför systemet, som den demokratiska socialisten Mikhail Lobanov (intervjuad i Flamman nummer 49/2021).

– Till slut blev denna strategi väldigt farlig för Kreml. Systemet blev så instängt att det till och med i systempartierna började uppstå ett motstånd som ibland hade effekt. Till exempel 2019 när Navalnyj och andra använde den smarta omröstningsstrategin, vilket oftast innebar att man röstade på kommunistpartiets kandidat. Vad Lobanov gjorde var att kombinera den kvardröjande respekten för Sovjetsystemet med intresset bland unga för nya vänsterrörelser, en allians som framstod som mycket farlig för styret.

Redan före kriget hårdnade stämningen i Ryssland, med förbudet mot Navalnyjs rörelse och nedstängningen av Memorial. Det senare handlade inte främst om att de grävde fram brott under Stalineran, utan att de upprätthöll kapaciteten för politisk organisering utanför systemet.

– Alla försök till kollektiv handling stoppas omedelbart. Intressant nog gäller det även rörelser som stödjer regeringen. Även de är farliga! Inför kriget arrangerades en demonstration av militärer för att visa att det ryska folket stödjer invasionen. Dessa människor blev omedelbart arresterade. Det är så denna regim fungerar. Den gör allt för att avpolitisera samhället. Alla initiativ riskerar att leda över i att självständiga tankar formuleras.

Därför ser Greg Judin Ryssland som ett extremt exempel på den nyliberala politiska logiken.

– Allt som överskrider ens privata ekonomiska intresse betraktas med misstänksamhet. För vem i hela friden bryr sig om andra människor?

Denna inställning kan dock vara på väg att ändras. I en enkätundersökning som Judins universitet genomförde bland unga ryssar frågade de: ”Vilket land borde vara en förebild för Ryssland?” De flesta svarade att det inte spelar någon roll, för att inget ändå kommer att förändras. Men på andra plats kom Sverige.

– Sverige är förstås en symbol – för mer solidaritet, engagemang och respekt mellan människor. Så det finns önskemål om det. Alla vill egentligen ta hand om varandra och styra över sitt eget land, så den här situationen kommer inte att hålla för alltid. Den här klyftan mellan generationerna gör att jag i slutändan är hoppfull.

Lyssna på hela intervjun: soundcloud.com/norrskenetpodd

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se

Revingefältet var fram till 1960-talet ett jordbrukslandskap med plats för kvarnar, fruktodling, bränneri, smedjor och ett par mindre fabriker. Här ligger sand- och grustäkter samt våtmarker som kan utgöra viktiga livsmiljöer för många arter. Det gäller inte minst Krankesjön, en av Skånes viktigaste fågelsjöar, och en ranch för ekologiskt jordbruk.

Men nu är det slut med mycket av detta. Försvarsmakten har sedan länge kört ut de permanent boende från fältet, och kräver nu att få utöka sina krigsövningar till den grad att kossorna inte längre kan vara kvar. Det är bara ett av många exempel på hur miljöintresset får kröka rygg för män i gröna uniformer.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)

45 kr

Papper månadsvis (4 nr)

59 kr

Jens Holm red@flamman.se

Den svenska klimatrörelsen står inför två huvudsakliga utmaningar. Den ena handlar om vikten av att ställa krav med potential att dra med sig många människor. Ett sådant är sannolikt målsättningen att införa avgiftsfri kollektivtrafik i våra kommuner. Utsläppen av växthusgaser kommer till hela 20 procent från privatbilismen och kravet har dessutom en progressiv fördelningsprofil då nästan alla medborgare bidrar via skattsedeln. Notera också att människor längst ned på samhällsstegen, de som uppbär försörjningsstöd, inte betalar någon inkomstskatt!

Den andra handlar om att resa mer systemöverskridande krav. Det räcker inte med att i allmänna ordalag tala om hur förödande det rådande tillväxtparadigmet är eller vilka miljömarodörer de stora multinationella bolagen är. Kravet att de kvarvarande fossila resurserna måste stanna kvar i marken eller havsdjupen är också i sig otillräckligt. Det som behövs är konkreta analyser, strategier och krav riktade mot det fossila kapitalet, endast så kan vi komma åt den faktiska makten.

På svensk botten saknar vi nästan helt fossila naturtillgångar, utan det blir nästa steg i förädlingskedjan som aktualiseras – raffinaderierna. Vi har i dagsläget fem raffinaderier: Preemraff och St1 i Göteborg, Nynas i Nynäshamn och Göteborg samt dessutom Preemraff i Lysekil. Kravet som bör resas är att dessa raffinaderier förstatligas och att en omställning till miljövänlig och samhällsnyttig verksamhet äger rum: antingen om det går att utnyttja befintlig infrastruktur och teknisk kompetens eller om det är andra anläggningar och teknik som måste till. Ingen ska dock behöva bli arbetslös utan de anställda erbjuds fortsatt sysselsättning i den nya strukturen.

Det som behövs är konkreta krav riktade mot det fossila kapitalet.

Det hela är en process som inte går att få på plats i en handvändning, men ett sjuårsperspektiv – med 2030 som mål – kanske är en rimlig tidsrymd? Sedan måste vi givetvis fundera över vägar att genomföra denna ägaromställning samt vilka alternativa verksamheter som kan vara passande – men utan en betydande folklig mobilisering kommer dock alla goda intentioner att stanna på förslagsstadiet.

Kravet ovan bör också länkas in i ett vidare perspektiv. Förnyelsebar energi – alternativt en ren energieffektivisering – måste gå in och täcka behovet från den raffinerade oljan för om vi i stället importerar samma produkt och volym går poängen förlorad. Det gäller också att åtgärden sprids och väcker genklang bortom våra egna gränser, att strukturella planer upprättas i land efter land och att transnationella samarbeten uppstår, utifrån vetskapen om att de fossila jättarna har sina tentakler utspridda över hela världen.

Anders Karlsson Socialistisk Politik

När skolornas underfinansiering och skolbibliotekens existens står på spel är det förstås lönlöst att dra en lans för skolkören. Trots att det är en lyckans port till språk och gemenskap.

Hugo Alfvén var en otrolig kompositör. Hans körstycken fångar med såväl mulna som glittrande klanger de få dagarna av bitterljuv svensk försommar med iskallt vatten, syréndoft, solreflexer och ett plötsligt sus när en il rusar genom björkens nyutspruckna lövverk. Att han 1941 framträdde officiellt i det naziockuperade Norge och 1937, alltså före det ökända Bollhusmötet, öppet protesterade mot att en svart jazzmusiker skulle spela på Grand Hotel, är inget man tänker på till tonerna av Uti vår hage, tonsatt för exakt hundra år sedan och som just nu hörs i blomsterprydda kyrkor och på skolgårdar.

Sången, som enligt rykten handlar om receptet till en hemkokt abortmedicin, är ett paradstycke som ingår basrepertoaren i Sverige informellt mesta elitskola: Adolf Fredriks musikklasser, grundad det ödesdigra året 1939. Här blandas den kulturella medelklassens barn med läkarfamiljer från Bromma och enstaka vanlisar som sållats fram i de tuffa inträdesproven som utförs när barnen är tio år. Några få går vidare till en musikkarriär, medan de flesta andra tar över sina föräldrars yrken eller blir jurister. Mina judiska invandrarföräldrar kände inte till skolan, trots att jag var glad i att sjunga och hade mina lyckligaste stunder i skolkören i Brannhällskolan i Orminge. Utan sångfröken Inger och nothäftet Nu sjunger vi hade mitt liv vare sig blivit fyllt av musik eller introducerat mig intravenöst till den svenska visskatten och senare i livet, när jag som tonåring sökte till Musikgymnasiet, till det europeiska kulturarvet med Bachs Magnificat och Mozarts Requiem.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)

45 kr

Papper månadsvis (4 nr)

59 kr

Paulina Sokolow Kulturredaktör och konstvetare.kultur@flamman.se

”Bygg facket starkt” är temat för Vänsterpartiets fackliga rikskonferens, som ägde rum den 2–4 juni på ABF-huset i Stockholm. Bland utmaningarna märks organiserandet av unga och kvinnor, samt ett kvardröjande socialdemokratiskt grepp om förbunden.

På träpanelen är röda banderoller upptejpade. ”Sportvänstern” står det på en, ”Arbetare förena er” på en annan. Ett sorlande gäng fackligt aktiva vänsterpartister rör sig långsamt in i Sandlersalen på ABF-huset. Vi ska lyssna på ett panelsamtal om kvinnors organisering.

I panelen som leds av Eva Nikell sitter Karin Stöckel från Gruvarbetarkvinnor, Lisa Ledin från det kvinnliga nätverket Näta inom Byggnads och Silvana Vretoska från Kommunal. Samtalet rör sig mellan allt från sexuella trakasserier, policyer som förblir pappersprodukter, och ”gravidfrågan” som Karin Stöckel uttrycker det.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)

45 kr

Papper månadsvis (4 nr)

59 kr

Tuija Roberntz Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se

Under helgen ägde demonstrationer mot den nya terrorlagen rum i både Göteborg och Stockholm. Vid sidan om lagen är förhoppningen att stoppa Sveriges inträde i Nato.

Röda PKK-flaggor som vajar i vinden samtidigt som fler flaggor delas ut på Norra Bantorget i Stockholm. Tal hålls på flaket till en lastbil av äldre modell och det är snart dags för demonstrationståget, som polisen uppskattar till 500 personer, att börja röra sig.

Den 1 juni infördes den nya terrorlagstiftningen och det har enligt bland annat Lagrådet och människorättsorganisationen Amnesty inte varit tydligt hur den ska tolkas. Under lördagen uppgav både polis och säkerhetspolis till SvD att de bedömer att det inte är ett brott att bära en symbol för PKK.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)

45 kr

Papper månadsvis (4 nr)

59 kr

Tuija Roberntz Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se

Kultursidesvänstern försökte länge framställa Zlatan som progressiv ikon. Men när han nu avslutar karriären smäller diktaturvurmandet högre än alla klacksparkar.

”För Sverige i tiden”.

Titeln på SVT:s dokumentär om Zlatan Ibrahimovic från 2018 sammanfattar de höga svenska förhoppningarna om fotbollsgeniet. Han skulle bli kung över 2000-talets mångkulturella Sverige – axla manteln åt Sveriges alla rosengårdar och visa att det går att bli blågul folkhjälte fast man bryter på serbo-kroatiska.

Ett tag hyllades rentav något som tveksamt nog kallas ”osvenskt”: att han betedde sig divigt på planen och förolämpade kollegor i fotbollsvärlden, med gliringar om att Robert Laul är ful och att Ralf Edström duger till att klippa hans gräsmatta. Detta kunde även uppskattas av en höger som snarare såg ett uppror mot den såssiga svenska ”jantelagen”.

När han nu snörar upp fotbollsskorna för gott får den antirasistiska legenden om Zlatan anses grusad. Inte för att ”osvenskt” har blivit ett skällsord i ett Sverige med SD bakom spakarna. Utan för att Zlatan Ibrahimovic själv aldrig var sugen på, eller kapabel till, att bli en modern Zpartacus. (Bara en gång, jag lovar.) Han slogs alltid med en persons framgångar för ögonen – sina egna. Högern fick rätt till slut.

Den första gången som det framgick att han inte bara var spontant kaxig mot journalister, utan även kalkylerat respektlöst mot supportrarna, var när han i november 2019 köpte in sig i Hammarby IF – och i en transaktion gjorde två städer förbannade. Bajen för att man ville fortsätta vara gräsrotsklubb snarare än spekulationsobjekt, och Malmö FF för att han investerade i en fiende.

Det finaste med svensk fotboll, såväl som med fotbollen generellt, är den starka föreningskulturen, i Sverige uttryckt genom regeln att klubbarna måste ägas till minst 51 procent av föreningens medlemmar. Zlatan Ibrahimovic står för motsatsen, ett försök att förvandla sporten till en köttmarknad för asiatiska fossilkapitalister. Jag ska inte skriva att det är rätt att hans staty bokstavligen har sågats av vid fotknölarna – men nog är den stympade varianten ett mer passande monument över hans arv.

Visst kämpade antirasistiska skribenter tappert för att framställa hans oförskämda hyperindividualism som något ädlare, de betryckta förorternas suck och hjärtat i ett hjärtlöst Sverige. Till slut blev det dock omöjligt.

Hans ständiga hån mot damfotbollen, hyllningar av tv-populisten Silvio Berlusconi, eller hans betyg på ”10 poäng” till fotbolls-VM i Qatar kunde inte ens av kultursidornas Zlatanviskare omtolkas till progressiva slagord. För i slutändan finns det inget antal magiska klackmål som kan väga upp för 6 500 migrantarbetares död. Han visade sig inte alls vara hjärtat i en hjärtlös värld, utan ännu en av dess torpeder.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se

Nya mediestödet får inte sänka mångfalden av nationella samhällspolitiska tidningar.

Inom kort kommer regeringens förslag till nytt mediestödssystem. En mångfald av olika medier är av stor vikt för en levande demokrati. Men tidningsbranschen är hårt pressad, med vikande annons- och prenumerationsintäkter för många. Därför behöver ett nytt mediestöd ge faktiska och realistiska förutsättningar för utgivning också av små och medelstora rikstäckande nyhetstidningar – med olika perspektiv, kvalificerad nyhetsrapportering och vass men högkvalitativ opinionsjournalistik.

Mediestödsutredaren Mats Svegfors vill att det nya mediestödssystemet inriktas primärt på lokalmedia. Men det är viktigt att det nya systemet även ger små och medelstora nationella nyhetstidningar, som inte hör till de stora kommersiella mediehusen, förutsättningar att fortsätta utgivningen. Tyvärr skulle Svegfors förslag omöjliggöra fortsatt utgivning av flera små och medelstora rikstäckande nyhets- och samhällspolitiska nischtidningar, som med dagens presstöd ändå är livskraftiga.

Nästan allt stöd föreslås gå till lokaltidningar. Svegfors talar förvisso om en liten ”rännil” som ska kunna gå till ett fåtal rikstäckande tidningar som är ”av särskild vikt för demokratin”. Det är för otydligt, otillräckligt och osäkert för små och medelstora nationella tidningar som inte hör till de stora mediehusen och som behöver mediestöd för att kunna komma ut. Regeringen bör därför tydliggöra att mediestöd även ska gå till dessa tidningar, och att det finns tillräckligt med pengar för dessa stöd.

Utredningens krav att varje enskild tidning måste vara ett ”allmänt nyhetsmedium”, med en ”allsidig” nyhetsförmedling, och ”ett brett utbud av perspektiv” riskerar att redan från början exkludera flera små och medelstora nationella tidningar som idag har stöd från att få det framöver.

Risken är stor att sådana formuleringar diskvalificerar nationella dagstidningar som utgår från vissa perspektiv i sin nyhetsrapportering. NU, det liberala nyhetsmagasinet rapporterar exempelvis om svensk politik utifrån ett liberalt perspektiv, Hemmets vän utifrån ett kristdemokratiskt, Aktuellt i Politiken utifrån ett arbetarrörelseperspektiv, Sändaren utifrån ett kristet perspektiv, Flamman, Internationalen och Arbetaren utifrån socialistiska perspektiv, Fempers Nyheter utifrån feministiska, Dagens ETC utifrån röda och gröna och Syre samt Global utifrån ett frihetligt gröna perspektiv. Dessa och andra liknande tidningar har funnits i många årtionden och uppbär presstöd idag. De har sammantaget en särskild betydelse för mediemångfalden och det demokratiska samtalet, eftersom demokrati till syvende och sist handlar just om samhällsfrågor och politik, där det är helt naturligt att ha olika perspektiv.

Svegfors skrev förvisso även att ”ett medium som rapporterar brett om samhällsfrågor men gör det utifrån ett livsåskådningsperspektiv mycket väl kan vara stödberättigat.” Men risken är ändå stor att nyhetsrapportering som utgår från ett specifikt samhällspolitiskt perspektiv skulle nekas stöd om inte regering och riksdag tydliggör att dessa typer av samhällspolitiska nisch- och nyhetstidningar inte bör diskvalificeras.

Men även om en liten nationell tidning skulle uppfylla kriterierna, så är nivåerna på utredarens förslag till stöd betydligt lägre och mer osäkra än tidigare. Svegfors har själv erkänt att det inte låg några noggrannare beräkningar bakom de föreslagna stödnivåerna. Det duger inte.

En mängd kostnader täcks inte av utredningens förslag till nytt mediestöd: administration, marknadsföring, frilans, tryck- och distribution, opinionsjournalistik (t ex debattredaktör eller politisk redaktör), med mera.

Dessutom är Svegfors förslag om så kallat övergångsstöd för tidningar som har varit beviljade presstöd hittills inte alls så generöst som han har gett sken av. Tvärtom skulle det innebära en kraftfull neddragning av det redan högst begränsade stödet. Ett konkret exempel är att en av våra tidningar skulle få sitt mediestöd sänkt med 40%, från 5 till 3 miljoner kronor/år. Det gör fortsatt utgivning i praktiken omöjlig.

Till detta kommer att det nya mediestödet har föreslagits gå från att vara rättighetsbaserat till att utgå från en fast summa pengar som anslås av riksdag och regering. När de anslagna pengarna har gått åt, så finns det inte mer, även om fler tidningar skulle ha varit berättigade. Det skapar mycket dåliga planeringsförutsättningar för tidningsutgivare.

Utredaren anger budgetskäl för de sänkta och smalare stöden. Men idag utgör stödet till de små och medelstora rikstäckande nyhetstidningarna mindre än 18 procent av det totala presstödet som betalas ut under 2023 (endast 126 av 717 miljoner kronor). Den allra största delen av presstödet går redan idag till lokalmedia. Det kan inte rimligtvis finnas statsbudgetmässiga skäl att strypa stödet till just nationella nischtidningar som har en särskild betydelse för mediemångfalden och demokratin.

Det är demokratisk betänkligt att det föreslagna nya mediestödssystemet är så otydligt beskrivet, och uppdelat på en proposition nu och en förordning senare i höst. Det gör att det är svårt att få en tydlig bild av konsekvenserna. Om inte regering och riksdag gör reglerna tydligare och mer överblickbara, så kommer konsekvenserna av förslaget att stå klart för alla först när vi ser den nya mediestödsnämndens beslut. Då kan det för många tidningar vara för sent.

Sammantaget är det nu därför viktigt att regeringen och riksdagen säkerställer att det nya mediestödet fungerar även för små och medelstora nationella nyhetstidningar. Det går inte att ha ett system som bygger på att man behöver komma igenom det ena snäva nålsögat efter det andra, bara för att slutligen finna att pengarna ändå är slut, eller att den nya mediestödsnämnden gör en tolkning av otydliga regler som inte gick att förutse.

Det finns ett stort värde i att denna typ av frågor, som har stor betydelse för demokratin, beslutas med mycket bred majoritet i riksdagen. Vi utgår från att regeringen och riksdagen inte aktivt bidrar till att förvärra tidningsdöden, utan värnar och stärker en mångfald av röster och perspektiv. Om regeringen ändå går vidare med Svegfors förslag, så kan vi inte tolka det på annat sätt än att man inte vill att våra tidningar ska kunna komma ut framöver, och är beredd att använda staten för att minska mediemångfalden. Om det är så, så bör regeringen vara tydlig med det. För det vore skadligt för svensk demokrati.

Daniel Färm, vd och politisk redaktör för socialdemokratiska nyhetstidningen Aktuellt i Politiken

Bertil Östberg, vd för Tidningen NU – det liberala nyhetsmagasinet

Åke Hällzon, chefredaktör och ansvarig utgivare för kristdemokratiska tidningen Hemmets vän

Annika Waldenström, vd för kristna nyhetstidningen Sändaren

Lennart Fernström, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Syre

Anna-Klara Bratt, chefredaktör och ansvarig utgivare för feministiska Fempers Nyheter

Marco Jamil Espvall, chefredaktör för socialistiska tidningen Internationalen

Jan-Åke Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Global

Andreas Gustavsson, chefredaktör för oberoende röda och gröna Dagens ETC

Leonidas Aretakis, chefredaktör och ansvarig utgivare för oberoende socialistiska Flamman

Annie Hellquist, tf chefredaktör för syndikalistiska Arbetaren

Peter Eller, grundare och politisk redaktör för Miljömagasinet

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se

Sedan statskuppen 2014 har Thailand levt under hårt militärstyre. Nu undrar ett helt land om den demokratiska oppositionens valseger den 14 maj ska bringa förändring.

Sedan parlamentsvalet i Thailand den 14 maj har landet präglats av vaksam optimism.

Valets stora vinnare var partiet Move Forward (tidigare Future Forward) och Peua Thai, arvtagare till Thai Rak Thai som vunnit alla val sedan 2001 under ledning av familjen Shinawatra. Tillsammans blev partierna tillräckligt stora för att kunna forma en stark koalitionsregering med 292 av 500 platser i representanthuset. Med stöd av ytterligare sex partier har koalitionen nu 313 platser och har tagit fram ett gemensamt program. Även om valet talar för ett generationsskifte så finns det hinder för verkligt genomgripande förändringar.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)

45 kr

Papper månadsvis (4 nr)

59 kr

Karin Zackari Forskare i historia och mänskliga rättigheter vid Lunds universitet.

”Vår union med Danmark är som ett tvångsäktenskap”

Gäller inte det sociala ansvaret våra leveransbud?

Ryska statsvetaren: ”Det mest idiotiska kriget i landets historia”

Jens Holm: Ge inte stridspittarna frikort i klimatarbetet

Stötta Flamman!

Förstatliga och ställ om Sveriges oljeraffinaderier!

Paulina Sokolow: Nyckeln till språket kan finnas i körsången

Stötta Flamman!

Vänsterkonferens hoppas bryta den fackliga S-dominansen

Stötta Flamman!

”Vi hoppas att Erdogan blir kränkt”

Stötta Flamman!

Zlatan – för sig själv, i tiden

Öppet brev till regeringen om mediestödet

Ungdomen hoppas på ett demokratiskt Thailand

Stötta Flamman!

Flammans veckobrev

Stötta Flamman!

Stötta Flamman!

Stötta Flamman!

Stötta Flamman!

Stötta Flamman!