Utrikes 25 mars, 2023

”Vår union med Danmark är som ett tvångsäktenskap”

Grönlands inuiter vill ha självständighet från Danmark, men också bevara sin nordiska välfärdsmodell. Detta skapar allvarliga ekonomiska utmaningar för det stora landet med en liten befolkning.

Grönlands ursprungsbefolkning, inuiterna, har inte glömt att de klarade sig i århundraden under extrema förhållanden, även om de nuförtiden lever moderna liv. Nuuk, Grönlands huvudstad, har bara 19 000 invånare, men ett rikt kulturliv. Teater, biograf, klubbar, offentlig konst, muséer, musik- och filmfestivaler. När jag besökte staden spelade rockbandet Zikaza på kulturcentret Foyerkoncert. Publiken, från tonåringar till personer i 50-årsåldern, sjöng med. Sångaren Siiva Fleischer grundade bandet i Århus, Danmarks näst största stad, men återvände till Grönland för femton år sedan.

Många tror att om Grönlands istäcke smälte så skulle dess stora mineralfyndigheter bli lätta att exploatera. Denna idé fick Donald Trump att erbjuda sig att köpa ön från Danmark 2019. Danmark avvisade budet, precis som de gjort när USA kommit med erbjudanden 1867, 1910 och 1946. Grönland är inte till salu, och dess invånare är fullt och fast övertygade om att de, och ingen annan, ska avgöra sin framtid. Den senaste mätningen gör gällande att två tredjedelar vill ha självständighet från Danmark. Och andelen växer.

De två partier som fick flest mandat i valet i april 2021 – Inuit Ataqatigiit (demokratiska socialister/gröna) och Siumut (socialdemokrater) – vill båda ha självständighet. Sara Olsvig, före detta ledare för Inuit Ataqatigiit och nu ordförande för Inuit Circumpolar Council (1), förklarar:

– Det finns olika åsikter om vilken form av självständighet från Danmark – eller union med Danmark – som är bäst, men det finns ett brett tryck för att Grönland ska få bestämma över sin egen framtid. Framförallt vill ursprungsbefolkningen erkännas som likvärdiga. Om du går till Kalaallit Nunaats [inuiternas namn på Grönland] historia och inuiternas historia i Arktis så är det tydligt att de har behövt vara väldigt autonoma för att överleva i den här miljön. Det är också ett slags självbestämmande.

Sedan 1953, när Grönland slutade att vara en koloni och blev en dansk provins, har dess folk gradvis frigjort sig själva med hjälp av folkomröstningar. En röst för självstyre 1979; för att lämna den europeiska ekonomiska sammanslutningen 1982; och för utökat självstyre, kontroll över egna naturresurser och rätten att utropa självständighet 2008, (en lag som bekräftade detta trädde i kraft 2009). Danmarks Grönlandskommissionär, Julie Praest Wilche, säger att den danska regeringen erkänner att Grönland en dag kan komma att bli självständigt, men säger samtidigt att det är osannolikt den närmsta framtiden, och att man inte ”aktivt förbereder sig för det på något sätt”.

Jag frågade Siumuts partisekretrare Ole Aggo Markussen om han hade ett måldatum för självständighet. Han svarade:

– Den verkliga frågan är, vem i världen är i dag riktigt självständig? Nationen som koncept så som det definierades när Grönland slutade vara en koloni skulle vara nonsens i dag. Även Frankrike är beroende av EU. Vår union med Danmark är som ett tvångsäktenskap: frun har velat ha skilsmässa i 45 år; maken säger att hon kan gå när hon vill, men att han kommer att behålla alla pengarna. En stor del av vår värdekedja ligger utanför Grönland. Fisken vi fångar här hanteras i Danmark, till exempel.

Under ett fördrag som förnyades 2009 ger den danska regeringen Grönland en klumpsumma varje år. 2022 var den på drygt 3,9 miljarder danska kronor, nästan 6 miljarder svenska, eller 19 procent av Grönlands BNP (2). Enligt Wilche finns inga planer på att sluta med detta. Grönland får dessutom EU-stöd för fiskenäring och utbildning.

– Det är bra för oss på kort sikt, men det hjälper oss inte mot självständighet, säger Jess G Berthelsen, ordförande för SIK, Grönlands största fackförening.

– Om vi vill ha självständighet måste vi tjäna våra egna pengar, och vi är långt ifrån att göra det i nuläget.

Det första stora problemet är diskrepansen mellan Grönlands storlek och dess invånarantal. Ön har en area på 2,2 miljoner kvadratmeter. Hälften så stort som EU och 50 gånger större än Danmark, men de senaste 30 åren har befolkningen snittat på 56 000, mindre än en procent av Danmarks. (Drygt 90 procent är ursprungsbefolkning eller av blandad härkomst.) Ungefär 81 procent av landet täcks av ett istäcke som på sina håll är så tjockt som tre kilometer.

Byarna som ligger utspridda längs med kusten, ofta långt från varandra, påminner om en arkipelag, utan järn- eller bilvägar som binder samman dem. Grönlands nordligaste stad Qaanaaq har 700 invånare och ligger 600 kilometer från sin närmaste granne och 1 600 kilometer från huvudstaden Nuuk. Tasiilaq, med 2 200 invånare på sydöstra Grönland, ligger också 600 kilometer från sin närmaste grannstad. För att möjliggöra grundläggande service och en regelbunden tillgång på förnödenheter behöver varje stad sin egen kraftstation, eget färskvatten, egen hamn och egen flygplats. Danska myndigheter tvingade förr i tiden hela befolkningar att flytta.

Nuuk, som omges av vatten och berg som är snötäckta större delen av året, är en liten stad. Men till skillnad från de flesta andra städer och byar i Grönland är den påfallande vital. Lägenhetshus i starka färger som påminner om skandinaviska hus skjuter upp överallt, och lägenheterna säljer ofta slut redan innan bygget är klart.

Under det senaste året har vardagen i Nuuk störts av en utbyggnad av flygplatsen. Fram till nu har landningsbanan bara varit lång nog för STOL-flygplan (”short take-off and landing”), framför allt av typen Dash 8-200 turboprop, som bara har plats för 37 passagerare. Miljoner kubikmeter sten krossas nära starten på de skidliftar som ser ned över staden och används för att fördubbla längden på startbanan som snart kan ta emot jetplan.

Grönland har i dagsläget bara två långa landningsbanor, som byggdes av USA:s armé under andra världskriget, i Kangerlussuaq och Narsarsuaq, långt från bebodda områden. Förutom de som kommer med Dash 8-200 från Island flyger alla internationella passagerare från Köpenhamn och anländer vid en av dessa två flygplatser, innan de fortsätter till sin slutdestination med antingen helikopter eller ett mindre flygplan. Det finns inga direkta kommersiella flyglinjer till Nordamerika: en ung iniuitkvinna från Kanada berättade för mig att hennes 800 kilometer långa resa från Iqaluit till Nuuk hade krävt sex olika flyg.

Alla sjö- och lufttransporter genomförs på nåder från Grönlands kärva klimat. Även om den globala uppvärmningen har minskat utbredningen av arktisk packis fortsätter den att vara ett hinder för transporter under delar av året. Atlantkusten påverkas dessutom av den kalla östra Grönlandsströmmen, som bär med sig is och isberg som kan blockera fjordarna i timtal. Flygplan får ofta hållas på marken på grund av plötsliga stormar, vilket orsakar inställda flyg och förseningar.

2015 godkände Grönlands parlament tre nya 2 200 meter långa landningsbanor. I Nuuk, Ilulissat (Grönlands huvudsakliga turistdestination i Unesco-listade Diskobukten, känd för sina isberg) och i Qaqortoq i söder (som ersättning för den långa landningsbanan i Narsarsuaq, som kommer att stängas 2025). Grönlands regering bad från början Kina om hjälp med finansieringen, som en del av Kinas projekt för en arktisk silkesväg.

– 2016 hade kineserna erbjudit sig att köpa USA:s gamla flottbas vid Grønnedal (eller Kangilinnguit), som byggdes under andra världskriget för att skydda kryolitgruvan Ivittuut som ligger i närheten, och som drevs av danskar från 1951 fram till att den stängdes 2021, säger Rasmus Leander Nielsen på Grönlands universitet.

– USA sa till Danmark att de inte kunde tillåta att kineserna köpte basen. En liknande sak hände med flygplatsen. Washington lade sitt veto och Köpenhamn blev tvungna att hitta annan finansiering. När USA öppnade sitt konsulat i Nuuk var det inte bara för att hjälpa Grönland, det var också för att hålla Kina ute.

Enligt en överenskommelse som skrevs under i september 2018 ska Danmark stå för en tredjedel av kostnaden i utbyte mot strax över 33,3 procent av ägandet i företaget som satts upp för att bygga och driva de tre flygplatserna, och stå för ett lån på 64 miljoner dollar såväl som lånegarantier för ytterligare lika mycket.

Grönland har skickligt spelat på USA:s rädsla för Kina.

– Danmark var medgrundare av Nato 1949. Som ett litet land har det valt att vara väldigt positivt till Atlantpakten, säger Olsvig.

– Grönland är däremot ”atlantiskt” av nödvändighet, eftersom det inte kan göra någonting åt sin geografiska eller geopolitiska position. Men till följd av det så har det också en hävstång att använda i förhandlingar med USA.

När nazisterna ockuperade Danmark 1940 förhandlade USA med den danska ambassadören i Washington om tillåtelse att använda flygbaser och radarstationer på Grönland. Efter kriget övergavs vissa baser, medan andra blev civila flygplatser. Thule-basen, i nordväst, byggdes ut 1953. Den ligger lika långt från New York som Moskva och spelade en strategisk roll under andra världskriget. I dag är den fortfarande en nyckel i USA:s rymdövervakningsnätverk och anti-missilförsvar. Danmarks Joint arctic command, vars högkvarter i Nuuk har strax över 30 anställda, har en handfull båtar och helikoptrar samt några små lokala enheter, som de fem personer som bevakar militär- och forskningsanläggningen Station nord. Danmark har inga tunga isbrytare att understödja marinen med. (3)

Grönlands valuta, polis, försvar och internationella relationer kontrolleras alla av Danmark, men Nuuk vill ha en större roll inom utrikespolitik och beslutsfattande. Grönland har redan i dag representation inom Arktiska rådet; som en del av kungariket Danmark innehar man ordförandeskapet för den danska delegationen i två arbetsgrupper. Grönlands utrikesminister Vivian Motzfeldt stödjer sanktioner mot Ryssland, men säger:

– Vi måste kunna tala med varandra i framtiden. Ryssland kommer inte att försvinna. Och vi har många vänner där.

Enligt en undersökning från Grönlands universitet är grönlänningarna i stort pacifister: 68 procent stödjer samarbete med nuvarande allierade, men 81 procent är motståndare till USA:s Kinapolitik. De flesta ser Kinas växande inflytande som något positivt, och är måna om att upprätthålla goda ekonomiska relationer. (4) De är också motståndare till ett EU-medlemskap.

– Vi ser effekterna av sanktionerna mot Ryssland, som är en viktig marknad för oss. Om samma sak hände med vår asiatiska marknad skulle konsekvenserna för Grönland bli allvarliga. Att stå nära våra allierade samtidigt som vi har tillgång till marknader runt om i världen är en ständig balansakt, säger Olsvig och fortsätter:

– Paradoxalt nog är USA inte en stor marknad för våra produkter, som till största delen kommer från havet.

Olsvig påpekar också att klimatförändringarna i Arktis är långt värre än på andra håll.

– Vi måste anpassa oss, för det är på väg. Låt oss vara tydliga: från inuiternas synpunkt finns det ingenting positivt med klimatförändringarna. Den 28 juli förra året sa FN:s generalförsamling att ”tillgången på en ren, hälsosam och hållbar miljö är en universell mänsklig rättighet”. Det har inuiterna sagt i decennier.

Upptiningen av de arktiska isarna får mer och mer uppmärksamhet och är föremål för ett ständigt växande internationella studier: om istäcket smälter kan den globala havsnivån stiga med mer än sju meter. Det kommer att vara ett globalt hot under de kommande århundradena men de lokala effekterna är redan oroande. Global uppvärmning är ett hot mot jaktnäringen, eftersom packisen drar sig tillbaka, och mot fiskenäringen eftersom den påverkar de havsströmmar som i sin tur styr hur fisken rör sig. Den högre temperaturen har visserligen delvis återupplivat odlingarna på södra Grönland, men det nya vädret har också följts av torka.

För allt från fiskerier till flygplatser spelar staten en nyckelroll, antingen via offentligt ägande eller privata företag i vilka staten utövar kontroll.

– Det här är antagligen ett av världens mest socialistiska länder, säger Christian Keldsen, ordförande för Grönlands företagsförening. Det är inte nödvändigtvis dåligt:

– En planerad ekonomi som vår är väldigt stabil. De flesta globala kriser, som den 2008, har passerat utan att påverka oss. Å andra sidan är konkurrensen inte rättvis när du tävlar mot statsägda företag i alla sektorer. Och eftersom Danmark inte kräver något i utbyte för det stöd de ger oss är vi inte vana vid att tänka på avkastningen på samma sätt som utländska företag gör.

Att befinna sig under danskt beskydd innebär att Grönland inte bara får lånegarantier, utan även tillgång till den nordiska ekonomiska och sociala modellen.

– Du kommer inte att hitta någon som är emot självständighet, så länge vi får behålla vad vi har, säger Keldsen.

– Vi vill försvara vårt samhälle och vår välfärdsstat, och fortsätta vara öppna gentemot omvärlden. Vi gillar vår sjukvård och vårt utbildningsväsende, och att ha fri tillgång till många samhällstjänster. Men vi ser inga tecken på att den nya regeringen kommer att göra oss mer finansiellt självständiga.

Enligt avtalet från 2009 ska avkastningen av mineralfyndigheter gradvis ersätta det danska ekonomiska stödet. Från det danska politikdramat Borgen till US Geological Surveys uppskattningar har det fantiserats friskt om Grönlands tillgångar på mineraler och kolväten, såväl som dess potential för vattenkraft. De svåra förhållandena och de enorma investeringar som krävs pratas det mindre om. Grönlands två enda aktiva gruvor – Aappaluttoq (rubiner och safirer) och Vita berget (anortosit, som innehåller material som används i bland annat glasfiber) – är knappt lönsamma. Den amerikanska aluminium-jätten Alcoa lade 20 år på att undersöka möjligheterna att anlägga ett smältverk nära Maniitsoq, innan de till slut valde att bygga det på Island i stället. Det så kallade ”guldbältet” Nanortalik rönte under en tid stort intresse, men gruvan Nalunaq var bara i drift mellan 2004 och 2013, även om stigande guldpriser kan innebära att den åter tas i drift under de kommande två åren. En ny titangruva kan också komma att öppnas på norra Grönland.

– Det händer, men folk måste förstå att det tar tid, säger Jørgen Hammeken-Holm, viceminister för naturresurser.

– Det är samma sak överallt i världen: bara ett av 100 eller 200 gruvprojekt är lyckade. Grönland har inte 100, men det är viktigt att hitta någon inkomstkälla utöver fisket, som är hotat. Regeringen har inte vad som krävs för att investera i en sektor med så hög risk. Det är därför vi gör allt vi kan för att övertala utländska företag att komma hit.

En annan svårighet för exploateringen av Grönlands naturresurser är opinionen. Grönländare kommer väl ihåg tvångsförflyttningen av Qullissats 1 200 invånare 1972, två år efter att den lokala kolgruvan stängde. Olyckan där ett B-52 Stratofortress-flygplan från USA, med fyra atombomber ombord, kraschlandade i närhetet av Thulebasen 1968 – och strålskadorna hos dem som deltog i saneringsarbetet, har också haft stor påverkan. Partiet Inuit ataqatigiit har blockerat utvinningen av all malm som innehåller mer än 0,1 procent uran. Enligt koalitionsavtalet med Siumut från 2021 krävs en folkomröstning för att ändra beslutet, vilket stoppade australisk-kinesiska planer på att utvinna vad som tros vara en av världens största fyndigheter av sällsynta jordartsmetaller i Kuannersuit nära staden Narsaq. Den nya regeringen har också bannlyst alla prospekteringar efter fossila bränslen för att skydda miljön, fiskenäringen och turismen.

Dessa beslut förvånar Berthelsen på fackförbundet SIK.

– Folk vill ha självständighet, men de vill inte ha inkomster från något annat än fisket. De tror att pengar kommer att ramla från himlen. De vill ha bilar och telefoner och datorer, men de vill inte att någon ska gräva upp de mineraler som krävs för att tillverka dem.

De kanadensiska bolagen Neo performance materials och Hudson resources säger dock att de snart kommer att börja bryta sällsynta jordartsmetaller i Sarfartoq och att det inte finns någon risk att de kommer att stöta på något uran.

– Grönlands underjordiska rikedom är ett faktum, och att utvinna den skulle göra fullständig ekonomisk självständighet möjlig, säger geologen Laurent Geoffroy. Samtidigt varnar han för att de flesta grönlänningar inte har rätt utbildning för de jobb som skulle skapas av mineral- eller fossil utvinning.

– Så om planen är att ta in tusentals utländska gruvarbetare så måste landet vara förberett på det.

I dag ser det ut som att Grönland bara kan uppnå politisk självständighet om det tillåter sin ekonomi att bli beroende av utländska investerare och accepterar ett ekologiskt ojämlikt utbyte. Dess ledare, som företrädare för ursprungsbefolkningen, har fått ett mandat att hitta en lösning som är kompatibel med Grönlands närhet till naturen, även om det innebär att man får stanna under danskt styre ytterligare en tid.

Artikeln har tidigare publicerats i Le Monde diplomatique.

Översättning: Tor Gasslander

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Krönika/Kultur 18 juli, 2024

Anant Ambani och Radhika Merchants bröllop i Gujarat, Indien, har kostat 6 miljarder svenska kronor. Bild: Reliance Industries via AP.

Doften av garam masala och gurkmeja i gyllene sagoskrud ska få världen att ge efter för oligarkernas fascistiska framtidsvisioner.

Vad passar bättre att bryta av det dystopiska nyhetsflödet från krig och valrörelser än ett färgsprakande indiskt sagobröllop? Med sin visuella orgasm av glittrande sarier, uppsluppna danser och spelande neonfontäner, har det fått Metgalan att framstå som en vetelängdsstel fika med bostadsrättsföreningen.

Detta har hänt: Asiens rikaste man, Mukesh Ambani, har hållit ett flera veckor långt bröllop för sin son Anant. Bruden är Radhika Merchant, även hon dotter till en förmögen indisk familj och festen, med drygt 1 000 privatjetinflugna gäster från hela världen, ägde rum i förra veckan i Jamnagar i den indiska delstaten Gujarat. Budget: 6 miljarder kronor.  

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 17 juli, 2024

Profeten från Åsele

Sverker Sörlin ser hur slöjd, språk och humaniora nedvärderas av rådande kunskapsideal. Foto: Leonidas Aretakis.

Redan för 40 år sedan förutspådde Sverker Sörlin att Norrland skulle bli skådeplats för kampen om framtiden. Men han anade inte hur paradoxal konflikten skulle bli.

Mitt i junis värmebölja är jag mest sugen på att få veta mer om Snö, Sverker Sörlins bok som kommer ut i höst. Men den är inte riktigt klar och han meddelar att han bara går med på en intervju om han får fokusera på sitt stora ämne: den gröna omställningen och Norrland som symbol för ett globalt vägskäl. Det går jag med på.

Härom veckan godkände Högsta domstolen gruvbrytning i Gallók i Jokkmokk, ett område som innefattar samebyn Jåhkågasska tjiellde. Frågan bränner. Medan sista ordet inte är sagt, då företaget först måste söka miljötillstånd i mark- och miljödomstolen, tilltar friktionen likt ett muller ur jordens inre. Den gröna omställningen med Parisavtal ska efterlevas, jobb ska skapas och Sverige ska åter bli den ledande, ultramoderna och konkurrenskraftiga industrinationen. Välstånd blir eventuellt en del av frukten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Utrikes 16 juli, 2024

”Du står precis där min bror dödades”

En förstörd gata i Tulkarem dagen efter ett israeliskt flyganfall. Foto: Florian Elabdi.

Åren före den 7 oktober 2023 var bland de dödligaste på länge för civila på Västbanken. Det har fått en ny generation palestinier i flyktinglägren att förkasta det palestinska självstyret och se väpnat motstånd som det enda sättet att uppnå frihet.

En israelisk soldat höjer sitt automatgevär mot mig. Sedan gestikulerar han åt mig att ta en omväg genom ett ogräsfält för att nå en grupp palestinska journalister som står uppradade utanför lägret.

– Vi filmade dig när du gick. Vi var rädda att du skulle bli skjuten, säger en av de lokala journalisterna med lättad min när jag till slut når fram till gruppen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Florian Elabdi
Journalist från Danmark.
Inrikes 15 juli, 2024

Frihet är mer än förkortad arbetstid

1978 förkortades arbetstiden senast, då 25 dagars semester infördes i Sverige. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Det arbete som tog 40 timmar att utföra för femtio år sedan tar 13 timmar i dag. Ändå har inte arbetstiden kortats. Men i kampen för kortare arbetstid får vänstern inte missa det verkliga målet: friheten.

Det rör på sig i frågan om arbetstidsförkortning. Under våren har frågan lyfts av socialdemokratiska toppar som Annika Strandhäll som nästa stora reform. Initiativet hyllas av Daniel Suhonen: ”Det skulle säkra valseger 2026. Och återval 2030.”

Till och med vissa företag har hakat på för att locka personal och minska sjukskrivningstalen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johan Alfonsson
Forskare vid högskolan i Halmstad.
Kultur 14 juli, 2024

Bladvändare om Walter Benjamins badsemester

Enstöringen Ludwig Wittgenstein, doldisen Ernst Cassirer, slarvern Walter Benjamin och nazisten Martin Heidegger. Foto: Wikimedia, AP (montage).

Wolfram Eilenbergers gruppbiografi över 20-talets filosofer sätter det personliga i förgrunden, men fastnar ibland i sina egna arketyper.

I Wolfram Eilenbergers Trollkarlarnas tid: Filosofins stora årtionde 1919-1929, tecknas ett fängslande grupporträtt av fyra förgrundsgestalter inom den tyskspråkiga filosofin. Den bortglömda Ernst Cassirer, den ångestfyllda, rebelliska Martin Heidegger, den frisinnade men enstöriga Ludwig Wittgenstein, och det vilsna geniet Walter Benjamin.

Det är en brokig skara – på många vis. Men de är sammanbundna av tiden, närmare bestämt efterkrigsåren och Weimarrepublikens politiska och sociala flux. Med undantag för Heiddegger och Cassirer stötte de aldrig in i varann, men om de hade gjort det så hade det garanterat lett till hätska diskussioner. Eilenbergs metod – att väva samman vitt skilda tänkare, aktiva under samma period, känns igen från den tidigare på svenska utgivna Frihetens lågor: Filosofins räddning i en mörk tid 1933–1943, som skildrade Simone de Beauvoir, Simone Weil, Hannah Arendt och Ayn Rand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 13 juli, 2024

I vår tids politik har det mänskliga blivit en bugg

Att politikerna låter som papegojor har lämnat plats för falukorvspopulisterna Jan Emanuel Johansson och Sara Skyttedal. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Sociala medier har fått politiker att välja korta, förutbestämda budskap framför att svara på journalisternas frågor. Inte konstigt att så många föredrar roliga frifräsare som verkar äkta – som Donald Trump och Sara Skyttedal.

Inför det amerikanska presidentvalet 1908 kom en ny teknologi att sprida kandidaternas budskap när William Taft och William Jennings Bryan spelade in sammanlagt 22 fonografcylindrar, en primitiv uppfinning som möjliggjorde inspelningar som varade två minuter per cylinder. Rösten separerades från människan, partiernas budskap kokades ned till ”ljudsnuttar” (sound bites), minnesvärda korta kommentarer.

Trots att reklamen i tidskriften Edison Phonograph Monthly försökte påvisa vilket radikalt teknologiskt skifte det innebar att kunna höra ”presidentkandidater i ens eget hem och lyssna till deras politiska åsikter uttryckta i deras verkliga röster” sågs inte inspelningarna som mer än kuriosa: en entreprenör i New York tog till och med betalt för ”debatten” han skapade i en spelhall, när han spelade upp cylindrarna bakom pappfigurer på Taft och Bryan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Agri Ismaïl
Författare.
Ledare 12 juli, 2024

Underskatta inte hotet från LO

LO:s nya ordförande Johan Lindholm vill se en mer offensiv socialdemokrati. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Den nytillträdda LO-ordföranden Johan Lindholm hotar att dra in pengarna till Socialdemokraterna. Vi har hört det förr, men denna gång kan det vara på allvar.

Plötsligt skakar marken i arbetarrörelsen. De sex miljoner kronor LO ger årligen till partiet kan komma att dras in om inte Socialdemokraterna levererar arbetarpolitik, sade LO:s nyvalde, beryktat bråkige ordförande Johan Lindholm till Expressen härom veckan (25/6).

Framför allt handlar det om karensavdraget, som Lindholm, med rätta, kallar ”orättvis klasslagstiftning”. De som drabbas hårdast är de som tjänar sämst. Som kör bussen, tar hand om barnen och de gamla, lagar maten, håller rent, bygger landet. LO:s medlemmar, som inte kan arbeta från soffan när de blir sjuka.

Attityden är främmande. LO har nämligen länge fungerat som Socialdemokraternas fackliga utskott. Den del av organisationen som ansvarat för klassfrågorna, men som framför allt följer partilinjen och ordnar fram arbetarröster i valet.

Företrädare för både Socialdemokraterna och facken ska ha blivit nervösa. Men menar Lindholm verkligen allvar?

Hade någon frågat mig för några år sedan hade jag fnyst åt frågan. Min fackliga erfarenhet består nämligen, tyvärr, av en rad besvikelser. Över att sjunkande medlemstal möts med klagosång och passivitet. Att de reformistiska rötterna sitter så djupt att man går med på att sälja ut både strejkrätten och lagen om anställningsskydd. Att inte kunna försäkra kollegan som funderar på att gå med i facket, att ja, 500 kronor är mycket på en städlön, men den dagen du behöver hjälp kommer facket att finnas där. Trakasserier, uppdrivet tempo och utslitna axlar väger många gånger nämligen lätt, när det i andra vågskålen finns samförstånd och fred.

Med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster.

År 1995 var 85 procent av arbetarna anslutna till ett fackförbund. 2023 hade siffran sjunkit till 59 procent. En förklaring till det stadiga tappet, som fackligt engagerade gärna för fram, är nyliberalismens intåg i Sverige och i människors medvetanden. Kollektivism blev omodernt. Klasskampen hamnade i skuggan av kulturkrig.

Det ligger mycket i det. Men lika mycket handlar tappet om att medlemmarna tagit sin hand från en organisation som inte längre håller vad den lovar. Som levererar just besvikelser.

Visst hade Johan Lindholm kunnat varit en fortsättning på den utvecklingen. En frasradikal som sluter upp i ledet när det gäller. Men mycket talar faktiskt för motsatsen. Som ordförande för Byggnads var han en av dem som vägrade skriva under las-överenskommelsen. Han representerade ett av de förbund som slutade ge pengar till Socialdemokraterna, och i sitt installationstal på LO-kongressen lyfte han vikten av organisatorisk självförbättring för att stärka medlemssiffrorna.

Men viktigare än Johan Lindholm som person är faktiskt tiden. Mitt i all rasistisk smörja drar nämligen en vänstervind genom landet. Främst tar den sig uttryck i att Socialdemokraterna för första gången verkar mena allvar med att vilja driva en så radikal fråga som arbetstidsförkortning – som till och med spås bli valfråga 2026.

Läs mer

Låt oss inte vara naiva. LO kommer aldrig att hejda sig själv från en god, klassöverskridande kompromiss, oavsett vem som styr. Men med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin, ställa krav och sätta klassfrågorna i centrum, finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster. Det är en utveckling att möta med så öppna armar det bara går.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 11 juli, 2024

Isande precision om Chiles klassamhälle

Hanna Nordenhöks översättning av Zeráns språk är precist. Meningarna är korta, något som passar det svenska språket. Foto: Lorena Palavecino.

Likt ett klassiskt drama med subtila lager vecklas hembiträdet Estelas tragedi ut. Det motstånd som kokat i henne sedan länge ekar även på Santiagos gator. Allt är på väg att brista.

När romanen börjar har tragedin redan inträffat. Hembiträdet Estela García är inlåst, häktad? Flickan är död. Från sin cell talar Estela, hon vill bli utsläppt, hon ska berätta för oss vad som har hänt. Är det mord och var det Estela som begick det?

Med det till synes enkla greppet, blir jag fångad av den chilenska författaren Alia Trabucco Zeráns senaste roman Rent hus. Men det handlar inte bara om mordmysteriet eller den olycksbådande profetian, uttalad av Estelas mor och som tagen ur en grekisk tragedi, om att döden alltid kommer i par om tre. Trabucco Zerán har strukturerat romanen i korta kapitel som blir till lagom stora munsbitar, skrivna med ett rakt och direkt språk. På så sätt bryter hon med den spanskspråkiga litterära traditionen av långa meningar med satser som avlöser varandra. Resultatet ser enkelt ut, men det kräver stor precision och skicklighet. Estela talar direkt till mig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Adriana Aires Rastén
Översättare och poet
Rörelsen 11 juli, 2024

Drömmen om jämlikhet har ersatt socialistiska ambitioner

Tygpåse i tunnelbanan med ett jämlikhetsbudskap. Foto: Helena Landstedt/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

I en artikel i Flamman #24 hävdar Carl Cederström att giljotinen skrämde Marx från att använda ordet jämlikhet. Tanken som han hämtat från den amerikanske historikern Darrin McMahon är att maskinen blev en symbol för upplysningen och dess jämlikhetstanke. Med ”skräckväldets” massavrättningar skulle en motvilja ha uppstått mot att använda ordet jämlikhet.

Stämmer detta? Jag har inte läst McMahon men är tveksam till tesen. I artikeln lämnas inte heller några belägg för att Marx på grund av giljotinen skulle ha skrämts från att använda ordet jämlikhet. I stället hänvisas till att det bland de utopiska socialisterna fanns en motvilja och att den skulle ha delats av Marx.

Jag är övertygad om att helt andra skäl är anledningen till att Marx inte använde ordet jämlikhet i Kommunistiska manifestet. Cederström berör också i förbigående dessa skäl. Jämlikhet var för Marx en ”illusion” som distraherade folk från den verkliga kampen som gick ut på att störta kapitalismen.

I Manifestet slås tydligt fast att kommunisternas läror ingalunda vilar på ”idéer och principer”. Jämlikhet är en sådan idé. Idéer är ju i grunden bara ett uttryck för rådande maktförhållanden och den klasskamp som pågår enligt Marx. Under kapitalistiska förhållanden är jämlikhet därför en omöjlighet.

Uppgiften är att få ett slut på utsugningen, på löneslaveriet, att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning. Detta innebär inte att Marx var motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut var andra uppgifter viktigare. Marx’ uppfattning delades av den socialdemokratiska arbetarrörelse som växte fram under slutet på 1800-talet. Programmatiskt talades inte om jämlikhet utan uppgiften var att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning.

Marx var inte motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut då var andra uppgifter viktigare.

Detta är slående om vi går till den svenska socialdemokratins partiprogram. Jämlikhetstanken finns i programmen från första början men den är inte central. Det första partiprogrammet från 1897 skrevs av Axel Danielsson efter mönster från den tyska socialdemokratins Erfurtprogram. Uppgiften är arbetarklassens befrielse genom avskaffandet av det privata ägandet av produktionsmedel. Så länge detta är huvuduppgiften finns ingen anledning att lägga stor energi på att åstadkomma den jämlikhet som ändå med automatik skulle komma med det socialistiska samhället.

Inte förrän med det partiprogram som antas 1944 och som är skrivet av Ernst Wigforss dyker ordet jämlikhet upp tre gånger. Perspektivet och inriktningen är inte längre ett avskaffande av den privata äganderätten till produktionsmedlen. Nu ska det borgerliga samhället omdanas så att ”bestämmanderätten över produktionen lägges i hela folkets händer”. Då blir jämlikhetsfrågan central och ordet relevant. Det är ett samhälle på ”frihetens och likställighetens grund” som ska ersätta kapitalismen.

Läs mer

I takt med att de socialistiska ambitionerna sedan bli mindre framträdande i partiprogrammen under slutet av 1900-talet ökar frekvensen av ordet jämlikhet. Jämlikhet blir under 1960- och 1970-talet den centrala politiska frågan samtidigt som ägandefrågan tonas ned programmatiskt till förmån för ett individperspektiv som tar sig uttryck i formuleringar om människors lika värde och krav på lika chanser.

Per Sundgren
Författare och tidigare politiker.
Kultur 10 juli, 2024

Konstfest med något för alla i Örebro

”El Rey gick ovan el Rainbow blev en vacker Rosa, festmåltid på Ekekas Mantel” av Valeria Montti Colque. Foto: Ricard Estay/Statens konstråd.

Konst för vem som helst blir ofta lite hur som helst. Men Jonatan Habib Engqvist låter sig till sist förföras av rituell tårtparad med andinska gudar.

Jag har sett ett par upplagor av Open art Örebros återkommande konstbiennal, i år precis som tidigare är det ett sammelsurium av huvudsakligen föreställande skulpturer och arkitektoniska ingripanden av varierande verkshöjd runtom i Örebros stadskärna.

Rätt lyckad är Waldemart Klyuzkos röd-vita spärrband på Rådhusets samtliga fönster och på en byggnadsställning runt den gamla Engelbrektsstatyn på Stortorget. Avspärrningens funktion – av att både varna och skydda – fungerar alldeles utmärkt som hänvisning till det pågående kriget i Ukraina, utan medföljande historielektion.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonatan Habib Engqvist
Författare och kurator.