Utrikes 25 mars, 2023

”Vår union med Danmark är som ett tvångsäktenskap”

Grönlands inuiter vill ha självständighet från Danmark, men också bevara sin nordiska välfärdsmodell. Detta skapar allvarliga ekonomiska utmaningar för det stora landet med en liten befolkning.

Grönlands ursprungsbefolkning, inuiterna, har inte glömt att de klarade sig i århundraden under extrema förhållanden, även om de nuförtiden lever moderna liv. Nuuk, Grönlands huvudstad, har bara 19 000 invånare, men ett rikt kulturliv. Teater, biograf, klubbar, offentlig konst, muséer, musik- och filmfestivaler. När jag besökte staden spelade rockbandet Zikaza på kulturcentret Foyerkoncert. Publiken, från tonåringar till personer i 50-årsåldern, sjöng med. Sångaren Siiva Fleischer grundade bandet i Århus, Danmarks näst största stad, men återvände till Grönland för femton år sedan.

Många tror att om Grönlands istäcke smälte så skulle dess stora mineralfyndigheter bli lätta att exploatera. Denna idé fick Donald Trump att erbjuda sig att köpa ön från Danmark 2019. Danmark avvisade budet, precis som de gjort när USA kommit med erbjudanden 1867, 1910 och 1946. Grönland är inte till salu, och dess invånare är fullt och fast övertygade om att de, och ingen annan, ska avgöra sin framtid. Den senaste mätningen gör gällande att två tredjedelar vill ha självständighet från Danmark. Och andelen växer.

De två partier som fick flest mandat i valet i april 2021 – Inuit Ataqatigiit (demokratiska socialister/gröna) och Siumut (socialdemokrater) – vill båda ha självständighet. Sara Olsvig, före detta ledare för Inuit Ataqatigiit och nu ordförande för Inuit Circumpolar Council (1), förklarar:

– Det finns olika åsikter om vilken form av självständighet från Danmark – eller union med Danmark – som är bäst, men det finns ett brett tryck för att Grönland ska få bestämma över sin egen framtid. Framförallt vill ursprungsbefolkningen erkännas som likvärdiga. Om du går till Kalaallit Nunaats [inuiternas namn på Grönland] historia och inuiternas historia i Arktis så är det tydligt att de har behövt vara väldigt autonoma för att överleva i den här miljön. Det är också ett slags självbestämmande.

Sedan 1953, när Grönland slutade att vara en koloni och blev en dansk provins, har dess folk gradvis frigjort sig själva med hjälp av folkomröstningar. En röst för självstyre 1979; för att lämna den europeiska ekonomiska sammanslutningen 1982; och för utökat självstyre, kontroll över egna naturresurser och rätten att utropa självständighet 2008, (en lag som bekräftade detta trädde i kraft 2009). Danmarks Grönlandskommissionär, Julie Praest Wilche, säger att den danska regeringen erkänner att Grönland en dag kan komma att bli självständigt, men säger samtidigt att det är osannolikt den närmsta framtiden, och att man inte ”aktivt förbereder sig för det på något sätt”.

Jag frågade Siumuts partisekretrare Ole Aggo Markussen om han hade ett måldatum för självständighet. Han svarade:

– Den verkliga frågan är, vem i världen är i dag riktigt självständig? Nationen som koncept så som det definierades när Grönland slutade vara en koloni skulle vara nonsens i dag. Även Frankrike är beroende av EU. Vår union med Danmark är som ett tvångsäktenskap: frun har velat ha skilsmässa i 45 år; maken säger att hon kan gå när hon vill, men att han kommer att behålla alla pengarna. En stor del av vår värdekedja ligger utanför Grönland. Fisken vi fångar här hanteras i Danmark, till exempel.

Under ett fördrag som förnyades 2009 ger den danska regeringen Grönland en klumpsumma varje år. 2022 var den på drygt 3,9 miljarder danska kronor, nästan 6 miljarder svenska, eller 19 procent av Grönlands BNP (2). Enligt Wilche finns inga planer på att sluta med detta. Grönland får dessutom EU-stöd för fiskenäring och utbildning.

– Det är bra för oss på kort sikt, men det hjälper oss inte mot självständighet, säger Jess G Berthelsen, ordförande för SIK, Grönlands största fackförening.

– Om vi vill ha självständighet måste vi tjäna våra egna pengar, och vi är långt ifrån att göra det i nuläget.

Det första stora problemet är diskrepansen mellan Grönlands storlek och dess invånarantal. Ön har en area på 2,2 miljoner kvadratmeter. Hälften så stort som EU och 50 gånger större än Danmark, men de senaste 30 åren har befolkningen snittat på 56 000, mindre än en procent av Danmarks. (Drygt 90 procent är ursprungsbefolkning eller av blandad härkomst.) Ungefär 81 procent av landet täcks av ett istäcke som på sina håll är så tjockt som tre kilometer.

Byarna som ligger utspridda längs med kusten, ofta långt från varandra, påminner om en arkipelag, utan järn- eller bilvägar som binder samman dem. Grönlands nordligaste stad Qaanaaq har 700 invånare och ligger 600 kilometer från sin närmaste granne och 1 600 kilometer från huvudstaden Nuuk. Tasiilaq, med 2 200 invånare på sydöstra Grönland, ligger också 600 kilometer från sin närmaste grannstad. För att möjliggöra grundläggande service och en regelbunden tillgång på förnödenheter behöver varje stad sin egen kraftstation, eget färskvatten, egen hamn och egen flygplats. Danska myndigheter tvingade förr i tiden hela befolkningar att flytta.

Nuuk, som omges av vatten och berg som är snötäckta större delen av året, är en liten stad. Men till skillnad från de flesta andra städer och byar i Grönland är den påfallande vital. Lägenhetshus i starka färger som påminner om skandinaviska hus skjuter upp överallt, och lägenheterna säljer ofta slut redan innan bygget är klart.

Under det senaste året har vardagen i Nuuk störts av en utbyggnad av flygplatsen. Fram till nu har landningsbanan bara varit lång nog för STOL-flygplan (”short take-off and landing”), framför allt av typen Dash 8-200 turboprop, som bara har plats för 37 passagerare. Miljoner kubikmeter sten krossas nära starten på de skidliftar som ser ned över staden och används för att fördubbla längden på startbanan som snart kan ta emot jetplan.

Grönland har i dagsläget bara två långa landningsbanor, som byggdes av USA:s armé under andra världskriget, i Kangerlussuaq och Narsarsuaq, långt från bebodda områden. Förutom de som kommer med Dash 8-200 från Island flyger alla internationella passagerare från Köpenhamn och anländer vid en av dessa två flygplatser, innan de fortsätter till sin slutdestination med antingen helikopter eller ett mindre flygplan. Det finns inga direkta kommersiella flyglinjer till Nordamerika: en ung iniuitkvinna från Kanada berättade för mig att hennes 800 kilometer långa resa från Iqaluit till Nuuk hade krävt sex olika flyg.

Alla sjö- och lufttransporter genomförs på nåder från Grönlands kärva klimat. Även om den globala uppvärmningen har minskat utbredningen av arktisk packis fortsätter den att vara ett hinder för transporter under delar av året. Atlantkusten påverkas dessutom av den kalla östra Grönlandsströmmen, som bär med sig is och isberg som kan blockera fjordarna i timtal. Flygplan får ofta hållas på marken på grund av plötsliga stormar, vilket orsakar inställda flyg och förseningar.

2015 godkände Grönlands parlament tre nya 2 200 meter långa landningsbanor. I Nuuk, Ilulissat (Grönlands huvudsakliga turistdestination i Unesco-listade Diskobukten, känd för sina isberg) och i Qaqortoq i söder (som ersättning för den långa landningsbanan i Narsarsuaq, som kommer att stängas 2025). Grönlands regering bad från början Kina om hjälp med finansieringen, som en del av Kinas projekt för en arktisk silkesväg.

– 2016 hade kineserna erbjudit sig att köpa USA:s gamla flottbas vid Grønnedal (eller Kangilinnguit), som byggdes under andra världskriget för att skydda kryolitgruvan Ivittuut som ligger i närheten, och som drevs av danskar från 1951 fram till att den stängdes 2021, säger Rasmus Leander Nielsen på Grönlands universitet.

– USA sa till Danmark att de inte kunde tillåta att kineserna köpte basen. En liknande sak hände med flygplatsen. Washington lade sitt veto och Köpenhamn blev tvungna att hitta annan finansiering. När USA öppnade sitt konsulat i Nuuk var det inte bara för att hjälpa Grönland, det var också för att hålla Kina ute.

Enligt en överenskommelse som skrevs under i september 2018 ska Danmark stå för en tredjedel av kostnaden i utbyte mot strax över 33,3 procent av ägandet i företaget som satts upp för att bygga och driva de tre flygplatserna, och stå för ett lån på 64 miljoner dollar såväl som lånegarantier för ytterligare lika mycket.

Grönland har skickligt spelat på USA:s rädsla för Kina.

– Danmark var medgrundare av Nato 1949. Som ett litet land har det valt att vara väldigt positivt till Atlantpakten, säger Olsvig.

– Grönland är däremot ”atlantiskt” av nödvändighet, eftersom det inte kan göra någonting åt sin geografiska eller geopolitiska position. Men till följd av det så har det också en hävstång att använda i förhandlingar med USA.

När nazisterna ockuperade Danmark 1940 förhandlade USA med den danska ambassadören i Washington om tillåtelse att använda flygbaser och radarstationer på Grönland. Efter kriget övergavs vissa baser, medan andra blev civila flygplatser. Thule-basen, i nordväst, byggdes ut 1953. Den ligger lika långt från New York som Moskva och spelade en strategisk roll under andra världskriget. I dag är den fortfarande en nyckel i USA:s rymdövervakningsnätverk och anti-missilförsvar. Danmarks Joint arctic command, vars högkvarter i Nuuk har strax över 30 anställda, har en handfull båtar och helikoptrar samt några små lokala enheter, som de fem personer som bevakar militär- och forskningsanläggningen Station nord. Danmark har inga tunga isbrytare att understödja marinen med. (3)

Grönlands valuta, polis, försvar och internationella relationer kontrolleras alla av Danmark, men Nuuk vill ha en större roll inom utrikespolitik och beslutsfattande. Grönland har redan i dag representation inom Arktiska rådet; som en del av kungariket Danmark innehar man ordförandeskapet för den danska delegationen i två arbetsgrupper. Grönlands utrikesminister Vivian Motzfeldt stödjer sanktioner mot Ryssland, men säger:

– Vi måste kunna tala med varandra i framtiden. Ryssland kommer inte att försvinna. Och vi har många vänner där.

Enligt en undersökning från Grönlands universitet är grönlänningarna i stort pacifister: 68 procent stödjer samarbete med nuvarande allierade, men 81 procent är motståndare till USA:s Kinapolitik. De flesta ser Kinas växande inflytande som något positivt, och är måna om att upprätthålla goda ekonomiska relationer. (4) De är också motståndare till ett EU-medlemskap.

– Vi ser effekterna av sanktionerna mot Ryssland, som är en viktig marknad för oss. Om samma sak hände med vår asiatiska marknad skulle konsekvenserna för Grönland bli allvarliga. Att stå nära våra allierade samtidigt som vi har tillgång till marknader runt om i världen är en ständig balansakt, säger Olsvig och fortsätter:

– Paradoxalt nog är USA inte en stor marknad för våra produkter, som till största delen kommer från havet.

Olsvig påpekar också att klimatförändringarna i Arktis är långt värre än på andra håll.

– Vi måste anpassa oss, för det är på väg. Låt oss vara tydliga: från inuiternas synpunkt finns det ingenting positivt med klimatförändringarna. Den 28 juli förra året sa FN:s generalförsamling att ”tillgången på en ren, hälsosam och hållbar miljö är en universell mänsklig rättighet”. Det har inuiterna sagt i decennier.

Upptiningen av de arktiska isarna får mer och mer uppmärksamhet och är föremål för ett ständigt växande internationella studier: om istäcket smälter kan den globala havsnivån stiga med mer än sju meter. Det kommer att vara ett globalt hot under de kommande århundradena men de lokala effekterna är redan oroande. Global uppvärmning är ett hot mot jaktnäringen, eftersom packisen drar sig tillbaka, och mot fiskenäringen eftersom den påverkar de havsströmmar som i sin tur styr hur fisken rör sig. Den högre temperaturen har visserligen delvis återupplivat odlingarna på södra Grönland, men det nya vädret har också följts av torka.

För allt från fiskerier till flygplatser spelar staten en nyckelroll, antingen via offentligt ägande eller privata företag i vilka staten utövar kontroll.

– Det här är antagligen ett av världens mest socialistiska länder, säger Christian Keldsen, ordförande för Grönlands företagsförening. Det är inte nödvändigtvis dåligt:

– En planerad ekonomi som vår är väldigt stabil. De flesta globala kriser, som den 2008, har passerat utan att påverka oss. Å andra sidan är konkurrensen inte rättvis när du tävlar mot statsägda företag i alla sektorer. Och eftersom Danmark inte kräver något i utbyte för det stöd de ger oss är vi inte vana vid att tänka på avkastningen på samma sätt som utländska företag gör.

Att befinna sig under danskt beskydd innebär att Grönland inte bara får lånegarantier, utan även tillgång till den nordiska ekonomiska och sociala modellen.

– Du kommer inte att hitta någon som är emot självständighet, så länge vi får behålla vad vi har, säger Keldsen.

– Vi vill försvara vårt samhälle och vår välfärdsstat, och fortsätta vara öppna gentemot omvärlden. Vi gillar vår sjukvård och vårt utbildningsväsende, och att ha fri tillgång till många samhällstjänster. Men vi ser inga tecken på att den nya regeringen kommer att göra oss mer finansiellt självständiga.

Enligt avtalet från 2009 ska avkastningen av mineralfyndigheter gradvis ersätta det danska ekonomiska stödet. Från det danska politikdramat Borgen till US Geological Surveys uppskattningar har det fantiserats friskt om Grönlands tillgångar på mineraler och kolväten, såväl som dess potential för vattenkraft. De svåra förhållandena och de enorma investeringar som krävs pratas det mindre om. Grönlands två enda aktiva gruvor – Aappaluttoq (rubiner och safirer) och Vita berget (anortosit, som innehåller material som används i bland annat glasfiber) – är knappt lönsamma. Den amerikanska aluminium-jätten Alcoa lade 20 år på att undersöka möjligheterna att anlägga ett smältverk nära Maniitsoq, innan de till slut valde att bygga det på Island i stället. Det så kallade ”guldbältet” Nanortalik rönte under en tid stort intresse, men gruvan Nalunaq var bara i drift mellan 2004 och 2013, även om stigande guldpriser kan innebära att den åter tas i drift under de kommande två åren. En ny titangruva kan också komma att öppnas på norra Grönland.

– Det händer, men folk måste förstå att det tar tid, säger Jørgen Hammeken-Holm, viceminister för naturresurser.

– Det är samma sak överallt i världen: bara ett av 100 eller 200 gruvprojekt är lyckade. Grönland har inte 100, men det är viktigt att hitta någon inkomstkälla utöver fisket, som är hotat. Regeringen har inte vad som krävs för att investera i en sektor med så hög risk. Det är därför vi gör allt vi kan för att övertala utländska företag att komma hit.

En annan svårighet för exploateringen av Grönlands naturresurser är opinionen. Grönländare kommer väl ihåg tvångsförflyttningen av Qullissats 1 200 invånare 1972, två år efter att den lokala kolgruvan stängde. Olyckan där ett B-52 Stratofortress-flygplan från USA, med fyra atombomber ombord, kraschlandade i närhetet av Thulebasen 1968 – och strålskadorna hos dem som deltog i saneringsarbetet, har också haft stor påverkan. Partiet Inuit ataqatigiit har blockerat utvinningen av all malm som innehåller mer än 0,1 procent uran. Enligt koalitionsavtalet med Siumut från 2021 krävs en folkomröstning för att ändra beslutet, vilket stoppade australisk-kinesiska planer på att utvinna vad som tros vara en av världens största fyndigheter av sällsynta jordartsmetaller i Kuannersuit nära staden Narsaq. Den nya regeringen har också bannlyst alla prospekteringar efter fossila bränslen för att skydda miljön, fiskenäringen och turismen.

Dessa beslut förvånar Berthelsen på fackförbundet SIK.

– Folk vill ha självständighet, men de vill inte ha inkomster från något annat än fisket. De tror att pengar kommer att ramla från himlen. De vill ha bilar och telefoner och datorer, men de vill inte att någon ska gräva upp de mineraler som krävs för att tillverka dem.

De kanadensiska bolagen Neo performance materials och Hudson resources säger dock att de snart kommer att börja bryta sällsynta jordartsmetaller i Sarfartoq och att det inte finns någon risk att de kommer att stöta på något uran.

– Grönlands underjordiska rikedom är ett faktum, och att utvinna den skulle göra fullständig ekonomisk självständighet möjlig, säger geologen Laurent Geoffroy. Samtidigt varnar han för att de flesta grönlänningar inte har rätt utbildning för de jobb som skulle skapas av mineral- eller fossil utvinning.

– Så om planen är att ta in tusentals utländska gruvarbetare så måste landet vara förberett på det.

I dag ser det ut som att Grönland bara kan uppnå politisk självständighet om det tillåter sin ekonomi att bli beroende av utländska investerare och accepterar ett ekologiskt ojämlikt utbyte. Dess ledare, som företrädare för ursprungsbefolkningen, har fått ett mandat att hitta en lösning som är kompatibel med Grönlands närhet till naturen, även om det innebär att man får stanna under danskt styre ytterligare en tid.

Artikeln har tidigare publicerats i Le Monde diplomatique.

Översättning: Tor Gasslander

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 29 mars, 2024

Högern planerar en bostadspolitisk chockdoktrin

Byggbolagen hamstrar byggrätter i väntan på att staten tar initiativet igen. Foto: Janerik Henriksson/TT.

Den svenska byggkrisen är politiskt skapad för att ramma igenom marknadshyror. Men vad som krävs är det motsatta – att staten tar ansvar igen.

Bostadsbyggandet är inne i sin djupaste kris sedan 1990-talet. Byggtakten i Sverige mer än halverades under 2023 jämfört med 2022. I Stockholm rasade den med 70 procent. Under januari månad 2024 var antalet konkurser i byggbranschen dubbelt så många som det genomsnittliga antalet per månad de senaste 10–15 åren.

Tvärniten i byggandet slår hårt mot byggarbetarna. Förra året varslades 9 166 personer om uppsägning i byggbranschen, mot 3 611 året innan. Antalet arbetslösa i Byggnads a-kassa har ökat med 50 procent det senaste året. Branschen varnar nu för att en hel generation yrkesarbetare ska lämna branschen för att aldrig komma tillbaka igen.

I andra änden drabbar byggkrisen också alla som behöver någonstans att bo. Enligt Boverket behöver det byggas över 67 000 nya bostäder varje år fram till 2030 för att inte bostadsbristen ska förvärras. Ändå påbörjades bara runt 27 000 förra året, och i år räknar man med att hamna på mellan 14 000 och 19 000 bostäder.

Tidöregeringen saknar helt planer för att överbrygga lågkonjunkturen och hålla uppe byggandet under krisen. I stället hoppas man passivt på att sänkta räntor ska vända utvecklingen på sikt. Under tiden förvärras bostadsbristen och viktig kompetens går förlorad. Varför gör regeringen ingenting?

En anledning till att man låter krisen eskalera nu kan vara för att kunna driva igenom kontroversiella bostadspolitiska reformer längre fram. Regeringen vill skapa ett momentum för en bostadspolitisk chockdoktrin. I början av mars förklarade finansminister Svantesson (M) öppet att man försöker få med sig Sverigedemokraterna på att införa fri hyressättning i nyproduktion.

Tidöregeringen saknar helt planer för att överbrygga lågkonjunkturen och hålla uppe byggandet under krisen.

Samtidigt pågår en intensiv kampanj från näringslivshåll för att på sikt införa marknadshyror i hela beståndet. Precis innan årsskiftet släppte Bofrämjandet en rapport om hur hyresmarknaden avreglerades i Finland på 1990-talet, och förra veckan kom även Timbro med en rapport om att det är dags att följa vårt grannlands exempel och släppa hyresmarknaden fri.

Problemet är att Timbro bara berättar halva sanningen om Finlands bostadspolitik. Det är nämligen inte marknadshyrorna som har hållit i gång byggandet på höga nivåer, utan snarare deras statligt subventionerade och centralt planerade bostadspolitik. Något som nästan helt saknas i Sverige. I jämförelse med oss är Finlands bostadsförsörjning planekonomisk.

Med Timbros förslag skulle deras uppdragsgivare, fastighetsägarna och hyresvärdarna, kunna göra enorma vinster på att chockhöja hyrorna i det befintliga beståndet utan att det byggs några nya bostäder över huvud taget. Sedan föreslår Timbro att staten kraftigt höjer bostadsbidragen – skattepengar rakt ned i fickorna på hyresvärdarna.

Hyresgästföreningen välkomnar dock att grannlandet till öster lyfts fram i debatten och pekar i en egen rapport på tre saker som vi bör lära av Finland: lägg en procent av BNP på statliga byggstöd, centralisera den fysiska planeringen av bostäder och inför en hög fastighetsskatt för planerad men obebyggd mark så att byggbolagen slutar hamstra byggrätter.

Tyvärr sitter Tidöregeringen i hyresvärdarnas knä, och kommer inte ta till sig av det som verkligen funkar i Finland. När det blir dags för den bostadspolitiska chockdoktrinen kommer de snarare köra på Timbro-linjen – där kapitalet höjer hyrorna, och staten bostadsbidragen.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Utrikes 29 mars, 2024

Vår man på månen

Illustration: DGIM studio/Adobe Stock.

Sedan rymdfärderna inleddes har astronautens roll förändrats. Från nationell hjälte och erövrare är hen i dag en relaterbar vardagsperson med klimatångest. Men det är fortfarande svårt att hitta ett övertygande syfte med de dyra resorna.

När den amerikanska tv-kanalen ABC år 1955 visade den Disney-producerade dokumentären Man in Space sågs den av 42 miljoner tittare. Efter reprisen 1956 hade hälften av alla amerikaner sett den, och av dem ansåg 38 procent att det snart kommer att vara möjligt att åka till månen, jämfört med 15 procent 1949. 1

Från Jules Vernes romaner till filmer som Christopher Nolans Interstellar från 2014 har rymdfärderna i fiktionen framställts som förverkligandet av en dröm – av ett naturligt, allmängiltigt och tidlöst begär. Men för erövringen av rymden behövde först samtycke skapas. De vetenskapliga framstegen och medvetenheten om planetens omfång som skapats av satellitbilderna av jorden bidrog till detta. Så även den heroiska bilden av astronauten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 28 mars, 2024

Propagandafilmens fader spökar i samtiden

För Sergej Eisenstein var montaget nyckeln till att nå publiken. Foto: Far Out/MUBI.

Hundra år efter att han introducerade konstfilmen är Sergej Eisensteins motto lika aktuellt: kulturen är till för att förändra oss inifrån.

En ung mamma blir skjuten. I fallet drar hon med sig en barnvagn, vars långsamma nedstigning blir blickpunkt för en hel tidsanda av massakrer och sammandrabbningar mellan kosacker och en protesterande massa. Denna kaotiska, men noggrant regisserade scen, där tiden ständigt förlängs med hjälp av montage, kan vara filmhistoriens mest kända. Pansarkryssaren Potemkin från 1925 förblev filmskaparen Sergej Eisensteins (1898–1948) mest kontroversiella film och var förbjuden i Sverige fram till 1953, Stalins dödsår. Handlingen, matroser som gör uppror mot tsaren, ansågs vara så aktivistisk att den riskerade att hetsa arbetare i kapitalistiska länder till liknande revolter. Tänk om man i dag hade haft en bråkdel av tilltro på filmens förmåga som för hundra år sedan?

Finns det något nytt att säga om Sergej Eisenstein, en av filmhistoriens viktigaste figurer? Det tycker i alla fall Atrium förlag, som nyligen gett ut hans samlade texter: Montage, metamorfos, extas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Sanjin Pejkovic
Författare.
Kommentar 28 mars, 2024

Israeliska barn svalkar sig i bosättningen Mevo’ot Jeriko på ockuperade västbanken, i närheten av palestinska jordbrukssamhällen med vattenbrist. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Bör Israel beskrivas som en kolonial bosättarstat eller leder den terminologin till moralisk blindhet, där våld mot civila rättfärdigas och judiskt lidande förtigs? Det är ett av spåren i en intensiv debatt som blossat upp inom vänstern under kriget i Gaza. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis avfärdar bosättarkolonialism som ett ”amerikanskt akademiskt modeord”. I en debatt i tidningen Brand frågar Mirjam Katzin och Annika Nilsson retoriskt om det inte är ”ganska magstarkt att kalla Förintelseöverlevande och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer?”

Men magstark är just vad den 100-åriga konfliktens verklighet ofta är. Den sionistiska rörelsens strävan att etablera en judisk stat i Palestina uppstod visserligen i en kontext av antisemitism och pogromer i Europa, men var samtidigt inspirerat av andra europeiska koloniseringsprojekt. Gemensamt för dessa var att de strävade efter att bygga ett nytt samhälle på en plats som redan var befolkad – ett projekt som överallt följde en liknande dynamik av etnisk rensning, tvångsassimilering, permanent underordning och i värsta fall folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 27 mars, 2024

Vänstern i väst vet alltid bäst

Den tyska vänsterprofilen Sahra Wagenknecht (längst till höger), som fram till 2023 företrädde Die Linke, avbildas vid en karnival i Mainz. Bredvid henne sitter Alice Weidel, ledare för högerextrema AfD. Båda toppolitikerna har motsatt sig stöd till Ukraina efter invasionen. Foto: Michael Probst/AP.

Fastän den ryska ledningen är tydlig med att hela Ukraina borde vara ryskt, påstår ”fredsvänstern” att förhandlingar är möjliga. Därmed ställer de sig på Putins sida.

Ni har säkert hört det förr: Om ryssarna slutar kriga blir det fred i Ukraina. Om ukrainarna slutar kriga finns det inte längre något Ukraina.

I all sin enkelhet sammanfattar det vad kriget i Ukraina fortfarande handlar om efter två år. Det är därför frasen ständigt återkommer, formulerad ungefär som ovan.

Men det finns en hel del som inte håller med, som tycker att det är en otillåten förenkling. Däribland stora delar av den internationella vänstern, de som säger nej till att skicka vapen till Ukraina. Låt oss för enkelhetens skull kalla dem ”fredsvänstern”. De menar att vad som krävs för att få slut på kriget är omedelbart eldupphör och förhandlingar. Mer vapen till Ukraina kommer bara att förlänga kriget.
Underförstått skulle Ukraina kunna köpa sig fred genom att avstå från de landområden som annekterats av Ryssland – Krim och östra Ukraina. Ju längre kriget fortsätter utan något avgörande, desto starkare lär pressen bli på Ukraina att acceptera en sådan lösning.

Problemet är att ukrainarna inte går med på detta. De pekar på att det skulle permanenta en flyktingkatastrof där miljoner förlorar sina hem. Folk som bor i de ockuperade områdena är inte är beredda att fortsätta leva på knä under ryskt förtryck.

Men fredsvänstern vill bara ha slut på kriget till varje pris. Därför vill man inte heller lyssna till den ukrainska vänstern, som just i frågan om kriget i grund och botten är överens med sin regering om att landet måste försvaras. Just därför verkar fredsvänstern i väst anse att den ukrainska vänstern inte är någon ”verklig” vänster. Därför är de inte intresserade av att sprida tidningsartiklar av den ukrainska vänstern, eller gå på möten där ukrainska socialister lägger ut texten, eller ens att delta i demonstrationer för Ukrainas sak.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Fredsvänstern lägger i stället sin mesta energi på att förklara vad de menar är orsakerna till kriget, framför allt att Väst pressat Ryssland genom att utvidga Nato österut, så att Ryssland till slut tvingats att reagera – argument hämtade från de ryska trollfabrikerna.

Märkligt nog vägrar de att lyssna till det som Vladimir Putin menar är kärnan till varför kriget inleddes. Sedan ett tiotal år tillbaka har han gång på gång återkommit till idén om att Ukraina inte har något existensberättigande, att det aldrig har funnits någon ukrainsk nation eller kultur. Hans målsättning är att gå till historien som den som återupprättar det gamla ryska imperiet.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Dmitrij Medvedev, som under 2008–2012 var Rysslands formella president och som fortfarande sitter vid Putins sida, sammanfattade detta den 17 januari i år på Telegram:

”Ukrainas existens är dödlig för ukrainarna. Då menar jag inte bara den nuvarande staten, utan varje, absolut vilket Ukraina som helst. Varför? Närvaron av en oberoende stat på historiskt ryska territorier kommer att vara ett ständigt skäl för oss till förnyade fientligheter. […] Men den ukrainska befolkningen kommer till slut att välja livet och inse hur katastrofal Ukrainas existens är för dem. I valet mellan evigt krig, oundviklig död och liv kommer den överväldigande majoriteten av ukrainare att till slut välja livet.”

Medvedev förklarade att det är ”100 procents sannolikhet” för en ny konflikt, oavsett vilka säkerhetsgarantier som undertecknas mellan Ukraina och Väst. ”Varken Ukrainas associering med EU eller ens anslutning av detta konstgjorda land till NATO kommer att förhindra det”, förklarade Medvedev och tillade att en sådan konflikt kan komma att inträffa inom 10 eller 15 år.

Egentligen är alltså folket i Ukraina, inklusive vänstern, överens med den ryska statsledningen om krigets grundorsaker. Men fredsvänstern vill inte lyssna på någon av sidorna. De kommer inte att kommentera Medvedevs uttalande. De lösningar till konflikten de förespråkar kräver att de är blinda och döva för vad parterna verkligen säger.

Det som de förespråkar är inte en lösning för fred. Det är att i praktisk handling ställa sig på Putins sida i kriget och bädda för folkmord.

Jan Czajkowski
Medlem i Ukraina-solidaritet.
Ledare 27 mars, 2024

Snaran dras åt runt bosättarpolitiken

Israeliska bosättare under högtiden Purim i Hebron på Västbanken. Foto: Leo Correa/AP.

I skuggan av Gazakriget har de israeliska bosättarna trappat upp våldet mot palestinier på Västbanken. Nu börjar västvärlden äntligen agera. Men Sverige går i motsatt riktning.

”Före kriget var Gaza världens största utomhusfängelse. I dag är det världens största kyrkogård.”

Orden uttalades inte i en megafon på Odenplan, utan av EU:s utrikeschef Josep Borrell den 22 mars efter att dödssiffran i Gaza stigit över 31 000 människor. ”En kyrkogård inte bara för tiotusentals palestinier”, fortsatte han, ”utan även för internationell rätt.”

EU hade då nått en överenskommelse om sanktioner mot israeliska bosättare, som i skuggan av kriget i Gaza har trappat upp sitt våld mot palestinier även på annat håll. Enligt de palestinska hälsomyndigheterna har mer än 400 palestinier dödats av israelisk eld i Östra Jerusalem och på Västbanken.

Liknande lagstiftning finns även i Storbritannien och Frankrike, och på initiativ av regeringarna i Spanien och Irland förs även samtal inom unionen om associationsavtalet med Israel.

Västvärldens politiska ledare har alltså inte bara börjat tala klarspråk om Israel, de har äntligen börjat agera. Rättframheten är sen, med tanke på hur länge den israeliska bosättningspolitiken har pågått, men likväl är den hoppingivande.

Även den amerikanska regeringen har tagit sikte på bosättarrörelsens finansiering. Den 1 februari utfärdade president Joe Biden ett dekret, ”Ytterligare åtgärder för att främja fred, säkerhet och stabilitet i Västbanken”, som snabbt användes för att förbjuda två våldsamma bosättare inresetillstånd i USA. Den 14 mars införde de sanktioner mot ytterligare tre individer, och för första gången även mot två av deras bosättningar – ”Moshes gård” och ”Zvis gård”, som använts som baser för attacker mot palestinier.

I oktober tog sig till exempel bosättaren Moshe Sharvit in med beväpnade män i den palestinska byn Ein Shibli i norra Västbanken och beordrade dem att utrymma platsen, varefter ett hundratal palestinier flydde för sina liv.

Sanktionerna innebär inte bara att bosättarna hindras från att ta emot betalningar via västerländska banker och bolag, utan att även israeliska banker måste frysa deras bankkonton för att inte uteslutas från internationella betalningssystem.

När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Israels finansminister Bezalel Smotrich, som leder högerextrema Religiösa sionistpartiet och själv bor i en illegal bosättning, anklagar den amerikanska regeringen för att vilja ”förmörka hela den israeliska staten” och ”etablera en palestinsk terrorstat”. Han lovar också att bekämpa sanktionerna och försvara bosättarna. De anklagar i sin tur Joe Biden för antisemitism och blodsanklagelser, en trollkonst som har förlorat sitt skimmer. De har också börjat leta efter alternativa inkomstkällor som gräsrotsfinansiering.

Som aktivisten Ori Kol skriver i det israelisk-palestinska vänstermagasinet +972 återstår många frågetecken: ”Hur kommer sanktionerna att påverka företagen som jobbar med dessa utposter? Leverantörerna som förser gårdarna med varor? Organisationerna som skickar frivilliga att hjälpa till med att hålla vakt?”

Att rikta in sig på individer, och sedan bosättningar är två bra första steg. Men den stora frågan är när man kommer att ta i frågan om den israeliska regeringens roll. Den gör nämligen allt för att understödja dessa extrema bosättare, inte minst genom att ständigt ge tillstånd för nya bosättningar och se genom fingrarna med deras våld. Vi får hoppas att USA snart öppnar för att dra in stödet till Israels krigsmakt.

Men den svenska regeringen, som verkar ha bestämt sig för att strida om jumboplatsen i varenda politisk fråga, riktar in all energi på att komma åt palestinierna. Först stoppade man biståndet till FN:s palestinska flyktingorgan UNRWA, baserat på rykten om att de samarbetat kring terrordådet den 7 oktober, trots att de är den organisation som är bäst lämpad för att distribuera stödet i Gaza.

Och i den nya gemensamma biståndsstrategin för Israel och Palestina som presenterades den 21 mars nämndes inte ordet ockupation (däremot ”tilltagande bosättarvåld”), till skillnad från den tidigare Palestinastrategin där det uttryckliga målet var få ”ett slut på Israels ockupation”.

Samtidigt som FN:s säkerhetsråd manar till vapenvila, och allt fler västländer agerar för att få ett slut på bosättningspolitiken, går Sverige alltså i motsatt riktning. När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 26 mars, 2024

Med fantastiken som vapen

Drivmedel. I R.F. Kuangs nya roman är det graverade silvertackor som driver på den industriella revolutionen. Foto: AP.

”Babel” välter redan under sin jungfrufärd. Men vrakresterna skimrar. Rasmus Landström upptäcker fantasyn som en kista full av skarpslipade politiska vapen.

Det är märkligt att läsa en bok som handlar om översättningar som en form av våld i en tid som denna. Krig i Europa, Ryssland på rövarstråt, Gazaremsan på väg att utraderas. Att i ett sådant läge jämföra Nils Håkanssons och Marianne Tufvessons värv med huliganverksamhet känns lite fånigt. Samtidigt vet varenda humanist att det finns en inneboende brutalitet i att överföra en text från ett språk till ett annat. Givetvis också skönhet, men en skönhet som uppstår ur destruktionen av originalet – likt en ruin i månsken. Översättningens våld tål att diskuteras – även när världen står i lågor. Men hur? Författaren Rebecca F. Kuang har fattat galoppen: genom fantastiken. 

Babel. En hemlig historia utspelar sig i ett kontrafaktiskt 1830-talets Oxford. En 600 sidor lång roman som skulle kunna beskrivas som en blandning mellan Donna Tartts Den hemliga historien, Philip Pullmans Guldkompassen och Frantz Fanons Svart hud, vita masker. Det låter vansinnigt – och det är det också. I Kuangs Oxford har en revolution skett: forskarna vid Babel-institutet har insett att silvertackor med graverade översättningar laddar föremålen med de främmande språkens kraft. Detta har i sin tur lagt grunden för Storbritanniens imperium och skapat en industriell revolution (silverrevolutionen), som också alstrat motstånd i form av chartister och ludditer (i Kuangs värld är William Blakes ”mörka sataniska kvarnar” silverpläterade). 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Kommentar/Kultur 25 mars, 2024

Systemutvecklaren Torsten längtar efter någon att fjällvandra med. Foto: SVT.

”Gift vid första ögonkastet” har gentrifierats. Men SVT borde inte vara rädda för arbetarklassen – undersköterskor och systemutvecklare har all anledning att gifta sig.

Vem bryr sig om att tussilagon har börjat spira – deltagarlistan till årets ”Gift vid första ögonkastet” är ute!

Min pepp är som alltid på en orimligt hög nivå. Vilka blir årets matrelaterade matchning med svenska folket efter taco- och carbonaraparen? Vilka kommer att bli årets stelaste möte, som kuddmur-paret eller fjolårets ”Järna-hippie möter innekatt”? En sak är säker: jag kommer att titta.

Och människorna verkar hyggliga. Rosanna tycker att det är ”attraktivt om man kan backa med släp”, och Linnea att om hennes ”blivande man är gudfar så kommer jag tycka det är supersexigt”. Inga konstigheter.

Men så ser jag yrkeslistan, och håll i er: projektledare, kommunikatör, koordinator, produktägare, enhetschef, medieentreprenör, systemutvecklare och marknadsansvarig. Knappt ett enda jobb som man vet vad det betyder. Alla killar ser ut att heta professional managerial-Claes.

Allt är mer smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos

Och det är inget fel på de här människorna, men jag tycker mig se ett skifte i reality. Klyschan är ju att arbetare aldrig får synas i tv förutom när de målar sig blå i Robinsonfinalen. Håller arbetarklassen på att skuffas undan från sin sista mediala utpost?

Redan under förra säsongen reagerade jag på hur snabbt paren anammade psykologernas språk, och började prata ”flytande HR – med verktyg som de behöver för att känna sig sedda.” Och förutom när Arvid lovade smeta in Ida med pasta och ”tejpa för munnen” på henne var sex också märkligt frånvarande i serien. Allt är mera smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos. Se bara på vilket senaste årens största värderingsbråk är: att Anton satte på Björn Rosenströms ”Raggarrock” under en sen timme på midsommarafton. I en säsong visade sig någons ”källa till magont” vara att han flyttat som barn – vilket han avslöjade på lyxspaet Yasuragi.

Allt som inte är helylle skrapas däremot bort. Både inom serien – och utanför den. Jag har alltid haft dubbla känslor inför kritiken mot exploatering av arbetare inom reality, från ”Paradise hotel” till ”Ullared”. Kritiken om att arbetare sällan kommer till tals i övrig media är korrekt, och att reality kan ha ett besvärande utifrånperspektiv där vi förväntas skratta åt snarare än med deltagarna. Men mycket ligger också i betraktarens ögon, och ibland undrar jag om det räcker med att visa en arbetare som dricker gin på en camping utanför Ullared för att det ska ses som exploatering – när personen bara njuter av livet.

Jag längtar efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt fler Foodorabud och undersköterskor

Och om det nu stämmer att den övre medelklassen har erövrat ännu en arena från arbetarna, så är en enkel vänsterkritik att kräva större representation. Och det är väl rimligt. Men kanske bevittnar vi också nästa steg i det övre mellanskiktets deklassering. Synlighet betyder inte nödvändigtvis makt, för den klass som vi jämt glömmer bort i sådana här diskussioner är överklassen. Som någon ska ha sagt, det kan ha varit Wallenberg: ”Bara valar som visar sig kan harpuneras.” Därför längtar jag efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt vill jag se fler Foodorabud och undersköterskor.

Vi ser alltså ännu ett exempel på det som ekonomihistorikern Lovisa Broström har upprepat, nämligen att arbetarklassen och medelklassen får allt mera gemensamt, på grund av övervakning, npm-styrning och skenande bostadslån. Men samtidigt som klassernas livsvillkor allt mer liknar varandra, får arbetarklassen allt svårare att hitta kärleken, som ekonomiprofessor Anne Boschini förklarade i Flamman nyligen.

Jag skulle önska att SVT-experterna tar in deras kunskap, och vågar blanda upp med fler deltagare från arbetarklassen. Samt bryter upp den ai-genererade Spotify-jazzen med könsrock. Giftassugna i hela världen, förenen eder!

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 23 mars, 2024

Palestinarörelsen i Stockholm går skilda vägar

Palestinarörelsen demonstrerar på Sergels torg i Stockholm efter Israels invasion av Gaza i oktober. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Förvirring råder inom Palestinarörelsen inför att två demonstrationer anordnas samtidigt på lördagen. Palestinska arbetsgruppen anklagar den tidigare medarrangören för hotelser och våldsbejakande slagord. Men Together 4 Palestine avfärdar det som ryktesspridning.

Lördagen den 23 mars hålls två separata palestinska demonstrationer i Stockholm – samtidigt, klockan 13.

De två arrangörerna, Together 4 Palestine och Palestinska arbetsgruppen mittersta Sverige, har gemensamt stått bakom det senaste halvårets stora demonstrationer till stöd för Palestina i Stockholm. Nu går de skilda vägar – bokstavligt talat. De förstnämnda samlas på Sergels torg för att tåga mot USA:s ambassad, medan Arbetsgruppen samlas på Odenplan för avmarsch mot Utrikesdepartementet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 23 mars, 2024

Bombhögern är en samhällsfara

Greta Thunberg demonstrerar tillsammans med Svenska Freds mot Rysslands krig. Foto: Fredrik Persson/TT.

Tidöregeringen ger sig på fredsrörelser, medier, kultur och studieförbund. Allt för att stoppa arenor för fritt tänkande.

När jag var 14 gick jag med i en ungdomsorganisation. Det blev mitt första möte med föreningsdemokrati, engagemang och nätter på luftmadrass i gympasalar. Det blev också starten på ett politiskt liv.

Delvis har jag allmänna arvsfonden att tacka för det. För ungdomsrörelsen, liksom för barn-, äldre- och funkisorganisationer, är fonden en viktig del av det som gör verksamheten möjlig. Det kan handla om orientering för 65-plussare, djur och natur för barn på sjukhus, eller digitalisering för personer med hörselnedsättning.

Men nu kan det vara slut med arvfondsprojekt. Den femte mars presenterade nämligen Riksrevisionens ”effektivitetsdelegation” en granskning av fonden, där slutsatsen var att den bör avvecklas.

Anledningarna som presenteras är häpnadsväckande. I korthet menar man att fonden har för mycket pengar som den inte gör av med, samtidigt som projektbidragen inte används tillräckligt ”effektivt”. Därtill har man hittat fusk och kriminalitet.

Det sista är naturligtvis allvarligt. Men analysen av effektivitet och pengaöverflöd sträcker sig ungefär till godtyckliga uttalanden om bidrag som är ”för stora”, samt att ”inget annat land gör så här”.

Som alla föreningsmänniskor förstår kommer detta att bli ett dråpslag för civilsamhället. Idéburna organisationer är nämligen inga företag. De drivs inte av att göra vinst utan bygger på värden om meningsskapande, öppenhet och delaktighet. Ofta finns inga naturliga intäktskällor förutom en medlemsavgift, som inte kan vara hur hög som helst.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen är förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring.

Men det är ingenting som regeringen kommer att bry sig om. Tvärtom blir det ytterligare ett i raden av politiska beslut riktat mot människors fria organisering, den fria kulturen, media, och allt som främjar fritt tänkande. I höstas blev studieförbunden av med en tredjedel av sin finansiering. Och när det nya mediestödet presenterades visade det sig vara utformat på ett sätt som missgynnar vänsterpressen.

I höstas skrev Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter (23/8) om Norrköpings kulturpolitik. Han såg den pågående kommersialiseringen av kultursektorn i kommunen som ”en syntes mellan en nyliberalism som tar hänsyn bara till kultur som kan mätas i siffror och en nyfascism som tyglar konstens och kulturlivets kritiska röster.”

Samma analys går att göra av regeringen, men med en viktig skillnad. Där är fascismen parad med konservativ bombhöger, snarare än nyliberalism. Vi får tal till nationen. Andra tal om att försvara Sverige ”med vapen i hand”. Fredsrörelsen, som varit högljudda motståndare till Nato, straffas med indragna bidrag. Och public service, som i många år levt med högerns hot om nedläggning, är så förtegen om situationen i Gaza att granskningsnämnden fäller dem för partiskhet med Israel.

Göran Greider skrev i Dagens Nyheter (8/1) att det rör sig om ”militarisering av våra medvetanden”. Texten blev januaris antagligen mest utskällda, men nog har han en poäng. När kritiska röster tystas och journalistiken slutar göra sitt jobb, finns färre filter mot propagandan.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen har ett egenvärde som inte ska förringas. Men de är också förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring. Starka viljor vill se oss marschera i takt. Att stå upp för kultur bortom det kommersiella, orientering för 65-plussare och 14-åringar på luftmadrass i gympasalar, har därför blivit viktigare än någonsin.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.