Du tar en öl med kompisar i Hornstull. Diskussionsämnet för kvällen är ”emotionellt arbete”. En vän har precis haft en utläggning om att hens kille aldrig frågar hur hen haft det på jobbet. ”Dumpa honom gumman”, säger en annan kompis och gänget skrattar och skålar. Tidigare på eftermiddagen demonstrerade ni mot Jimmie Åkesson genom att vända ryggen och skramla med nycklar under hans tal på Norrmalmstorg. Solen skiner. Året är 2014 och livet är bra.
Året brukar ibland benämnas ”peak woke”. När den i dag så utskällda identitetspolitiken kulminerade i att Feministiskt initiativ knep ett EU-mandat och alla kallade sig feminister och antirasister. Ett rättvisepatos där den svages perspektiv skulle guida vägen framåt antogs. Genom att utplåna skillnader sinsemellan skulle vi lättare kunna förenas mot kapitalismen. Vi tänkte att den svagaste hade erfarit alla svårigheter – rasism, sexism, funkofobi – och därför visste bäst vad som behöver ändras. Med handen på hjärtat kändes året ibland som de förtrycktas olympiad, en kamp om vem som skulle få höras mest.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
I min instagramfeed 2014 möts jag inte bara av turistbilder på Brezjnev och Honecker i en passionerad kyss (jag besökte Berlin det året) utan också på ett utsträckt långfinger mot ett rasistiskt klistermärke, en ring med hammaren och skäran på som jag vintage-fyndat (i Berlin) och en tygpåse med trycket ”cats against catcalls”, ungefär: katter mot sexistiska gatutrakasserier.
Supervalåret 2014 var identitetspolitiska markörer toppmode, varje söm på kroppen skulle påminna om vad man tyckte om patriarkatet, rasism och kapitalism. Umgänget utgjordes av oheliga blandningar av vänsterpartistiska paragrafryttare, karriärsfeminister, liberala antirasister och övertaggade autonoma som mest var glada för att det kom folk på politiska arrangemang. Vi möttes på Socialistiskt forum och demonstrationer mot Sverigedemokraterna, eller för en mänsklig behandling av flyktingar. Resten av tiden tillbringades på nätet där man kunde skriva saker som ”Jo, alla män” och blocka alla som inte underkastade sig budskapet.
Känslan var att vem som helst kunde bli skribent på Nöjesguiden eller få ett styrelseuppdrag, bara den var tillräckligt profilerad på Twitter. Därför blev det också mycket snack. När det inte gick att pressa ut mer ur ämnen som Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask i Dagens Nyheter så uppfann man samtalsämnen för att hålla lågan igång, som hur brett män satt i tunnelbanan, inte sällan sneglande mot USA:s kulturhegemoniska idémarknad. Det sades också mycket viktigt, men ändå genomfördes det rasprofilerande Reva-projektet i sin helhet och alla JO-anmälningar mot polisen lades ned. Israel sköt då som nu missiler mot Gaza. Sverigedemokraterna blev tredje största parti.
Ut kastades barnet, inte sällan en 1968-farbror, med det patriarkala badvattnet.
I Adam Curtis dokumentärserie Can’t get you out of my head (BBC 2020) gestaltas 1980-talets rörelse från klasspolitik till en mer allmän humanism i ljuset av hur organisationer som Läkare utan gränser och Live Aid tog allt större plats. När människor världen över svalt och dog i krig var politisk färg sekundärt mot att rädda så många som möjligt, oavsett om de var mujahedin eller PLO. Plötsligt kunde alla politiker framställa sig som empatiska utan att rucka på sin politik.
I september 2015 spreds bilden på den drunknade flyktingpojken Alan Kurdi över världen. Politiker från hela skalan samlades i avsky mot den repressiva migrationspolitik de själva företrädde. Hela Sverige skramlade in pengar till flyktingar. 1980-talet upprepade sig under ett kort ögonblick. Empati var gratis och ofarligt.
Det fanns många som kritiserade identitetspolitiken då det begav sig och med facit i hand så kan man se att den framför allt gynnade Centerpartiet. En perfekt sammansmältning av nyliberal individualism och världssamvete, där lösningen på flyktingkrisen är att öppna våra gränser så att vi kan ta in fler bruna människor och göra dem till trälar. En empati utan klassperspektiv.
Det är lätt att vara efterklok och tänka sig att vi bara pladdrade utan mål eller blev för inåtblickande. För det gick inte bra. 2014 fortsatte till 2016 då Trump valdes till president. Efter det tog en annan era vid, som vi fortfarande befinner oss i: ohämmad, växande högerextremism. Men sanningen är att vi gjorde det mot oss själva. Socialism var mer svårsåld än girlbossism. Man hade hört vita medelålders män prata så länge så nu var det dags för andra. Ut kastades barnet, inte sällan en 1968-farbror, med det patriarkala badvattnet. Större ideologiska projekt fick maka på sig för frågor om antal kvinnor i bolagsstyrelser.
”Who run the world?”, vilka styr världen, undrade Beyoncé. Fortfarande de med pengar, men kapitalismen kan åtminstone vara en tjej nu.
