Du tar en öl med kompisar i Hornstull. Diskussionsämnet för kvällen är ”emotionellt arbete”. En vän har precis haft en utläggning om att hens kille aldrig frågar hur hen haft det på jobbet. ”Dumpa honom gumman”, säger en annan kompis och gänget skrattar och skålar. Tidigare på eftermiddagen demonstrerade ni mot Jimmie Åkesson genom att vända ryggen och skramla med nycklar under hans tal på Norrmalmstorg. Solen skiner. Året är 2014 och livet är bra.
Året brukar ibland benämnas ”peak woke”. När den i dag så utskällda identitetspolitiken kulminerade i att Feministiskt initiativ knep ett EU-mandat och alla kallade sig feminister och antirasister. Ett rättvisepatos där den svages perspektiv skulle guida vägen framåt antogs. Genom att utplåna skillnader sinsemellan skulle vi lättare kunna förenas mot kapitalismen. Vi tänkte att den svagaste hade erfarit alla svårigheter – rasism, sexism, funkofobi – och därför visste bäst vad som behöver ändras. Med handen på hjärtat kändes året ibland som de förtrycktas olympiad, en kamp om vem som skulle få höras mest.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!