Årets vårbudget kan tyckas påfallande visionlös, valår som det är. Tusen plusjobb är inte någon storslagen plan mot arbetslösheten.
Men en vårbudgeten är en tilläggsbudget, och innehåller vanligtvis bara smärre revideringar.
Det är heller inte direkt möjligt att fylla på väljarnas plånböcker så att det märks lagom till valet. Regeringen, v och mp hoppades antagligen på den effekten med budgeten i höstas. Vårbudgeten innehåller i stället idel aptitretare med vilka de tre partierna ber om väljarnas förnyade förtroende.
Med tanke på detta är 300 extra kronor till studenterna något av en triumf för vänsterpartiet. Plötsligt uppmärksammades en helt ny grupp, bortglömd av ”alla” och därtill av ett parti som av gammal hävd lämnat frågor om den högre utbildningen därhän.
Det tyder på något lite nytt, och mycket välkommet, att vänsterpartiet driver en sådan fråga. Studenter förväntas leva på mindre än 7 000 kronor i månaden. Systemet bygger idag på att de får understöd från föräldrarna.

Budgetförhandlingarna är ett tillfälle då de tre samarbetspartierna slåss om uppmärksamheten kring hjärtefrågor. Regeringen har tidigare lyckats knipa åt sig det mesta av äran för stora och små reformer, oavsett vilket parti som drivit igenom dem. Miljöpartiet har skrikit högst och därmed fått uppmärksamhet kring sina frågor, oavsett om dessa fått framgång eller ej. Vänsterpartiet har tidigare framstått som klassens ljus, inte dess bråkmakare, men inte heller dess visionär. Nu har v fått genomslag för en av sina frågor och dessutom äran för detta.
Förhandlingarna framstod som snabbt och smidigt avklarade med leende och en glass. Ingen väljare tänkte väl: ”Nejmen oj en sådan enighet, dessa partier måste vara ett utmärkt regeringsalternativ!” Men motsatsen – utdragna förhandlingar, nattmanglingar, halva löften och ett argt miljöparti – hade inte varit bra. Det hade använts av de borgerliga partierna som oenigt exempel, i motsats till dem som nu kallar sig allians.
Mandatperioden har inte blivit något korståg mot arbetslösheten. Tvärtom går nu s till val utan att ha bevisat annat än acceptans för en permanent hög arbetslöshet. Vänsterpartiet har sent omsider vaknat upp och kräver nu 200 000 nya offentliga jobb – modigt och envist, trots borgerlighetens försök till hånkampanj.

Om socialdemokraterna vinner valet kommer kanske Göran Persson att ta krafttag mot arbetslösheten. Det framstår som, förutom rent praktiskt, även opinionsmässigt fullkomligt nödvändigt. Moderaterna har insett att folk inte kommer att acceptera arbetslöshet och företagsutflyttning. På senare tid har Fredrik Reinfeldt börjat angripa regeringen retoriskt från vänster. Den som synar moderaternas politik vet att det är samma gamla arbetarfientliga inriktning. Men den som lyssnar på Reinfeldt kan förledas att tro att det är moderaterna som har lösningarna för vanligt folk. Partiledardebatten i TV4, som ju var något av en valrörelseupptakt, blev en surrealistisk uppvisning i detta förhållande. När Reinfeldt avslutat sina svador mot regeringen Persson fanns knappt något för vänsterns Lars Ohly att tillägga.
Lyckligtvis är det indirekt den tålmodiga strävan bland vänstersossar, fack och vänsterpartiet, som tvingat moderaterna dithän.
Annars skulle vänstern befinna sig i den märkliga situationen, att det inte var den, utan moderaterna, som drivit regeringen åt vänster.
Flamman 11/4 2006