Det debattinlägg som Karin Rågsjö publicerat i Flamman nr 45/2014 öppnar för en ny debatt om vad som ska vara vänsterns politik i narkotikafrågan. Dödligheten i missbruket ökar och år 2013 avled minst 590 personer i direkt anslutning till narkotikamissbruk.
Alla missbrukare avlider ju inte heller men orsakar sig själva och andra ett stort lidande. Sverige har haft en ganska tuff restriktiv narkotikapolitik och den har delvis varit framgångsrik. Men den byggde på att missbrukarna, när de ”åkte fast” skulle få hjälp. Detta har blivit allt svårare och har i stället inneburit att samhället antingen avslår ansökan om vård eller erbjuder droger åt narkomaner.
Vi har idag i Sverige förespråkare, bland annat Vänsterpartiet, för att ta bort kriminaliseringen av missbruket utan att ersätta den med någon annan reaktion. Andra vill ge upp och antingen dela ut narkotika till missbrukarna eller legalisera vissa (eller alla) droger.
Vi hade en gång en restriktiv samhällsorienterad politik. Sverige valde att bekämpa missbuket – inte att kapitulera. När den restriktiva politiken fungerat, har den så ändå småningom ibland övergivits på grund av andra politiska förändringar. Det är det som hänt i Sverige och jag hävdar att Sverige bör hålla fast vid en förnyad version av en restriktiv politik. Den linje Rågsjö förespråkar ser jag som ett utslag av en liberalistisk individcentrerad politik.
I slutet av 1940-talet växte en nyliberal tankegång sig stark. Det var inte drogerna i sig som skapade problemen, utan de hårda lagarna. Man föreslog förskrivning av droger till missbrukarna och förutom förskrivning verkar man för att minska skadorna av missbruket i stället för att bekämpa det. Rågsjö vill utöka sprututbytesprogrammen med ett hälsoperspektiv som argument. Effekten av sprututbytesprogrammen är omdiskuterad. Det har minskat spridningen av hiv, men inte av hepatit C som är mycket smittsammare. Ett fåtal missbrukare hämtar ut hela sitt behov på dessa mottagningar, några så mycket att de misstänks sälja vidare. De flesta kommer så sällan att de tycks införskaffa kanyler även på annat håll.
Dags för en kursändring! Nya tag i narkotikapolitiken. För missbrukarnas skull behöver vi lösa upp gamla socialpolitiska motsättningar om vård och straff. Vi kan lära av vad man gjorde i Portugal för några år sedan. Man införde en politik som innebär att de vanliga missbrukarna hålls utanför fängelsesystemet och erbjuds vård i stället.
Tillsätt en Narkotikakommission! Om vi ska lösa upp åratals ineffektiva motsättningar om narkotikapolitiken behövs en ny narkotikakommission med direktiv om att:
– Lägga fram ett förslag om att förändra narkotikalagstiftningen så att missbrukare inte sätts i fängelse för små innehav. Böter är också verkningslöst.
– Införa ett vårdalternativ för de som ertappas med narkotika.
– Bygga ut missbruksvården och ta pengarna till detta från besparingarna inom kriminalvården
– Se över om staten kan gå in och garantera en viss minimistandard på vården oavsett var man bor
– Se över läkemedelsbehandlingen En narkotikakommission behöver också se över vårdens innehåll. Sedan flera år tillbaka är det fler som dör av ersättningsdrogerna metadon och buprenorfin (känt som Subutex) än av heroin. Förskrivningen har ökat kraftigt. En medicinsk syn på missbruket har tagit över.
Det korrekta påståendet att hjärnan blivit kidnappad av drogen använder man som argument för livslång drogförskrivning. Så länge en ensidig och felaktig medicinsk syn dominerar inom landstingens beroendevård så vore det förödande om de fick ensamrätt om sprutbyte, vilket är vad Rågsjö föreslår.
