Svart kvinna

Fanna Ndow Norrby (red).
Natur & Kultur.

Bildskolan

Joanna Rubin Dranger.
Feministisktperspektiv.se.

Klickokratin: Mediekrisens första offer är sanningen

Ulrika Kärnborg.
Atlas.

Okänd man på krogen:
– Jag har aldrig haft sex med en mulatt men skulle vilja. Jag undrar; är du så där ljusrosa mellan benen?

Klasskamrat, gymnasiet:
– Hur blev du så smart? Du är liksom jättesmart, språkligt begåvad och allt, även fast du är halvn****.

Kollega i lunchrummet:
– Ni svarta luktar alltid kokos. Det kanske är för att ni hör hemma i djungeln egentligen? Inget illa menat, men svarta är väl mer, du vet, primitiva?

Fanna Ndow Norrby visar i antologin Svart kvinna att det finns en kontinuitet i vardagsrasismen som är oerhört tröttsam att förhålla sig till. Att synliggöra detta och ge plats åt de utsattas tankar, känslor och analyser, menar hon är alldeles nödvändigt för att åstadkomma förändring.
Det var den 10 mars 2014 som Ndow Norrby gjorde sitt första inlägg på Instagram-kontot hon just startat @SvartKvinna. Hon skrev:
”Att existera som svart kvinna i Sverige resulterar inte sällan i sexualiserande, exotifierande och rasistiska utåtageranden från omgivningen. @­SvartKvinna påvisar de upprepande strukturerna av den ständiga objektifieringen vi lever i.”

Ndow Norrby tecknade ned ett par självupplevda incidenter som inträffat de senaste månaderna, och hon uppmanade andra att göra detsamma. Nästa morgon hade hon 10 000 följare på sitt konto. Berättelserna strömmade in!
När boken gick till tryck hade 40 000 personer läst eller deltagit i hennes kommentarsfält. I Svart kvinna publicerar hon ett urval av dessa citat, som har den gemensamma nämnaren att de ger uttryck för en oerhört grov rasism, och låter dem ramas in genom ett antal essäer av olika skribenter. Valerie Kyeyune Backström skriver om vrede och ömhet. Hon uppmanar: ”– låt den växa och släpp sedan den fri. Omvandla den till handling. Vrede är energi – använd den. Alltid.” Flera av skribenterna diskuterar självförakt, inte minst mot den egna kroppen och håret, som en konsekvens av rasismen. ”Det är inte mitt fel att jag känt mig så här. Inte mitt fel, faktiskt inte fel alls, att jag inte kan placeras i en färdigpackad låda”, skriver Tyson Mcvey.
Men det är inte framför allt essäerna som är Svart kvinnas styrka. Återgivandet av berättelserna från Instagram är bokens främsta wow! Greppet är effektivt, jag gissar att det slår knock på de flesta läsare. När berättelserna radas upp tematiskt efter varandra – det som hänt på stan, i skolan, på jobbet, sexismen, kommentarerna om hudfärgen, uttalandena om Afrika och så vidare – tydliggörs hur levande det koloniala förtrycket är i svarta människors vardag, i Sverige. Detta är inte en allmän främlingsfientlighet eller rasism, det är djupt rotade föreställningar om just svarta som kan spåras till slaveriet, och dess människosyn.

Mina tankar går till Joanna Rubin Dranger, professor i illustration, som genom Bildskolan (publicerad i nättidningen Feministiskt perspektiv) gjort en liknande sammanställning av rasism mot svarta i bilder. En stereotyp bilds funktion är att repetera en grovt överdriven generalisering av en viss grupp människor, och genom den återkommande repetitionen få oss att uppmärksamma vissa drag och bortse från andra. Och låt oss konstatera: Det finns inga kända ras-stereotypa bilder av vita människor. Det finns bilder av vita figurer som är stereotypa, som till exempel ”en cowboy” eller ”en blondin”, däremot inte den stereotypa bilden av ”en vit”, motsvarande stereotypa bilder av ”en svart”, ”en jude”, ”en muslim”, ”en östasiat” och så vidare. I Bildskolan konstateras att det självklart är möjligt att teckna eller porträttera en svart människa eller figur på ett oändligt antal sätt utan att falla in i stereotyper.
Flyktingförläggningar brinner, romer attackeras utifrån hatiska sidor på nätet – tidningen Expo har gjort flera granskningar av vilka hatiska drev som samordnas på nätet och har funnit inte mindre än 40 grupper på Facebook som koordinerar attacker mot romer. Till och med Anton Lundin Pettersson hyllas för sina mord på barn i Trollhättan. Vilken roll spelar näthatet, inte bara för kränkningen i sig, utan även för att förflytta gränser för vad som kan sägas och göras, IRL?

Ulrika Kärnborg dokumenterar i sin bok Klickokratin hur vi i dag har möjlighet att leva i parallella nyhetsvärldar. Vi kan bara välja att klicka på den vinkling som passar oss. Visar din feed ett foto på en flykting i nöd och en text som förklarar varför personen tvingats fly? Eller väljer du att klicka dig fram till en text om massinvandringens hot mot Sverige? Ett rykte sprids lätt på nätet och ju fler delningar det får desto högre tycks trovärdigheten. Hänvisningar till en påstådd ”rapport”, som inte är vederhäftig eller ens existerar, kan få fäste via de sociala medierna där det är lätt att hänvisa till tveksamma källor, eller visa upp en bild och påstå att den beskriver något utan att det behöver vara sant.
Detta är ännu ett alltför outforskat område, men att det finns en koppling mellan näthatet, hetsen i sociala medier och på sajter som Flashback och Avpixlat, är uppenbart! Människor radikaliseras i sina nätbubblor – vilket är en av förklaringarna till att antalet hatbrott ökar.
Adam Tensta riktar, i den essä han skrivit för Svart kvinna, två centrala frågor till oss alla, nödvändiga att svara på för att ta itu med hatet:
1) Ska vi behöva lära vuxna svenskar vad rasism är?
2) Hur utmanar man ett system som har som ambition att vara normkritiskt och jämlikt, men som inte anser sig behöva se sig själv i spegeln?