Jag blir ibland förundrad över det här med värde.
Samma sak kan vid olika tillfällen värderas fullständigt olika, beroende på yttre omständigheter som konjunktur och inkomst, humör och väder.
Ta en tallrik till exempel, en helt vanlig tallrik som du och dina syskon ätit alla vardagsmiddagar på under hela din uppväxt. Tallriken värderades då för att den fanns och tjänade sitt syfte. Nämligen att tjäna som mattallrik. Det som var värdefullt var det som låg ovanpå, om det så var blodpudding eller pölsa spelade ingen roll, blev du mätt och belåten så var det värdefullt. Men om du inte tyckte om varken pölsa och blodpudding, tyckte du antagligen att hela anrättningen, inklusive tallrik, var botten. Vad hjälpte det om det var Stig Lindberg som hittat på de gröna bladen fanns runt kanten? Det skulle inte smakat bättre ens om tallriken vore guldkantad och försedd med fina utrikiska stämplar på undersidan, du lär ha rynkat på näsan likafullt.

Om du kom bort och blev bjuden på mat i någon annans kök, inte frågade din mamma när du kom hem hur porslinet såg ut. Om hon undrade något, så var det om de var trevliga, om du blev bjuden på något och om det i så fall var gott.
Nu kan de antika tallrikarna köpas för flera hundra kronor stycket. De kallas för konst och hamnar i olika vitrinskåp i dyra insatslägenheter. Hos vissa är de nog så fina att de inte får ätas på, och om de kommer till användning så inte är det för pölsa eller blodpudding!

Han som ritade mönstren värderas högt. Det skrivs böcker om honom och hans skapande. Men om dem som satt i långa rader med böjda nackar och satte fast joxet som blev blad längs kanten, dem pratas det inte så mycket om. Inte mer än att det var kvinnor, att de satt i långa rader med böjda nackar – och – att de hade dåligt betalt. Men vad de hette, vad de tänkte på eller hur tallrikarna i deras köksskåp såg ut, det är det ingen som tänker på.

Vissa av de konstfulla mönstren nytillverkas. Men tror ni att antikvärdet som är den egentliga orsaken till att fabriken återupptagit produktionen, tror ni att det värdet fortplantas till tallrikstillverkarna, de verkliga producenterna? Knappast.
Lika säkert som att bönderna aldrig får betalt för mjölken med samma vinstmarginaler som handeln ordnar sina – lika säkert är det att de som tillverkar det som mjölken ska drickas ur inte betalas vad de är ”värda”. Hur skulle annars fabrikören ha råd att ”ge oss jobb”?
En gång när jag kom hem från korvfabriken jag jobbade på, hade jag köpt ”sekunda” varmkorv med mig hem från internbutiken.
”Kolla”, sa jag. ”Kolla vad jag har köpt!” och visade nöjt upp fyndet, till förmånligt extrapris.
Sonen, som då var fem år och gick på dagis gjorde stora ögon och pep av förvåning:
”Har du köpt dom? Har du inte gjort dom själv?”

Ja hur förklarar man kapitalismens, demokratins och hela västerlandets filosofi med alla människors lika värde på ett bra sätt efter det? Jag menar, hur kan man påstå något sådant utan att ljuga?