När dokumentärfilmen Naza visades vid filmfestivalen i Venedig pågick de stående ovationerna i tjugofem minuter. Den längsta hyllningen i festivalens historia. Året innan låg rekordet på tjugotre minuter, även det för en skildring från Gaza, The Voice of Hind Rajab. Filmen bygger på det sista telefonsamtalet från en palestinsk flicka som infångad i en bil dödas av IDF-soldater.
Naza är en dokumentär där israeliska underrättelseofficerare och soldater – med dolda ansikten – beskriver hur Gaza förvandlades till en plats för militära mål, statistik och ett kalkylerande i civila dödsfall. Titeln, som på hebreiska uttalas nah-ah-tzah betyder att avvisa, förakta eller behandla med bristande respekt och är en term som den israeliska militären använder för det antal civila som en enskild attack förväntas döda.
Men låt oss stanna till ett slag, innan ett resonemang om filmen tar vid.
I nära tre år har palestinier i Gaza i realtid dokumenterat sin egen förintelse. De har filmat när bomber detonerat, när barn dras fram ur rasmassorna, när sjukhus rasat samman och när journalister mördats. Föräldrar har riktat sina kameror mot sina egna barns kroppar. De har filmat sig själva i svält, i flykt, i sitt återvändande, i sitt grävande och begravande. Det går knappast att föreställa sig en mer ingående dokumentation av ett folks förintelse. Men det är först när israeler talar om allt detta som publiken reser sig upp. Bara när Israel talar blir det rekordartade applåder. Varför betraktas palestiniers vittnesmål som partiskt och opålitliga medan soldaterna, de som deltagit i demoleringen av Gaza, som trovärdiga?
Den palestinske poeten Mohammed El-Kurd har gett denna logik ett namn: ”vädjandets politik”. För att bli hörda måste de vädja till sina förtryckares samvete, bevisa sin egen oskuld och framställa sig själva som perfekta offer. Offer utan ilska, utan politik, utan motstånd. Den som inte passar in i den bilden förlorar rätten att bli trodd. När palestinier talar anses de vara partiska. Om de anklagar så överdriver de. Om de gör motstånd rättfärdigas våldet som riktas mot dem. Deras ord räcker aldrig i sig självt. Någon annan måste alltid gå i god för det en palestinier säger.
De israeliska vittnesmålen i Naza löser detta problem. Medan palestiniern ber om att bli trodd, ber israelen inte om någonting. Soldaten som vittnar om sina egna krigsbrott blir trovärdig. Genom soldatens vittnesmål ges den västerländska åskådaren möjligheten att tro på att grymheterna faktiskt har ägt rum, utan att behöva tro på palestiniern.
Den palestinske journalisten Mahmoud Mushtaha, som var på plats i Venedig, beskrev i The Guardian den långa applåden som en anklagelseakt mot västerländsk media, som i tre års tid behandlat palestinska journalister som ”opålitliga skildrare av deras eget lidande”. Mushtaha gläds över att vittnesmålet nu tas på allvar, men påpekar samtidigt att det plötsliga allvaret kommer för sent, och till ett mycket högt pris.
Den palestinska författaren Susan Abulhawa uttrycker sig mer rakt på sak: ”Palestinier har offrat sina liv för att berätta denna historia. Både i och utanför Gaza har vi skrikit ut till världen vad Israel gör – precis som vi har skrikit i årtionden. Men det är bara israeler som blir trodda och hyllade som modiga berättare, förövarna görs mänskliga och får förmånen att tvivla.” Det palestinska vittnesmålet ignoreras, medan mostvarande israeliska tillskrivs ett moraliskt värde som palestinier aldrig tillåts ha. När en palestinier berättar att hans familj har dödats betraktas han som ett offer men när en israelisk soldat berättar att palestinier de facto har dödats, framställs hen som modig. Palestiniern står för kroppen. Israelen står för avslöjandet.
I Israel finns ett uttryck för detta: ”yorim ve-bochim” – ”vi skjuter och vi gråter”. Först skjuter soldaten, sedan gråts det över det soldaten gjort. Gråten blir beviset på att soldaten har behållit sin humanitet. Brottet kan erkännas, så länge handlingen återförs till samvetet hos den soldat som deltog i mördandet. Till detta finns ytterligare en aspekt, den som hänvisar till Israel som stat. Om israeler kan fördöma israeliska brott, då kanske Israel som stat – trots alla krigsbrott – förbli det liberala och självkritiska samhälle som dess försvarare alltid har beskrivit det som. Ser ni inte, tycks de säga, israeliska regissörer tar avstånd från armén, israeliska soldater bekänner sina krigsbrott, det israeliska samhället är öppen för kritik. Det finns ett annat Israel – ett anständigt och ett plågat Israel. Soldaten som hoppar av blir beviset för just detta. Detta är den djupaste innebörden av ”vi skjuter och vi gråter”. Tårarna ifrågasätter inte det israeliska nationsbygget, de räddar Israels moraliska anseende.
I Naza gråter inte männen. De beskriver dödandet med tonlösa röster. En av dem liknar krigföringen vid ett datorspel. Ångern syns aldrig på skärmen, den tar i stället form bland publiken i biosalongen. Filmens trovärdighet bygger på att publiken tror att soldaterna som intervjuas rannsakas och plågas. Den palestinsk-amerikanske journalisten Ali Abunimah ställde frågan med en krasshet som den förtjänar: Hur kommer det sig att män som beskriver krigsbrott förblir anonyma huvudpersoner och kulturella hjältar men inte ställs till svars?
Anonymitet kan vara nödvändig för att få fram vittnesmål. Journalister skyddar sina källor, visselblåsare löper verkliga risker. Men kan anonymitet användas som ett frikännande? Om en soldat deltagit i militära aktioner där hela familjer dödats, har vi rätt att kräva mer än soldatens obehag? Vad gjorde soldaten? Vad godkände soldaten? Vem dog? Kommer soldaten att lämna över bevisen till utredare och namnen till åklagare? Kommer soldaten att ställas inför domstol? Om frågorna inte hanteras rättsligt återstår bara en moralisk transaktion: det palestinska offret identifieras, fotograferas och begravs; den israeliske soldaten förblir anonym, skyddad och hyllas sedan för berättelsen som publiken får ta del av. Offret är dött.
Tawfiq Al-Ghussein, skribent och forskare, Rania Hamad, skribent och författare. Översättning av Isak Benyamine.
