I dag fick jag ett brev från en prenumerant som undrade varför vi intervjuar så många personer från högern.

”Det är Timbro, Sista Måltiden, Horace och gud vet vad. Och så hela ’å ena sidan, å andra sidan’ i Palestinafrågan. Ibland känns det som att Flamman håller på att bli en kulturtidskrift utan tydlig ideologisk riktning.

Samtidigt är det intressant att förstå dagens höger, som verkar i ett helt annat ekosystem och sitter på både den kulturella och den politiska makten. Det måste vi till vänster begripa. Där finns en viktig pedagogisk uppgift som få lyckas lika bra med som ni: orädda och beskrivande, utan ideologiska skygglappar och brasklappar. En tidning som tar sina läsare på allvar och litar på att de kan tänka själva. Kanske ett Kvartal för vänstern? Inte vet jag.

Men det kan vara värt att förklara din vision för läsarna. Jag har hört flera kamrater säga att de inte känner sig helt bekväma med den nya kursen.”

Det tänkte jag göra nu.

Brevskrivaren sätter fingret på vad vi försöker göra. Flamman ska vara orädd och beskrivande – och lita på att du som läsare kan dra dina egna slutsatser.

Vi intervjuar spännande personer från hela det politiska landskapet. Inte för att hålla en konstgjord balans, utan för att förstå alla de idéer som formar samtiden. Den som vill besegra högern måste också förstå den. Ibland kan man rentav lära sig något av sina motståndare. 

Samma princip gäller opinionsmaterialet. Flamman ska kunna utmana också vänsterns invanda föreställningar. Var ska de samtalen annars föras, om inte i rörelsens egna tidningar?

En tidning som aldrig upprör blir en dogmatisk sömntablett. En som alltid gör det blir en platt provokatör.

Är inte Ryssland också en imperialistisk stat? Bör vi försvara Europas sammanhållning när extremhögern angriper den? Hur förhåller vi oss till tredje världens antivästliga rörelser när de allt oftare är islamistiska snarare än socialistiska? Hur bemöter vi antisemitism i våra egna led? Och varför har så många latinamerikanska vänsterledare blivit så makthungriga att de avskaffat fria val?

Flammans läsare har fått följa de här svåra diskussionerna.

Om samtalen inte kan föras öppet och kamratligt inom vänstern står vi oförberedda när verkligheten tvingar fram dem. Då får vi den utveckling som har präglat Vänsterpartiet under det senaste decenniet: partiet börjar driva en smygfederalistisk linje i EU, accepterar höjda försvarsanslag och stöder vapenleveranser till Ukraina – utan att först förankra omsvängningarna i den egna rörelsen.

I måndagens partiledarintervju hade Nooshi Dadgostar samtidigt nästan inga invändningar mot Tidöpartiernas kriminalpolitik, trots att Vänsterpartiet har röstat nej till det mesta av den.

Det är inte i första hand hennes fel. Det visar att partiet saknar en förankrad kriminalpolitisk hållning som går ut på något mer än att säga nej. Den strategin blir ohållbar när regeringen, trots alla sina brister, faktiskt har fått ned antalet mord. Det måste gå att erkänna utan att överge kraven på förebyggande insatser i skolan och socialtjänsten.

Men sådana samtal är svåra till vänster. Vi är bra på att bli osams, men dåliga på att vara det.

Jag vill att Flamman ska vara en plats där hela vänstern kan tänka högt, pröva argument och bryta åsikter mot varandra. Det innebär att peta i sår. Ibland kommer vi att göra läsare förbannade. En tidning som aldrig upprör blir en dogmatisk sömntablett. En som alltid gör det blir en platt provokatör.

Flamman ska vara varken eller.  Och fortsätt för guds skull att svara på mina brev. Samtalen med er som läser är ofta både givande och lärorika.

Så vad säger du: har jag besvarat frågan? Och vad tycker du om Flammans kurs? Mejla gärna ditt svar till [email protected].