”De 20 åren som gått med EU har varit så fantastiska. I historieböckerna kommer de beskrivas som Europas gyllene tider. Ja, guldåldern.”
Jag hör på morgonekot den 13 november. På dagen två decennier efter den svenska folkomröstningen om EU. Det är en euforisk Marit Paulsen som beskriver EU:s utveckling.
Är detta verkligen Europas gyllene tider? Ja visst, men bara för en liten maktelit. Till exempel för en välbetald och privilegierad folkpartistisk EU-parlamentariker som trivs i EU:s fina salonger.
Jag stänger av radion. Orkar inte höra på Marits propaganda-tirader om EU. Min tanke går i stället till min vän Eleftheria i Aten. Jag har skrivit om henne i två tidigare krönikor. Vi har känt varandra i snart tre decennier. Hon är min personliga kontakt med fattigdomens verklighet i dagens Grekland. Den verklighet som Marit Paulsen och andra EU-fundamentalister förnekar.
”Jag oroar mig för vintern. I år kommer jag inte att ha råd med centralvärme”, skrev Eleftheria dagen före radioinslaget. Hon är ensamstående mor till två tonåringar. Trots allt anser sig Eleftheria haft tur hittills, för hon har kvar sitt numera mycket underbetalda jobb som lärare. Många andra lärare har fått sparken.

Marit Paulsens ”guldålder” bygger på marknadsliberala idéer som betraktar skolor och sjukhus som negativa kostnadskonton. EU tvingar Grekland att avskeda lärare och vårdpersonal. Utbildning och sjukvård håller på att kollapsa.
För några år sedan var Grekland ett tema i medierna. Mest negativt. Om ”lata greker” och andra fabricerade lögner för att motivera den extrema åtstramningspolitiken. Nu är det tyst. Som om Grekland upphört att existera. Men nedskärningarna fortsätter.
”Det har pågått för länge nu. Jag är helt utmattad och ser ingen ljusning”, skriver en dyster Eleftheria som i flera år kämpat för att få det att gå ihop. Depressionens demoner måste hållas tillbaka. Det är barnens framtid som ”tvingar” henne att orka.

EU-kommissionen pratar om expansiv politik och att läget blir bättre. Men åtstramningspolitiken fortsätter ännu. Aktuell statistik från grekiska parlamentets budgetavdelning visar att 2,5 miljoner greker lever i direkt fattigdom. Ytterligare 3,8 miljoner hotas av fattigdom på grund av försämrade inkomster och arbetslöshet. De som fortfarande har ett jobb har förlorat nästan 40 procent av sin köpkraft. Drygt hälften av alla löntagare tjänar mindre än 7 500 kronor i månaden. Bara var tionde arbetslös har arbetslöshetsersättning. Totalt 6,3 miljoner människor eller 60 procent av folket befinner sig i fattigdomens förnedrande zon.
”Guldålder” sa Paulsen. Det säger inte internationella Röda Korset, som konstaterar att den sociala misären i Europa inte har varit värre sedan andra världskrigets slut. Samtidigt som folken betalar med mänskligt lidande så gläder sig det europeiska bankkapitalet. EU-kommissionen har garanterat att dessa finansmän och enstaka kvinnor, som i hög grad bidrog till att skapa krisen, fortsätter att leva i guldåldern.
Men kanske inte så länge till. För något mycket positivt håller på att hända. I Grekland och i två andra eurokrisländer, Irland och Spanien, visar opinionsundersökningar att vänsterpartierna nu är störst i respektive land.
Grekiska Syriza, irländska Sinn Fèin och spanska Podemos har vuxit snabbt. För folk har fått nog: Varför leva i misär i guldålderns tid? Guldet måste omfördelas. Rättvist.
Om detta också blir valresultat och vänsterregeringar vinner makten.
Då kommer EU-kommissionen, storkapitalet (och förmodligen Marit Paulsen) att hålla andan.  
För det kan vara början till slutet. Av deras gyllene tid.