Den solidariska genen

Göran Greider
Ordfront
 
Arbetarrörelsen jublade när evolutionsläran kom på 1800-talet. Dels syntes den utvidga marxismen-engelsismens utvecklingslagar från samhället till naturen. Dels underminerade den kyrkans dogmer, och därmed överklassens ideologiska makt över sinnena.
 Men i början av 1900-talet tappade vänstern intresset för naturvetenskapen, skriver Göran Greider i upplysande och folkbildande Den solidariska genen – Anteckningar om klass, utopi och människans natur. Alltsedan dess har man på vänsterkanten ofta ”tabubelagt” diskussioner om biologi och samhälle. Varför?
 Jo, som författaren förklarar i sina idéhistoriska utflykter så togs darwinismen över av reaktionära högerkrafter. De misstolkade den till socialdarwinism, rasbiologi och nazism. Allas själviska kamp mot alla. Där bara de starkaste individerna och folken förtjänade att överleva.

Segern över fascismen 1945 försvagade dessa antidemokratiska idéer. Inom borgerligheten fortlevde dock tanken att utvecklingsläran handlade om själviska konkurrerande individer – som i kapitalismen. Folk i allmänhet menade också att socialismen är en vacker men omöjlig utopi, då den strider mot människans natur.
 Den senare tanken har Greider och andra socialister fått höra till leda. Därför är vänstern ”livrädd för att tala om den mänskliga naturen”. Men ”det borde den inte vara”, skriver han. De senaste femton åren av evolutionär och hjärnforskning visar nämligen att människan snarare är solidarisk än egoistisk, menar han.
 Redan Darwin ansåg att människan hade sociala instinkter som låg bakom vår moral och kristendomens gyllene regel, poängterar Göran Greider. Större delen av mänsklighetens historia levde vi också i jämlika, jämställda, rättvisa, empatiska och samarbetande små gemenskaper av jägare/samlare.
”Vänstern måste börja tala om människans natur”, utropar Greider. Vi behöver påståenden om människans natur som legitimerar visionen om social jämlikhet.