Den brittiska Guardianskribenten och Sverigekännaren Polly Toynbee ställer i DN (4/9-06) frågan om varför tron på välfärdssamhället genomgår en kris just som ekonomin går som bäst. Sverige är ”en supertanker på den globala tidvattenvågen” och har en ”fantastiskt framgångsrik ekonomi”. Att en regering förlorar ett val med sådana förutsättningar måste vara något av ett rekord.

Förklaringen läggs fram med all önskvärd tydlighet torsdagen före valet av Sten Johansson. Göran Perssons regering har ”på ett upprörande sätt misskött sysselsättningen under hela den gångna mandatperioden” (DN 14/9-06).

Och, vill man tillägga, inte bara sysselsättningen. Människor har ingen anledning att jubla över hög tillväxt och idel positiva ekonomiska indikatorer, om det inte kommer dem till godo. Vilket det inte har gjort vad beträffar sysselsättningen, och i mycket liten utsträckning på andra områden.
Den socialdemokratiska politiken är resultatet av ett medvetet ideologiskt val, och Johan Ehrenberg har säkerligen rätt i att det är SAP som har närmat sig de borgerliga och inte tvärtom. Det gäller samtidigt att se hela den processen i ett större sammanhang. Den svenska socialdemokratin är inte ensam om vare sig högervridning eller oklar identitet. Det är fenomen som de delar med alla socialdemokratiska partier, åtminstone i Europa.
Men saken är än större än så. Efter Sovjetunionens fall har hela det politiska fältet i global skala vridits åt höger. Det finns ingenting att vara rädd för längre, ingenting att bevisa, kapitalismens triumf är total. Socialdemokratin, liksom för övrigt krafterna till vänster om den, har anpassat sig därefter. Sovjetkommunismens fall har emellertid inte på något sätt löst kapitalismens inneboende motsättningar, och vi ser idag allt fler tecken på begynnande kris, politisk instabilitet i Mellanöstern, islamismens växande styrka, nya vänsterregeringar i flera latinamerikanska länder. Klyftor som skapas av globaliseringen. Den triumferande kapitalismens självklara ledare, USA, får allt större legitimitetsproblem och dess ledarroll ifrågasätts. Och sist men inte minst den amerikanska ekonomin som är en tickande bomb, som riskerar att när som helst explodera och ställa till med en oöverskådlig oreda i världsekonomin.

Vänsterns vägval i det läget är självklart: att formulera ett kraftfullt radikalt alternativ och rakryggat stå för det.