Pariskommunen och Louise Michel. Kanske hade hennes namn tidigare skymtat förbi i någon text. Men annonsen i Le Monde Diplomatique, om Gérald Dittmars bok kring henne och hennes roll i fransk politik, visade fotot på en för mig okänd kvinna.
Det finns få arbeten om henne på svenska. Några sidor i ett av Gunhild Kyles arbeten och ett häfte i serien Revolutionens förkämpar – tryckt 1915.
Varför denna tystnad hos oss kring en i Europa så känd feminist och socialist-anarkist? Vi citerar ofta Rosa Luxemburg. Alexandra Kollontaj och Clara Zetkin är inte heller för socialister okända kvinnonamn från den perioden.
Kanske beror tystnaden kring Louise Michel på att varken socialdemokrater eller svenska kommunister känt någon sympati för hennes flammande kärlek till revolution och väpnad kamp. En eld som knappast sågs som ”det politiskt möjliga”. Efter l871 deklarerade hon sig också som anarkist. Detta under färden till deportationen på Nya Caledonien. En avsky för – som hon skriver – alla maktstrukter.
Dittmars arbete är en hyllning till feministen och revolutionären Louise Michel. Utomäktenskapligt barn men kärleksfullt uppfostrad hos farföräldrarna. Sedan lärare i Paris med kontakter i ”revolutionära kretsar” där den rättmätiga avskyn för Andra kejsardömet och Louis-Napoleon Bonaparte kokade. Det dåraktiga kriget mot preussarna höjde avskyn.
Pariskommunen blev svaret på en borgerlig regerings fortsatta förräderi mot landet och folket. Hon deltar aktivt i både propagandan för kommunen och även de väpnade striderna. Beväpnad och ibland i nationalgardets uniform. En mans klädsel och även det skulle läggas henne till last i de förhör hon utsattes för när kommunen väl besegrats. Hennes vänner också de fängslade. Eller stupade. Théophile Ferré arkebuseras. När hon tillfrågats om sin relation till Ferré skall hon ha svarat:
– Jag älskar honom som jag älskar revolutionen.
Ett undvikande svar och hennes ”kärleksliv” är ganska gåtfullt. Där fanns också kvinnor som mycket nära vänner. I hennes samhällskritik och ställningstagande spelade ju en starkt uttalad feminism en stor roll. Visst fanns feminister i Frankrike och Europa redan tidigare, men ändå tillhör Louise Michel en förtrupp till den militanta feminism som växte fram.
En bild i Dittmars bok visar en okänd kvinna i uniform stödd mot sitt gevär. Och de i Pariskommunen aktiva kvinnorna var många. År 1871 och så många politiskt engagerade kvinnor, stridande kvinnor. Något som de vanliga historieböckerna knappast tar upp. Louise Michel skriver: ”Jag tror mig inte ha varit någon dålig soldat.”
Bilden på kvinnan med geväret berör mig. Lägger ett foto av en ung kvinna ur Farc-gerillan bredvid. Modernare vapen, modernare uniform. Hur långt har vi egentligen kommit?
Varnar mig själv här för revolutionsromantik. Pariskommunens nederlag så bittert och blodigt. Uppslagsverken säger minst 17 000 kommunarder dödade. Andra källor 30 000. Stupade i gatustrider eller nedskjutna utan rättegång.
Louise Michel fick dock en formell rättegång och sin dom om straffdeportation till Nya Caledonien. År 1880 total amnesti för alla fängslade kommunarder och Louise Michel återvänder till Paris. Och fortsätter sitt politiska arbete.
Hon avlider i Marseille 1905 mitt under en mötes- och föredragsturné. Dessa politiska turnéer och möten hon kämpat vidare med, trots sin ålder och vacklande hälsa.
Frankrikes vänster har genomlidit första världskriget – som man lät sig lockas in i trots Andra Internationalen och vänsterns fredslöften. Har misslyckats med folkfronten på 1930-talet, förlorat den entusiasm som föddes av motståndsrörelsens framgångar under den tyska ockupationen. Tagit fel ställning i Frankrikes kolonialkrig. Röstat fram ”socialistiska” regeringar som varit långt från socialistiska. Hade dock i år fortfarande styrka att försvara sina ungdomars rättigheter mot arbetsgivarnas-politikernas angrepp. Återigen med hjälp av gatudemonstrationernas kraft.
Det är lärorikt att läsa historia. Händelserna i och kring Pariskommunen. Borgarnas skurkaktiga politiker som agerade då har ju sin motsvarighet idag. Kapitalägarnas redskap.
Så många socialister-kommunister-anarkister har engagerat sig i motståndet under alla dessa år. Vi arbetar idag politiskt i ett lugnare (?) samhällsklimat – men utan några segrar för socialismen. De verkligt blodiga striderna har flyttat till tredje världen. De forna kolonierna. 135 år sedan Pariskommunen slogs ned.
Och nu upplever vi – från åskådarplats – den fasansfulla tragedien i Palestina. Den det inte finns ord för. Och högerns lögner kring den lika avgrundsdjupa, som en gång lögnerna kring Pariskommunen.
